Sportradins Christer Jonasson myntade uttrycket "surströmmingsderby" om matcherna mellan Timrå och Modo. Men det är faktiskt inte riktigt sant. Ordet "surströmimnghsderby" syftar förstår på matchen mellan Sveriges två största producenter, Oskars och Röda Ulven.

Men det är ju faktiskt på det sättet att Ulvön, där Röda Ulvens Surströmming produceras ligger ju faktiskt INTE i Örnsköldsviks kommun (varifrån Modo kommer) utan i Kramfors kommun.

Nåja, vem byr sig? När nu Oskar´s har besegrat Röda Ulvens än en gång. Så då får väl Röda Ulven komma ifrån vilken kommun som helst.

Mannen som myntade uttrycket "surströmmingsderby" om kamperna mellan Modo och Timrå var radiosportens f.d reporter, Christer Jonassson. Christer är idag lika glad pensionär som jag.

Och har dessutom massor av andra uttryck på sitt samvete.

Ett av dessa som jag minns är för kanske 12-15 år sedan då han försökte uttala namnet på Färjestads dåvarande målvakt, den finländske Sinnue Vallinheimo. Efter flera försk att uttala hans namn sa Christer att, "Det vore mycket enklare om han hetat Sune Wallin"

Jag har, via FB haft kontakt med Christer J och berättat om den här historien och jag tror att han uppskattade den lika mycket som jag gör.

På tal om både surströmming och annat så kan jag berätta att på lördag bär det till igen! Mina vänner i klubben för fermenterad fisk har bjudit in mig till surisfest kommande lördag.

Något jag sätter stort värde på eftersom det var så länge sen sist. Vår senaste surströmmingsfest ägde rum i september förra året så det är abslout dags.

Men just idag får jag nöja mig med glädjen över vinsten i SHL mot Modo.

Och det räcker ju så bra!

Nu ska jag titta på dagens avsnitt av Farmen och sen det första avsnittet av Torpet så får vi väl se när jag återkommer med nya viktiga/oviktiga tankar om den saken.

Tackar för visat intresse så här långt och hoppas på nya kommentarer och åsikter om mina reflektinoner över dessa viktigheter/oviktigheter

Vi ses när vi ses, kära ordbrukare! Ta hand om er, så ingen annan måste göra det!

Detta lilla klippet från gamla fina Hylands hörna med Tage Danielsson och Gunnar Svensson på.. Äsch, jag vet inte vad det där instrumentet heter och änd¨å hade jag ett själv som barn. I alla fall så var min tanke att illustrera upp- och nedgångarna i läderveken, F´låt VÄDERLEKEN, menar jag förstås.

Ena dagen är den -25 och nästa morgon prolar det i stupröret utanför mitt sovrumsfönster av smältvatten från hustaket. Först kallare än kallt och så kommer blidvädret.

Men det är ju som det är, lika bra att gilla läget och bara åka med i svängarna.

Vaknade svintidigt imorse, redan vid tretiden. Men jag gjorde bara ett snabbt besök i badrummet och kröp sen ner igen. Somnade väl om en liten stund men vid femtiden gav jag upp och steg upp för att byta lakan i sängen och ta en dusch. Trodde att jag hade bokat tvättstugan idag men det hade jag visst glömt.

Så det var bara att bära upp tvättkorgen igen då jag checkat av bokningslistan. En annan hyresgäst var inbokat så jag fick vackert vända när jag hade plitat ner mitt namn under morgondagen.

Så det är ju inge fara på taket. Ett par dagar hit eller dit spelar ju ingen större roll.

Som tur är så är vi ju bara sex hushåll som delar tvättstuga. Och två av dessa bokar nästan aldrig. Den ena vet jag har egen maskin i badrummet. (Vet eftersom där bodde äldste sonen tidigare) Och den andre som ytterst sällan bokar tid har väl antagligen också en egen maskin.

Så det är alltid lätt att hitta tider för tvätt. Även om flera bokar tider för hela månaden så fort listan kommer upp.

Det står visserligen på en skylt att man bara får boka en tid i taget. Men så länge det funkar så bryr jag mig inte.

Inte heller tillhör jag dem som får psykbryt om det råkar ligga en liten dammråtta kvar i nåt hörn av torkrummet efter föregående tvättare.

Det rycker jag bara på axlarna åt. För jag vet ju att min tvätt torkar ju lika fort eller sakta ändå. Och när jag själv sopar upp efter avslutat arbete märker jag ingen skillnad om det råkar vara fler tussar än de jag orsakat.

Det är liksom samma jobb, oavsett.

Men genom att själv alltid snygga upp efter mig (som man ska) så behöver ju inte heller nån annan irritera sig på mig och kanske ge mig en sån här...

En "arg lapp i tvättstugan", alltså! Jodå, jag vet också att många samer inte vill kallas "lappar" och jag respekterar det också i vanliga fall. Men i det glada leendets namn tillåter jag mig ändå att lägga in denna knyckta bild.

Om man googlar efter "arg lapp i tvättstugan" så bara häpnar man över resultatet där man får läsa massor av exempel på såna där klagoskrifter. Där man nästan kräver dödsstraff och förvisning från jordens yta för lite kvarlämnat tumlarludd eller nån liten fläck nånstans.

Mot bakgrund av detta kanske det inte är så konstigt att det finns krig i världen.

Men såna är förstås varken jag eller ni, kära ordbrukare i Blomstermåla, Klintehamn, Gimåfors eller Hornavan.

Inte tjafsar vi om struntsaker om vi kan undvika det.

Sköt om er nu till nästa gång vi ses!

Kram på er, kära ordbrukare i världens alla hörn! Visste ni att det är kramens dag idag? Inte?

Det hade inte jag heller en aning om förrän jag hade kollat det förträffliga tidsdokument som bloggens backspegel är.

Nu vet jag det, i alla fall.

Men den enda jag har att krama om på riktigt är ju Thea och henne har jag redan kramat om flera gånger. Vi har ju en liten sittning med varandra varje morgon som vi ibland upprepar en eller ett par gånger under dagen.

Och just idag är vi redan uppe i två såna små stunder då hon får vara i famnen och bli omkramad en stund.

Tack och lov har vargavintern lugnat sig en aning idag jämfört med igår kväll då det var -26 som värst.

Imorse, då vi gick morgonrundan, var det bara hälften så många minusgrader och det kändes faktiskt helt uthärdligt när man hade känt på riktig kyla bara kvällen innan.

Räknat från början av november och fram till nu känner jag mig väldigt säker på att detta måste vara den kallaste vintern på den här sidan millennieskiftet.

Jag minns att 1997 och -94 var tuffa vintrar med framför allt kollossala mängder snö. Men känslan är ändå att kylan inte var lika sträng då. Kanske nån av ordbrukarna för väderdagbok och kan ta reda på det.

Annars tror jag att vi får går tillbaka till miten av åttiotalet för att hitta en ännu kallare vinter. -85 eller kanske 1986.

Men det är ju bara att "gilla läget" och pälsa på sig tröjor, långkallingar, mössa och halsduk för att skydda sig.

För ut måste jag ju minst tre gånger varje dag, oavsett temperatur, snöstorm, åska, hagel och drivis.

Men promenaderna blir inte en meter eller minut längre än vad som är nödvändigt så jag klagar inte.

Varför skulle jag? Vad skulle det tjäna till?

Ingen som läser mina ord kan ju ändå göra nåt åt saken!

Så vi "gillar läget"!

Gör det ni med, kära ordbrukare! Gilla läget i Mörbylånga, Lysekil. Öregrund och Näsåker!

Vi VET ju att det inte varar för evigt! Eller hur, Ulf Lundell?

Tänkte bara påminna er lite om vad som väntar oss om 4-5 månader. Det kan behövas nu!

Än en gång känner jag mig liksom nytankad med färsk energi efter att ha sett "Stjärnorna på slottet".

Det fanns en tid då jag nästan skämdes lite över att erkänna att jag följer programmet nästan slaviskt. Lite som om någon ertappat mig med ett ex av Svensk Gamtidning eler Vänt i häcken (Förlåt, "Hänt i veckan" ska det förstås vara)

Men årets upplaga är nog den kanske mest sympatiska hittills efter hur många år som helst.

Jag vet nämligen inte säkert hur gammalt programmet är. Vet dock att det är 13 år sedan jag flyttade in i den här lägenheten som jag bor i och då hade jag redan följt det i ett eller ett par år.

Ikväll var det Pernilla Wibergs dag som huvudperson och hon förnekade sig verkligen inte. Den enorma vinnarskalle hon besitter blev så tydlig och de andra slottsstjärnorna var lika uppriktigt imponerade som jag själv.

Jag skrev för nån vecka sen att jag tror det blir svårt för SVT att toppa årets uppsättning av kändisar. Alla har visat prov på sån värme, interitet och engagemang att man blir alldeles lycklig.

Och det är kanske just vad vi alla behöver just nu i dessa tider av oro i världen, av vinterns härjningar med -26 grader utanför mina fönster och med den ständigt växande främlingsfientligheten och nyrasismen.

Inte såååå många år sedan ledande SD-politiker ansåg det tveksamt om verkligen samer och judar kunde räknas som svenskar. Men idag tar SD utan tvekan ställning för Israel och judarna eftersom Hamas är än mer förhatliga i deras ögon eftersom de bekänner sig till den islamska tron.

Jag försvarar varken Isaeks eller Hamas för deras bobningar av oskyldiga kvinnor ooch barn på den andra sidan. Tycker också att det är rent förjävligt hur vedervärdigt nazisterna behandlade judarna för 75-80 år sen.

Men tycker inte heller att det ger Israel rätten att döda sina grannr på det sätt man gör och gjort i decennier.

Jag är ju förstås bara en naiv svensk som tycker att alla borde kunna vara vänner oavsett om deras Gud heter Gud eller Allah. Vad är det egentligen att bråka om?

Själv tror jag ju inte på någondera.

Utan jag tror, som Amos Oz, den israeliske författaren,att Gud finns därför att vi har hittat på honom.

Tror att maktens människor i årtusenden använt religionerna för att trygga sina förnögenheter och sin makt.

Sagt till den obildade pöbeln att Gud älskar den som gör sitt bästa för att göra de rikaste rikare.

Och den obildade pöbeln har svalt deras budskap med hull och hår i flera tusen år och gör det ännu.

Framför allt i USA där man kontinerligt indoktrinerar folket i tanken om att hårt arbete ska göra dem fria och lyckliga.

Hur var det sssskylten lydde vid portarna til Auswich? "Arbeit macht frei!"

D.v.s "Arbete gör er fria" på svenska.

Blev det så?
Nej, för de flesta som gick in genom de grindarna betydde det att arbetet skulle få dem gasade tll döds.

Eller skjutna!

På samma sätt fortsätter makten att lura och hjärtvätta oss på alla möjliga områden hela tiden.

Och det kommer de att fortsätta med så länge de tror att det gynnar deras syften.

Är jag negativ idag, tycker du?
Ja, kanske är jag det!

Men det är inte så svårt att bli det när kvicksilvret visar 26 minusgrader ute och SMHI;s väderapp i min mobil säger att det ska bli ännu kallare innen morgonen...

Nu ska jag dock hålla käft en stund och låta var och en bilda sig sin egen uppfattning om vad jag påstår. Att jag säger nåt måste ju inte betyda att jag har rätt. Du kanske är mycket smartare än jag och ser saken på ett helt annat sätt.

Därför bjuder jag nu godnatt till alla mina kära ordbrukare i slott och koja i vårt avlånga land.

Vi ses igen! Hoppas jag...

Måste kanske skriva några rader om ett annat av mina favoritprogram på TV - På spåret!

Ska ärligt erkänna att det inte är ofta jag klarar att gissa resmålet på tio, åtta eller ens sex poäng. Det är inte heller särskilt ofta jag kan så mycket om städerna som man besöker.

Men ikväll klarade jag Torsby ganska tidigt, fast jag aldrig har besökt denna värmländska metropol.

Även Köln fixade jag ganska tidigt och där har jag ju faktiskt varit i egen hög person.

Den staden besökte jag 1986 i slutet av april med stöd från min före detta arbetsgivare. Det var på det sättet att året innan hade jag utnämnts till arbetsledare inom produktionsavdelningen och även genomgått något man kallade "Intern arbetsledareutbildning".

Denna utbildning var något som företagets dåvarande ledning hade arraangerat en gång tidigare, fem år innan ungefär. Och då, 1986, då vi stod inför en modernisering av vår fabrik genomfördes en andra omgång som jag var en del av.

Upplägget var sådant att om vi arbetade den dag då kursen ägde rum så slapp vi löneavdrag men då kursen inföll på en fridag fick vi ingen ersättning utom reseersättning för de som hade en bit att åka för att delta.

Belöningen för de som valde att genomföra utbildningen, som var frivillig, var alltså en resa till dåvarande Västtyskland med ett besök på den fabrik där man hämtat tekniken till den del av vår fabrik som då skulle byggas om.

Den fabriken låg i Voerde, några mil utanför den lilla staden Wesel strax norr om Düsseldorf, där vårt flygplan landade en dag i april.

I Wesel fick vi bo på ett okej hotell, men inte mer än så. God mat hade de i alla fall och väldigt god öl. I Tyskland var och är det nämligen så att det flesta hotell och restauranger har sitt eget ölmärke.

Så efter att ha tillbringat vår första kväll och natt i Tyskland fick vi sen åka på studiebesök i den fabrik som varit förlagan till vår egen efterf ombyggnaden till modern teknik.

Efter det besöket fick vi sedan åka vidare först till Köln, som ju förekom oi kvällens "På spåret" . Och jag minns hur jag hamnade bakom en kille med kraftig övervikt då vi skulle gå upp i tornet till den berömda Kölnerdomen, domkyrkan i Köln, alltså. Jag fick alltså inte gå i min egen takt, vilket gjorde klättringen uppför de urgamla trapporna mycket jobbigare än det annars varit.

Efter besöket där skulle vi gå ner genom centralstationen i staden och utanför den fick vi verkligen känna på att vi inte längre befann oss i Sverige. Utanför stationen stod en piketbuss med tyska poliser i och samtliga var tungt beväpnade med automatkarbiner. Något ingen av oss hade sett innan.

Om mitt minne serverar mig sanningen nu så återvände vi sedan till vårt nya hotell som var flera klasser bättre än där vi bott vår första natt i landet.

Dag tre åkte vi vidare med buss längs Rhenfloden till den lilla alpstaden Rhüdesheim där vi sov den tredje natten.

Där lyckades jag nästan sova över samlingen nästa morgon men lyckade med nöd och näppe komma upp för att hinna med den flodbåt som skulle ta oss alla till Koblenz, några mil norrut.

Jag och en kompis hade handlat lite tysk korv och öl dagen innan så det fick bli frukost på båtresan eftersom jag inte hann äta frukost på hotellet. 

Från Koblenz åkte vi sedan buss genom Västtysklands dåvarande huvudstad, Bonn, som mest liknade en liten håla obetydligt större än Sundsvall som vi alla kom ifrån.

Sista anhalten på denna resa var Farnkfurt vars flyplats var den största jag någonsin sett. 

När vi lämnade Sverige tyckte jag att Arlanda var rätt stort. Sen landade vi på Kastrup i Danmark som är en bra bit större. Från Kastrup flög vi vidare till Düsseldorf och då tedde sig både Arlanda och Kastrup som fluglortar ungefär.

Frankfurt var dock flera gånger större än alla de andra tillsammans och jag konstaterade att där kunde den som hade nog mycket pengar köpa precis vad man ville.

Sprit, cigaretter, parfymer pch choklad förstås men även bilar, båtar och flygplan om man så önskade!

Under dessa dagar då jag befann mig utomlands inträffade Tjernobylkatastrofen. Som vi visserligen hörde talas om redan innan hemresan men som blev pinsamt verklig då vi återvände till fädernejorden.

1986 var ett jävla år, egentligen! Först Palmemordet i februari på min storebrors 36-årsdag. Sen den där härdsmältan i Tjernobyl som Sovjet försökte mörklägga innan strålingen blev så stark att det inte längre gick att ljuga om det.

Och som om inte det vore nog så dog min dåvarande hund i maj det året också.

Han hade ett medfött hjärtfel som vi visste om sedan han var valp. Men eftersom vi aldrig märkte av det trodde vi kanske att det gått över.

Men det hade det alltså inte gjort...

1986 var alltså till största delen ett skitår! Så låt oss hoppas att 2024 INTE blir det. Utan istället det år då sanningen och kärleken dominerar. Kram på er, kära ordbrukare!

Jamen, då sitter jag här igen och påbörjar en text som jag just nu inte har en aning om vart den tar vägen. Kanske blir det ett inlägg som publiceras, eller också inte. Jag har refuserat mig själv två gånger sen senaste inlägget.

En bra dag är det i alla fall även om det är 21 minusgrader på andra sidan fönsterglasen. Och även om min bil ser ut lite som ishotellet i Jukkasjärvi eller en igloo om man så vill.

Hon har fått stå stilla i några dagar nu. Delvis på grund av det envisa snöandet som upphörde igår morse. Men även på det faktum att jag inte haft nåt behov av att ge mig ut och åka.

Det snödjup vi hade innan tövädret fick det att halveras genom att sjunka ihop är numer återställt med rejäl råge. Gissar att vi kanske har 60-70 cm nu och drivorna efter snöröjningen är förstås dubbelt så höga.

Och när jag gått mina små promenader med min fyrbenta sambo kommer jag att tänka på det där gamla talesättet jag valde som rubrik. Och som Robban Broberg sjunger om.

Särskilt under dagarna med töväder blev det så tydligt att många av mina kolleger bland hundägare struntar i att plocka upp visitkorten deras hundar lämnar när det snöar.

Visst ser jag hundskit ibland även under barmarkstiden men vintertid ferkar det som om fler tänker att det som inte syns finns ju inte.

En enda gång under mitt år med Thea har jag underlåtit att plocka upp. Då berodde det på att jag redan använt de två påsar jag hade med mig. Och det skedde mer än en meter vid sidan om den asfalterade promenadvägen längs havet här nedanför. Så risken att någon skulle trampa i det innan det förmultnat var rätt liten.

Efter den gången ser jag till att ha minst tre st påsar i fickorna även om jag nästan aldrig behövt mer än en.

Och det väl förstås latmasken som styr det där beteendet. För alla fattar väl att det tinar fram när snön smälter och inte ens hundägare tycker väl att det ser så vidare trevligt ut.

Sen... så är jag så glad att Förlunda hockeylag finns i SHL. För hur risig form Timrå än har så vinner man nästan alltid mot Göteborgarna. Förra vintern tog de bara en enda poäng av Timrå i en match som slutade oavgjort men där Timrå vann i förlängingen eller på straffar. Och den här säsongen har hittills inga poäng förlorats mot dem.

Och igår passade också Jonathan Dahlén på att skriva in sig i historien genom att göra sitt 190;e mål i Timråtröjan. Det är fler än någon annan spelare någonsin gjort för klubben och fler lär det ju bli. Dels återstår en hel del matcher denna säsong och dels har han tre år kvar på sitt kontrakt då den här vintern är över.

I sina bästa stunder anser jag Jonathan vara en av SHL;s allra bästa spelare. Så jag hoppas att det lossnar för både honom och hela laget efter den fina 6-2-vinsten mot Frölunda igår.

Idag kom också den största andelen av min pension in på kontot. Härligt att se att den är dryga 2500 kronor större än tidigare. De andra 4 utbetalningarna kommer den 25;e och även dessa kommer att vara ungefär en hundralapp större per styck. Vilket alltså betyder att jag kalkylerat lite försiktigt när jag gjorde beräkningen som sa 2700 mer i månaden. Det blir alltså en bit över tretusen mer att leva av.

Men jag har ju lärt mig att hålla utgifterna så låga jag kan och lär inte sluta med det. Skönt dock att inte behöva oroa sig lika mycket framöver om pengarna ska räcka månaden ut.

Så kanske jag unnar mig att köpa hem en flaska vin eller två att avnjuta i helgen. Januari har annars hittills varit lika vit här inne som snön utanför. Vilket jag säkert bara har mått bra av.

Men innan dess ska Madame Citroen skottas/sopas fram och jag ska ta en tur till Willys i polarkylan.

Innan hon och jag blev ett par hade jag fått känslan av att franska bilar inte hade så bra värme. Detta eftersom de jag kände som ägt Renault, Citroen eller Peugeot hade klagat över just den saken.

Och inte kan jag väl påstå att värmen håller samma klass som i mina Saabar (5 st) eller Volvo (2 st) gjorde men den är helt okej. Jag fryser inte i bilen när jag bara fått upp värmen.

Därmed får jag väl önska mina kära ordbrukare ett trevligt fredagsnys och en härlig helg i Ammarnäs, Grythyttan, Vessigebro och Almunge.

Ha det gott tills vi ses igen!

Åh, vad jag älskar Irma Lehtosalo! Markoolios mamma, alltså! Hon gästade Renés bryga ikväll och jag kan liksom inte låta bli att beundra denna fantastiska kvinna. Som tog sig ur alkoholismens helvete av egen kraft.

Och nu är en stjärna alldeles av egen kraft. Ingen kan väl säga att hon åker snålskjuts på sonens (Markoolios) framgång?

Som så många andra finländare åkte hon till Sverige för att få jobb och möjligheten att försörja sig själv och sitt barn.

Tänk så många såna människor jag träffat på genom livet!
Alla dessa "Irmor" som kom hit när hemlandet inte kunde erbjuda dem en vettig chans till ett bra liv för sig själva och sina närmaste.

Idag är Finland gott och väl ikapp och kanske också förbi Sverige i många avseenden. På sjuttio- och åttiotalen gick det färjor mellan Sundsvall och Vasa i Finland och jag har åkt många gånger med dem på den tiden det begav sig.

Bland annat med färjan som då hette Wasa King och senare döptes om till MS Estonia och flera andra båtar.

Den allra första resan var med Wasa Express våren 1976.

Då var det på det sätter att Kent, som jag skrev om häromdagen, plus Kari, en finsk arbetskamrat som bodde granne med honom kom och ringde på min dörr en eftermiddag/kväll och frågade om jag hade lust att hänga med på en resa med båt till Vasa.

Vi hade precis fått majlönen, som var extra bra tack vare retroaktiva pengar från februari samma år. Och jag hade inga planer för de första lediga dagarna så jag nappade.

Dessutom hade jag, samma dag, varit på banken och tagit ut pengar (detta var före bank-kortens tid) så jag var hyfsat stadd vid kassa också.

Så vi klev på Finlandsbåten i akt och mening att besöka vårt östra grannland.

Kent, som jag berättade lite om för nån dag sedan, försvann dock ganska fort.

Han var, som jag redan sagt, svårt begiven på starka drycker och snart hade jag och Kari tagit reda på att vakterna ombord hade stoppat ner honom i en av deras fylleceller.

Vi insåg ganska fort att det inte var lönt att försöka få ut honom eller ens att få hälsa på honom och prata med honom. Så vi resignerade och lät det hela bero tills vi närmade oss Vasa i Finland nästa morgon.

Men tji fick vi även då!

Vakterna sa till oss att han skulle släppas ut på kvällen då båten åter anlöpt Sundsvalls hamn.

Sa jag och Kari åkte med en buss in till centrala Vasa och fördrev några timmar där tillsammans med några unga damer vi träffat och lärt känna på båtresan till Finland.

När vi, mitt på dagen, hade åkt tillbaka till hamnen och gått ombord ville vi få besöka Kent och se till att han åtminstone fick lite mat i sig. 

Nu hör det till saken att Kent inte åt vad som helst. Han ville ha kött och pommes med bearnaisesås eller annan lite finare mat. Vakterna försökte dock att lugna oss med att säga att han fått både mat och kaffe.

DÅ... vaknade mina misstankar. Dels visste jag hur kinkig han var med mat. Men framför allt visste jag att han absolut inte drack kaffe. Utom vatten, öl och brännvin drack han bara en enda sak - Coca Cola.

Men de gav inte efter en enda millimeter så det var bara att låta honom sitta där han satt. Vi kunde inget göra!

Kari och jag hamnade vid ett bord i cafeterian och det var rejäl sjögång på hemresan. 

Ett par från Sandviken, ganska mycket äldre än jag, kom och satte sig vid ett bord och vi började prata. Jag mådde inte alls bra av båtens gungande från sida till sida och mannen från Sanviken sa till mig att jag behövde en rejäl sup.

Bara tanken på det fick min mage att göra uppror och jag skakade envist på huvudet.

Men efter ett tag steg han upp och gick fram till baren. När han kom tillbaka ställde han en åtta konjak framför mig och sa till mig att svepa den. Till sist gjorde jag honom till viljes och då ställde han genast ytterligare ett likadant glas framför mig som jag också skulle tippa i mig, tyckte han.

Det slutade med att jag drack ur även det andra glaset och ganska snart mådde jag mycket, mycket bättre.

Då berättade mannen från Sandviken att han var läkare. Och visste att sjösjuka ofast beror på påverkan av balanssinnet. Men dövar man det med alkohol så går besvären över.

Inte vet jag men för mig funkade det i alla fall åtminstone den gånger och sen mådde jag bra hela resan.

Vid 21-tiden på kvällen anlöpte vi hamnen här i Sundsvall och jag och Kari steg av båten och ställde oss sedan på kajen och väntade på Kent.

När sista människan stigit av båten och sista bilen lämnat bildäcket kom han knallande ut genom bildäck via bogporten ut på den svenska fosterjorden.

Han berättade då för oss att på hela tiden han tillbringat i fyllecellen hade ingen ens tittat till honom. Han hade inte fått mat, inte ens vatten att dricka och han luktade som en soptipp.

Där och då svor han dyrt och heligt att aldrig mer sätta sin fot på en Finlandsfärja.

Detta äventyr har nästan femtio år på nacken numera men jag glömmer det nog aldrig.

De senare resor jag företog med dessa "fyllefärjor" var dock betydligt stillsammare. Och nästan alltid i sällskap av exfrun och ibland även hennes föräldrar.

Färjetrafiken mellan Sundsvall och Vasa upphörde i mitten av nittiotalet. Dels blev många skrämda för att åka efter Estoniakatastrofen men framför allt så gick ju både Sverige och Finland med i EU.

Därmed upphörde ju också den tax-free-försäljning av alkohol, tobak, godis och parfymvaror som lockade de flesta resenärerna och det var inte längre lönsamt.

Trafiken finns kvar mellan Stockholm/Norrtäle/Grisslehamn och Åbo/Helsingfors. Men det är ju mest tack vare att de kan gå in i Mariehamn på Åland och klonka emot kajen där så får man behålla tax-free-försäljningen.

Åland är ju visserligen en lydstat under finsk flagg men står utanför EU så där kan de fortsätta kränga sprit, vin, öl och cigaretter till lägre pris än i Sverige eller Finland.

Efter millenieskiftet har jag inte åkt båt till vårt östra grannland men redan då minns jag att jag reagerade på hur den stora skillnaden som fanns på 70-talet inte bara raderats bort utan kanske till och med tippat över till finsk fördel.

De första gångerna jag åkte till Finland var det lätt att se att de fortfarande led svårigheter efter andra världskriget. Det syntes framför allt på äldre människors kläder, skor och inte minst på deras (brist på ) tänder.

Det var också så att på Vasas gator rullade massor av japanska bilar. De hade då inte slagit igenom riktigt hos oss men Finland hade nån sorts avtal med Japan där man importerade deras bilar mot att japanerna köpta trä och papper från Finland.

Kanske var det också därför så många av de finska invandrare som jobbade på samma fabrik som jag skaffade sig ganska nya Volvo eller Mercedesbilar. Båda dessa märken var mycket dyrare på andra sidan Bottenviken och enligt de regler som rådde då fick de ta in dem i Finland skattefritt om de ägt dem i två år eller mer.

Idag tror jag att finnarna åtminstone är ifatt Sverige när det kommer till levnadsstandard. Kanske är de också förbi.

Och nästan inga finländare kommer hit för att få arbete, det har de på sin hemmaplan.

En annan Irma, finsk hon med, ingår i den grupp människor jag brukar äta surströmming tillsammans med. Nu blev det ju inget i helgen som var men hoppet lever ännu om kommande veckoslut.

Andra inlägget för dagen men så blir det ibland. Det är bara för mina kära ordbrukare att hacka i sig och gilla läget!

Nu ska jag dock strax borsta tänderna (Jo, jag har originalgarnityret kvar utom en visdomstand) och krypa ner för en dejt med min kära kudde.

Så sov gott i slott o koja från Treriksröset till  Smygehuk. kära ordbrukare!

Vi ses när vi ses!

Polarkylan är tillbaka. Eller normalt januariväder, om man så vill. 18 minusgrader då jag vaknade imorse vid halv sex. Lika kallt vid niotiden då jag pälsade på mig och Thea för att göra undan morgonrundan.

Medan jag gick där och hutttrade tänkte jag att det här är första vintern på en hel massa år som vintern verkligen är vinter på det sätt som mitt minne påstår att det var under min uppväxt.

Så det är en klen tröst att halva januari nu är avklarad och vi närmar oss februari. Som ju, i och för sig, kan bli både lika kall och snörik och säkert nnu värre om vi har otur.

Kålhuvudet jag köpte i förra veckan till soppan som jag gjorde då hade börjat svartna i snittytan så igår skar jag rent och använde ungefär hälften som var kvar till en rejäl kålpudding som blev middag igår plus tre matlådor i frysen att ta fram när det kommer en sån där dag då jag inte har lust att stå vid spisen.

När mökret och kylan plågar oss som värst känns det skönt att Famen finns så man åtminstone får se sommar på TV. Och minnas solsken och fågelkvitter och allt det där andra.

Igår hände nåt som aldrig tidigare hänt i serien. Den nyss tillträdde storbonden tog sitt pick och pack och åkte hem. Folk har gett upp och stuckit nästan varje årgång men aldrig en regerande storbonde.

Men jag måste säga att jag inte alls blev förvånad efter att ha sett och hört honom beskriva sitt mående. Om det är så jobbigt att vara ifrån sin vardag så ska man nog inte utsätta sig för det när man inte behöver.

Annars... så har jag börjat nedräkningen mot den första pensionsutbetalningen på den nya och bättre nivån. Har även för mig att jag läst nånstans att pensionerna höjts från årsskiftet,

Med typ två hundralappar i månaden...

Är det inte konstigt? Att när de höjer sina egna löner då snackar vi 10 tusenlappar per månad eller mer men vi pensionärer får nöja oss med 200 kr. Som ju förstås också ska beskattas!

Gamla bilar är befirade från skatt - det borde vara samma med gamla människor!

Men det väl förstås kapitalismens syn på människan som råder. De skiljer på närande och tärande.

Så vi som gått från att vara närande till att vara tärande på samhällskroppen får snällt tacka och ta emot när pappa staten fördelar sina små allmosor.

Höjningen lär jag inte ens märka av utan det är ju skattelättnaden som kommer att göra största skillnaden.

Men som mina finanser ser ut efter det kämpiha fjolåret så lär jag få vända på slantarna ändå åtminstone fram tills återbetalningen kommer till sommaren. I april lättar det också litegrand när den vanliga skatteåterbäringen kommer.

Men den betingar knappast en fjärdedel av summan jag får när regering och riksdag gör rätt för sig mot oss som var dumma nog att födas 1957.

Så några stora utsvävningar blir det inte tal om sen heller.

Därmed har jag väl gnällt så det räcker för den här gången och hälsar fortsatt trevlig tisdag till mina kära ordbrukare i norr, söder, öst och väst.

Och som en ubåt lär jag väl dyka upp igen när ni som minst anar det!