Det här blir mitt  sista inlägg som tar upp religioner. För den här gången, åtminstone!

Möjligen återkommer jag till ämnet nån gång i framtiden, det får vi se.

Jag vill vara tydlig med att jag inte missunnar någon deras tro. Eller att jag tycker allt med religion är negativt.

Det finns förvisso många samfund som gör goda sociala insatser för missbrukare, för hemlösa och för fattiga.

Nej, som jag skrev för några dagar sedan är det missbruket av religionerna och skrifterna, extremism och fundamentalism som jag vänder mig emot. Att religionen används som verktyg för att skaffa makt och rikedom åt ett litet fåtal medan andra bara ska lyda.

Lydnad är ju ofta ett nyckelord i de olika samfunden. Man ska lyda överheten i form av präster, predikanter och kapitalägare. De kallar det att lyda Gud för att de nedtryckta ska frukta det kommande straffet på yttersta dagen.

Maranata fanns det nåt som hette under min uppväxt. Och finns kanske fortfarande, vad vet jag. Men jag har nog inte härt talas om dem sen det tidiga 1970-talet.

Och det var väl där nånstans kring 1970 som deras tält-turné landade här i stan. Då de var omskrivna och hade talats mycket om i radio och TV på den tiden så blev jag och några kompisar lite nyfikna och kröp in under tältduken för att titta och lyssna lite närmare.

Tre pojkar på 10-12 år fick då bevittna hur predikanten började tala i tungor. Han mässade nån sorts galimattias (i våra öron i alla fall) och en efter en reste sig folk och sträckte armarna i skyn och började rabbla konstigheter, de också. Det kändes som en stor masspsykos brutit ut där i cirkustältet.

Vi skrattade medan vi kröp ut. Men det var nog mest för att dölja hur skrämmande vi tyckte att det var när vuxna människor började ropa på nåt påhittat språk som möjligen de själva förstod något av.

"Nu förstår jag varför de håller till i ett cirkustält", sa min kompis Uffe efteråt, "Det där är ju mer cirkus än riktig cirkus!" Vi skämtade och skrattade men var alla skakade av upplevelsen.

Jag kände ett stort obehag inför vad jag sett och upplevt och det var svårt att somna på kvällarna några dagar efteråt, drar jag mig också till minnes.

Min yngsta halvsyster, som numera är pastor i Stockhom, berättade om en liknande upplevelse hon hade i Uppsala på 80-talet. Hon var väl lite sökande på den tiden och ville känna sig för var hon kände sig hemma.

Därför följde hon med en skolkamrat till en gudstjänst hos Livets ord. Och fick då uppleva nästan exakt samma sak.

Med tungomålstalande och masspsykos även där.

Idag skiljer vi på olika religioner fast det tillber samma Gud. Katolicismen, protestantismen och judendomen är ju sprungna från samma håll. Men fokuserar på lite olika saker som grundläggande.

Sen finns det alltså förgreningar även bland dessa. Som alla våra frikyrkor, som jag redan nämnt.

Islam härstammar också från samma håll men deras profet är istället Mohammed. Under min ungdom kallades de ju ofta mohammedaner eller muselmaner. Men de begreppen är det länge sen jag hörde.

Men hyckleriet och dubbelmoralen finns inom samtliga. Och det är just det jag inte kan respektera.

Alla dessa skandaler inom katolska kyrkor i England, på Irland och i Sydeuropa där präster förgripit sig på barn och sen använt Guds straffdom för att få barnen att hålla tyst efteråt är så fruktansvärt att man knappt vill tänka på det.

Men det värsta med det tycker jag ändå är den katolska kyrkans ovilja att utreda och se till att de lagfördes för sina brott. Man försökte ju länge att tysta ner och mörklägga.

Men den sortens maktmissbruk måste upp i ljuset om man ska kunna förebygga att det händer igen. Vilket det säkert ändå gör hela tiden någonstans.

Med det sagt ska jag inte plåga er med mer kritik av religioner, Det finns ju, som sagt, en del gott med dem också. 

Många erbjuder t.ex en gemenskap till de ensammaste, mat och tillfälliga husrum för uteliggare, missbrukare och andra utstötta grupper. Och det är naturligtvis nånting väldigt fint som tyder på äkta människokärlek.

Annars... så våras det ganska fort och mycket nu här på Sveriges midja. Måndag och tisdag denna vecka bjöd på härligt vårväder och snödrivorna sjönk ihop ganska ordentligt. Igår var det visserligen molnigt och dimma också men temperatur som fortfarande smälte bort en hel del av vinterns lämningar.

På måndag får jag äntligen träffa och förhoppningsvis gulla lite med mitt förstfödda barnbarn. Dottern och mågämnet kommer nämligen upp och hälsar på i några dagar då. Så nu har jag nåt att längta efter.

Så då är jag väl lycklig då, antar jag. Såg en gång för rätt många år sedan en broderad väggbonad där det stod "Lycka är att ha något att längta till!" Och så är det väl?

Därmed önskar jag en fortsatt fin torsdag till alla mina kära ordbrukare i Åmptfors, Skärblacka, Grisslehamn och i Ammarnäs. Ta det vackert med ärtsoppan och pannkakorna!

Vi ses! Om ni och jag vill, förstås...