Torsdag kväll. Nästan fredag.... Fast min kropp har trott att det var fredag i 2 dagar redan, så sliten har jag känt mig. Helgen närmar sig alltså och jag har sååå många saker jag skulle behöva göra men sååå lite ork!

Så vi får väl se vad det kan tänkas bli. Vet bara att jag inte tänker lägga ribban särskilt högt - prio ett måste bli att få mesta möjliga vila.

Och trots att man redan sliter som ett djur i 8 timmar hö vi daglligdags idéer från chefer och andra svagsinta individer om fler saker som de funderar på om man inte kunde ålägga vår 3 man starka grupp att sköta.

Vi går redan på knäna men de är visst inte nöjda med det utan ska alltså ha oss att kräla på alla fyra.

Jag misstänker att min arbetsplats kommer att skörda många offer de närmaste åren. Personalstyrkan har minskats med runt 120 pers. så medelåldern ligger nånstans 55-60 år(!), alla yngre än 40 har sagts upp och i många fall redan slutat. Bara bland tjänstemännen finns det yngre människor än 40, delvis beroende på att deras fackliga organisationer mer eller mindre lagt sig platt för företaget och låtit dem handplocka vilka som stannar och vilka som går.

Vi har alltså en ålderstigen personal som ska göra mer på samma tid mot förut. En personal som i många fall redan har förslitningsskador eller andra krämpor. Och ändå förväntas vi hela tiden ta i lite mer, springa lite fortare!

En svår ekvation om ni frågar mig!

Därför har jag gått med på att än en gång försöka engagera mig fackligt. Är nyss invald i den lokala avdelningsstyrelsen och hoppas kunna orka vara så engagerad som jag tycker man ska vara i den rollen.

Nån facklig karriär lär det inte bli frågan om men jag hoppas kunna bidra med erfarenheter och kunskap i någon liten mån, i alla fall. Och märker jag (eller andra) att jag inte uträttar nåt vettigt så kan man ju alltid avgå. Något som fler kanske borde inse..... (Ta åt er om ni vill, Wanja och Mona!)

Min fyrbenta sambo tycks ha skaffat sig en friare, en gråstrimmig katt stryker omkring här om dagarna och jag har sett dem ligga på gräset och titta på varandra. Eller kanske är det en kompis bara, vad vet jag?

Vad hon däremot definitivt har fått så är det ögoninflammation. Ena ögat ser svullet ut och varar så imorgon blir det till att ta reda på om apoteket har nåt receptfritt som hjälper eller om vi måste uppsöka "farbror doktorn".

"Farbror Bloggaren" har därmed svamlat klart för idag. Tänk så många ord man kan bajsa ur sig FAST man egentligen inte hade nåt att säga. Men nu är det över! Slut för idag, tack för idag!

Måndag! Men inte direkt några "splatt" som lurat på mig bakom hörnen. Snarare tvärtom, faktiskt! För en måndag har denna dag skött sig riktigt skapligt, måste jag säga.

Måndag brukar innebära att jag ligger lååångt efter på morgonen när jag kommer till jobbet eftersom de jag servar jobbar kontinuerlig skiftgång och ingen gör mitt jobb under helgen (om inte nåt skiftlag råkar ha folk över).

Men idag var läget acceptabelt och jag hann nästan allt jag skulle. Inte ovanligt annars att det tar till onsdag lunch ungeför innan jag kommit ikapp.

Fast sliten känner jag mig ju ändå. TROTS att jag vilade i soffan nästan en hel timme efter middagen. Valde en lätt väg till middag idag, frysta köttbullar och spagetti. Ingen kulinarisk sensation kanske men nog duger det en måndag. Lite synd bara att man inte har nån att leka "Lady och Lufsen" med!

Lite besviken också att ingen ännu svarat på min trevare om dataskrot. Men skam den som ger sig, än kan det ju komma svar!

Dags att omfamna den kära kudden nu så jag önskar söta drömmar till ung, gammal, fattig eller rik, mager och mullig, sosse och folkpartist!
Var ni än är.....

Undrar om någon råkar ha en sak som jag behöver. Eller rättare sagt som min son behöver. Jag jagar efter kabeln som går från startknappen till moderkortet. Har besökt min lokala datasupportfirma men de hade inte och ingen i bekantskapskretsen heller, tycks det. Det är alltså en 25-30 cm lång dubbelledare med en liten tryckknapp i änden som ska ge impuls till moderkortet att starta datorn. (En precis likadan finns också under "reset-knappen" så det går lika bra)  Knappen i chassit är trasig sen länge och förra helgen blev den lilla brytaren sönderklämd när han hade med sig datorn till sin mamma.

Så om nån läsare råkar ha en dator som ska skrotas/slängas men inte kommit iväg ännu så kan ni få en slant för den. Givetvis betalar jag även frakten.

Med hopp om tur!/Singelfarsan

Lördag morgon. En ledig dag. Undrar vad jag ska göra med den! Jag misstänker dock att kroppen kommer att sätta stopp för alla större ansträngningar, så sliten som jag känner mig. Mulet ute, tyvärr! Jag som hade tänkt grilla hamburgare till middag idag. Fast grilla kan man ju ändå även om inte vädret inbjuder till att äta utomhus.

I så fall blir det andra dagen på raken med "noll-gnäll-mat"! Har varit inne på det nån gång förut, tror jag. Om hur få rätter som kan serveras i en barnfamilj utan att någon är missnöjd!¨

Såklart har alla människor någon (eller några) rätt som de inte gillar. Själv äter jag exempelvis inte fiskbullar. Det finns ett och annat övrigt också som jag inte är så förtjust i men jag kan äta t.ex lever, pölsa, sparris eller avocado om jag absolut måste. Det är dock inget jag väljer om jag kan välja annat. Men fiskbullar går bara inte, det vänder sig i magen bara jag ser dem.

Detta härrör från ett barndomstrauma. När jag gick i ettan serverades fiskbullar i skolan och i vanliga fall brukade jag be att bara få en eller två. Det brukade jag klara av att få ner. Det var ju så i min skola (och säkert de flesta runt 1964-65 att man måste äta upp innan man fick gå.

Men så en dag var det en vikarie i skolmatsalen och hon "bestämde" att jag behövde mer mat än så och slafsade på 6-7 st äckliga, vita, dallriga, smaklösa, vidriga jävla fiskbullar på min tallrik. Jag satt kvar sist av alla och plågade i mig dessa vedervärdiga klumpar, övervakad av en bister mattant. Och då jag till sist tvingat ner den sista tuggan sa magen ifrån och allt kom upp igen. Jag spydde alltså över bordet! DÅ, äntligen, fick jag tillåtelse att gå därifrån.

Sen dess har jag inte ätit det och som genom en himmielsk försyn togs fiskbullarna bort från skolmatsedeln och återkom inte under hela min skolgång.

Jag tycker alltså att jag har goda skäl att slippa fiskbullar. Men övriga familjemedlemmar nöjer sig inte med att ha EN rätt de vägrar äta utan hur många som helst, känns det som. Pizza, tacos, hamburgare eller spagetti och köttfärssås brukar passera utan klagosång men annars är det inte många rätter som accepteras utan gnäll. Men det kanske är så i alla familjer, vad vet jag?

På tal om skolmat så fanns det rätter som serverades då men som nu är helt borta från menyn. Gammal hederlig kalops t.ex tycks inte duga numera. Fast det kanske är för dyrt med riktigt kött.... Lappskojs vet mina barn heller inte vad det är men det fick vi under hela min skoltid.

Och på tal om det, föresten... Finns det nån som kan berätta lite om stångkorv? Det fick vi under mina första 3-4 skolår men sen togs det bort. Som jag minns det såg det ut ungefär som pölsa (inte så aptitligt för ögat alltså) men smakade mer som isterband (som väl heller inga barn tycker om...?). Jag har tittat i affärer men aldrig nånsin sett stångkorv i ens de största butikerna. Rimmad oxbringa brukar vara svårt att få tag i men inte omöjligt men stångkorv verkar ha upphört att existera.

Om nån vet nåt så berätta gärna för mig!

Sen tycker jag att de som gör skolmatsedeln borde ta in mer traditionell husmanskost. Jag tycker det är bra att man tar in influenser från resten av världen men det betyder ju inte att man måste sluta med allt det gamla. Många barn idag har inte ens smakat t.ex bruna bönor. Och skrämmande många kallar "Mamma Scans" för hemlagade köttbullar!

Men.... i brist på stångkorv så får det väl bli grillade hamburgare idag då. För husfridens skull! För tänk vilket liv det skulle bli om jag ställde fram rotmos med rimmad fläsklägg eller lappskojs!
Smaklig lördag, kära ordbrukare!

Vissa dagar blir det flera inlägg, andra dagar inget alls! Igår blev det ett sjujävla bra blogginlägg, låt vara lite för långt som vanligt, men än en gång lyckades jag schabbla till det och klicka fel så mina ord bara försvann. Och sen orkade jag inte försöka återskapa det utan det fick vara.

Önskar ibland att man kunde spara utkast här som i hotmail. Då skulle jag spara lite då och då i texten för att minimera risken att ett hjärnsläpp gör att allt går förlorat.

Nu tror jag väl inte att världen hade förändrats särskilt mycket om inte det där inlägget slarvats bort men irriterande var det.

Halva veckan har gått och jag börjar äntligen komma ikapp på jobbet efter helgen. Normalt är vi 2 man men denna vecka är jag ensam. Givetvis hinner jag inte allt själv utan måste satsa på det viktigaste. Men den där förbannade plikttrogenheten som jag och många andra har inbyggd gör ju att man ändå försöker att hinna så mycket som möjligt. Mitt jobb består ju huvudsakligen i att serva en annan yrkegrupp och jag vill ju inte att de ska bli lidande. Därför har jag försökt leva efter devisen; "Gör aldrig idag vad du kan skjuta upp till imorgon!"

Men det är svårt! Det bor en liten elak gubbe med horn i mitt huvud ibland och om jag ens leker med tanken att ta en liten genväg nånstans under arbetsdagen så hoppar han fram och bråkar och väsnas.

Och för denna defekt betalar jag nu även priset i form av värk både här och där i kroppen.

Om det vore så att jag kunde hoppas på nån framtida belöning vid lönesamtal kunde man ju rentav känna glädje över att "hugga i" lite extra. Men tyvärr är det en utopi! Vi har inte ens ett lönesystem, vilket jag tycker är vansinne. ALLA arbetsplatser behöver ett lönesystem som belönar bra arbetsinsatser. Men den ekonomiska situation vi befinner oss i gör att ingen (och då menar jag ingen!) anställd ens fantiserar om det. Vi får vara glada om vi får generellt vad avtalet ger som minimihöjning!
Men avsaknaden av lönesystem har inte med krisen att göra, det sa man upp flera år innan denna ekonomiska depression ens var född.

Det finns alltså ingen "morot" att slita för, inget ljus i änden av tunneln.

Och ändå gör man det! Och jag är inte ensam även om det också finns de som bara gör det allra minsta de kan komma undan med.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv - här går jag och jobbar som en slav för en arbetsgivare som inte uppskattar det ett dugg. Det enda som händer är väl att jag visar att det finns lite mer att ta ut av mig och då tycker de att de kan kräva den nivån VARJE dag. Året om!

Slutsatsen blir väl att jag måste vara jävligt korkad! En jävla fårskalle, dum i hela huvudet, helt enkelt. Bäst att sluta innan jag avslöjar ännu mer av min idioti....

Men först måste jag också gratulera hela mellannorrland och Sundsvall Dragons till SM-guldet i basket! FAST "korgboll" egentligen inte intresserar mig så gläds jag ändå eftersom stan fram tills nu aldrig vunnit SM i en lagsport! Bra att drakarna visar vägen! Välkommen efter, GIF Sundsvall, Selånger Bandy och förstås Timrå IK!

Ju längre jag jobbar vanlig dagtid (var ju skiftarbetare i över 25 år innan) och ju älde jag blir desto mer förstår jag seriekatten Gustafs hat mot måndagar!

"Du vet att det är måndag när det alltid står ett elakt "splatt" och väntar bakom varje hörn!" Så stod det i en strip med Gustaf en gång och genast han passerat runt ett gathörn fick han en vattenfylld balong på sig eller en tårta i ansiktet.

Dessa "splatt" ska nog tolkas mer som en metafor för alla de motgångar som, av nån anledning, så ofta drabbar en just på måndagar. Min dag har alltså inte varit nån större hit...

Inget dramatiskt egentligen, bara det att dagen varit fylld av "Murphy´s lag". Och om någon, till äventyrs inte känner till den så lyder den (fritt tolkat och översatt): Kan nånting jävlas så kommer det att göra det!

Så var det från start till slut på hela min arbetsdag. Grejer krånglade och verktyg var försvunna. På nåt märkligt sätt har diverse utrustning förmågan att "få fötter" så fort man vänder ryggen till. T.ex en mindre slägga som är oumbärlig i mitt jobb. Först försvann en förra veckan och vi letade fram reservverktyget. Imorse var också den borta. Efter mycket letande hittade jag så en lite mindre som jag genast "adopterade" men när jag kom åter efter nio-fikat hade även den uppslukats av jorden. Märkligt nog har jag inte klämt nåt finger eller bränt mig vilket annars är vanlig såna där dagar.

Men eftersom jag redan tidigt insåg att det var just en sån dag så har jag aktat mig lite extra också.

Jag har flera gånger tidigare hämtat små citat ur husguden Ulf Lundells rika produktion och ska så göra även ikväll. Det kommer från låten "Gott att leva" och lyder: "Från botten finns det bara en väg - det är upp!"

Det kan alltså bara bli bättre imorgon. Gäller även ev. blogginlägg! Godnatt!

Måste få återkomma till den kommentar jag fick häromdagen av "Småbloggskommentatorn". http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.6356254

Har tittat lite på den bloggen och blir lite fundersam. Det är alltså, av bilden att döma, en relativt ung kvinna som tagit som sin livsuppgift att kommentera andras bloggar. Och då inte kändis-bloggarna utan oss vanliga volvo-radhus-tax-mellanmjölk-Svenssons. I och med det känner jag att hon liksom har upphöjt sig själv till snäppet bättre än vi. Med rättt att raljera över vårt ordval, våra bilder, vår stavning eller vad som helst.

Har inte folk mer att göra än så? Eller har hon inga egna idéer att blogga om utan måste hitta andra att prata om eller göra sig rolig över?

Inte för att det gör mig nåt. Har sagt förut att jag blir glad över ALLA kommentarer för det visar att jag på nåt sätt berört en annan människa. Fått någon att reagera på ett eller annat vis.

Så jag bjuder gärna på det men fenomenet med "blogg-kommentatorer" var okänt för mig innan.

Jag skrev för ett tag sen om ordet "fildelning". Undrar vad jag hade fått för associationer om jag hört ordet blogg eller bloggkommentator för 40 år sen.

Antagligen hade jag gissat att blogg var en sport eftersom det fanns kommentatorer till det.

Eller "lana" som ungdomar gör när de kopplar upp nätverk för att spela dataspel där det gäller att slå ihjäl och lemlästa så många som man kan.

Jag är ju uppväxt i en tid då ordet surfa betydde att åka bräda på stora vågor och inget mer än så. På den tiden hade man sammanträden, inte brainstorm. Man lade ut uppgifter på entreprenad - idag outsourcar man!

En promenad hette promenad - inte powerwalk. Och den tokjävel som hade knallat runt med stavar utan skidor hade säkert blivit idiotförklarad.

Nu har jag för all del inget emot att språket förändras. Det har det väl alltid gjort men jag undrar om det nånsin förändrats sååå mycket under en 50-årsperiod som det gjort under min livstid.

I min barndom/ungdom var det otänkbart att tilltala en vuxen över 25 utan att sätta tant/farbror före namnet. Och ytterligare 50 år tidigare fick barn inte ens använda förnamn utan skulle titulera vuxna med herr, fru eller fröken om de inte tillhörde den närmaste kretsen. Idag drar sig inte ungar för att säga gubbjävel och jävla fittkärring till helt obekanta.

Så förändringarna är ju på både gott och ont. Liiite mer respekt borde kanske min generation och de närmast innan ha lärt dagens unga.

En annan sak som ändrats är att vuxna idag inte tycks våga/vilja säga till andras barn som beter sig illa. Om jag eller nån av mina lekkamrater skulle råkat säga "jävlar" eller liknande i lekparken så kan ni slå er i backen på att inom 3 sekunder flög det upp ett fönster i närheten och ut kom ett tanthuvud med papiljotter och rev i åt en att "Sådär säger man inte! Jag ska berätta för din mamma hur du gör!". Idag är det väl tveksamt om många vuxna ens skulle ingripa om småttingarna slår varandra blodiga!

På gott och ont, som sagt....

TV4 plus visade en av mina absoluta favoritfilmer ikväll - Forrest Gump! Jag tycker att den filmen har ALLT! Den har spänning och dramatik (ex.vis scenerna där han är i Vietnam och krigar), den har romantik i den kärlek huvudpersonen hyser till sin barndoms kärlek Jenny och den har framför allt massor av humor.

Undrar hur man kom på tanken att skriva om den halvimbecille Forrest som utan egen förskyllan hela tiden hamnar i diverse historiska händelser och bl.a skakar hand med 3 presidenter (fotomontaget är helt outstanding) och lyckas i det mesta utom i kärleken. Även om de på amerikanskt manér "får varandra" för en kort tid på slutet när Jenny redan är döende.

Tom Hanks makalösa skådespel är förstås en viktig del. Han sitter på en bänk vid en busshållplats och berättar för vem som orkar lyssna sitt livs egendomliga historia. Lyssnarna avlöser varandra men Hanks (Forrest Gump) sitter kvar och berättar lugnt och sakligt hur det egentligen gick till när han blev krigshjälte, skapade ett jätteföretag med sin räktrålare och blev världsmästare i pingis.

Visst, filmen är typiskt amerikansk! Skildrar "den amerikanska drömmen" där vem som helst kan lyckas bara han/hon har lite "jävlaranamma". Jag brukar inte orka med sån där patriotisk skit men denna film är undantaget som bekräftar regeln. Många scener är redan odödliga och för varje gång jag ser den upptäcker jag nya grejer värda att minnas.

Om jag skulle göra en lista över favvofilmer hamnar nog denna på första plats. Och efter den kommer....

* Kellys hjältar (Clint Eastwood, Telly Savalas m.fl)

* Rainman (Dustin Hoffman, Tom Cruise)

* Den nakna pistolen (Första filmen med Leslie Nielsen, George Kennedy m.fl)

* Crocodile Dundee (även här första filmen med Paul Hogan, Linda Kozlowski)

Min filmsmak är alltså ganska enkel - tror knappast att Svenska Akademien skulle hålla med om nåt av mina val men så tycker jag!