"Det är en blåsig morgon i mitten av april, knopparna spränger, inte en själ syns till..."

Tänkte bjuda på ännu ett mästerverk signerat Ulf Lundell. Detta eftersom så många bara känner till "Öppna landskap" och "Kär och galen".

Slutraden i texten lyder...; "Det är en tidig morgon i mitten av april. Det är gott att leva. Trots allt!" På albumet "På andra sidan drömmarna" heter nästa låt just "Gott att leva" så han knyter liksom ihop titlarna med varandra.

För kanske en månad sedan skrev jag om att jag tittade ut genom fönstren vid 16-tiden och det var fortfarande ljust.

Ikväll kom sonen och frågade om jag kunde skjutsa honom till Circle K-macken en bit ifrån var vi bor. Och på vägen hem konstaterade jag glatt att klockan var nästan 21 men det var inte helt mörkt ute ändå.

Jävlar så fort det kommer nu, det där livgivande ljuset. Bäst av allt är att ljuset skiter i både Corona och alla våra andra bekymmer. Det kommer oavsett andra problem och jag uppskattar det verkligen.

Precis som jag uppskattar att Tanja, som jag ersatte i portvakten under förra veckan, skickade ett sms till mig och berättade att hon kommer tillbaka till jobbet imorgon bitti.

Vilket i sin tur betyder att jag får sova en timme längre imorgon och återgår till mitt nya jobb på labbet. Lunchlådan fixade jag redan igår av resterna från söndagens middag bestående av nötytterfilé, som de behagar kalla det. Endast Gud vet vad det egentligen är för slags kött men någon filé är det då inte. Gott var det ändå med min hemlagade potatisgratäng med massor av vitlök och duger bra som tisdagslunch.

Kommande vecka blir det rödspätta en dag och korvstroganoff en annan. För övrigt får vi se. Jag har en pyts i frysen med diverse rester av nötkött, skinka och korv så det kan säkert bli hemlagad pyttipanna också någon dag. Får bara se till att ha ordentligt med kall kokt potatis i lager innan dess. Mycket godare än att köpa färdig pytt i påse.

Ägg finns det också gott om eftersom vi inte ätit så många under helgen.

En härlig vårdag skulle jag säga att vi haft om det inte vore för den där förb... blåsten. Jag tankade bilen nära oljehamnen vid södra brofästet och nordan skar genom märg och ben inder den korta stund jag stod utanfär madame  Citroen medan tanken fylldes av bensin.

Samtidigt vet jag ju att vinden tar med sig massor av förångad snö så blåsten hjälper ju oss att få barmark lite snabbare. Man får glädjas åt det lilla i dessa tider.

Det hoppas jag att ni också gör, mina kära ordbrukare i Ödeshög, Bromölla, Askim och Njutånger. Förr eller senare kommer jag tillbaka. Ta det som ett hot eller ett löfte, vilket som passar dig bäst!

Har suttit en god stund nu och läst andras bloggar och diverse exempel på hur människor, i pestens tid, faktiskt ställer upp på varandra på ett helt nytt sätt. Som om det där med att hata slöjor, turbaner och andra kläder plötsligt blivit sekundärt. Inte lika viktigt längre, alltså!

Kanske visar det sig när allt detta med Covid 19 och Corona blåst över att pandemin hjälpte oss att hitta tillbaka till empatin och medkänslan igen. Förstår alla vad det, i så fall, skulle göra med SD;s opinionssiffror?

Då skulle de marginaliseras så fort att varken de själva eller vi andra skulle hinna fatta vad som hände.

Påskafton 2020 är snart över och jag har ägnat en del av den åt att besöka Lars-Martin som driver gummiverkstad på hobbybasis några mil väster om staden. Så nu har Madame Citroen nya gummisulor på alla fyra.

3900 kostade det men jag vet ju att om man blir stannad av polisen med underkända däck så får man böta 1500 kr per hjul och då är det ju klart billigare att köpa nya däck. Trafiksäkrare också förstås!

Av min tänkta påskbuffé blev platt intet. Sonen behagade lägga sig vid tiotiden på förmiddagen efter nästan ett dygns vakenhet så när jag kom hem efter däckbytet snarkade han som ett litet sågverk. Och inte ställer jag mig och dukar upp påskbuffé bara åt mig själv. 

Nej, jag griljerade den lilla påskskinka jag köpt och åt ett par skivor av den. Sedan rostade jag ett par brödskivor som jag bredde smör på och sedan den gubbröra jag rört ihop tidigare. Gubbröra betyder olika saker för olika människor men i min värld är det hackade kokta ägg, finhackad rödlök samt finskuren ansjovis. Plus lite av spadet från ansjovisen. Mycket gott!

Två lediga dagar återstår innan det är dags att infinna sig på "gruvan" igen. Vad jag gör av dem återstår att se men tvättstugan är bokad imorgon så den lär väl ta sin tid.

Så ha en fortsatt underbar påsk, kära ordbrukare i Mehedeby, Ödeshög, Nykvarn och Pålsboda. Vi ses igen!

Nu går vi in i påsken, kära ordbrukare. Mindes nyss en arbetskamrat från längesedan som satte fingret precis på hur jag ser på denna och övriga kristna högtider. Han sa att jul och påsk är enda gången man har någon nytta av den där förb... religionen. Märk väl att det var HANS ord som jag bara citerar, vill inte förnärma någon troende. Var och en får tro och tänka som man vill för mig så länge de låter mig och andra göra detsamma.

Men vad han menade var att endera fick man lediga dagar (daggående) eller så fick man in lite extra OB-tillägg om man, som vi, var skiftarbetande. De lediga dagarna får jag njuta av i år men det skiftlag i driften som jag tillhör är också lediga så jag får inget storhelgstillägg i år.

Men jag väljer att vara glad över de extra fridagar som påsken erbjuder. Gick hem en timme i förväg idag eftersom jag ligger bra till på flexkontot men också för att jag var så utomjordiskt trött efter arbetsveckan.

Då jag kom hem satte jag mig bekvämt i soffan och lutade mig tillbaka efter att ha ställt väckning på mobilen en timme senare. Sov middag, alltså. Måste ju börja träna inför pensioneringen. Oavsett när den inträffar.

I bästa fall sker det imorgon kväll när dragningen i Eurojackpot äger rum. Potten där är nu uppe i nästan en miljard (nio nollor, alltså) och går den till mig så finns det ingen som kan få mig att gå tillbaka till fabriken en enda sekund mer i livet. Men troligen är sannolikheten större för att få en meteorit i skallen eller komma fram fort i telefonkön hos stora företag eller myndigheter.

Nåväl, denna lilla tupplur (eller säger man micropaus nuförtiden) gör att jag nu känner mig ganska pigg och säkert orkar vara vaken någon timme till. Jag får ju sova imorgon bitti, så länge jag nu kan det...

Tanja som jag vikarierat för i portvakten tros vara tillbaka på tisdag morgon då helgen är över. Men ingen vet, inte ens hon själv i dagsläget. Så därför kom jag överens med den chefen idag att jag kommer till jobbet före klockan sex på tisdag utifall hon är fortsatt sjukskriven. Om hon däremot dyker upp återgår jag bara till min ordinarie rehab-plats på labbet och får sluta en timme tidigare än annars.

Inte en enda påringning av påskkärringar har jag fått och det gläder mig att föräldrarna lyckats stoppa sina små från att traska runt och tigga godis. Det verkar som om Sverige börjar fatta och ta riskerna på allvar.

Jo, jag vet att jag själv, till en början, också slätade över och inte riktigt ville tro att det var så farligt. Men när livet förändras så mycket och så fort måste ju alla inse att nu är det på riktigt. Har tagit temp på 40-50 besökare på jobbet och delat ut andningsmasker till de som inte själva hade med sig det.

Och folk accepterar det. Inte en enda har varit otrevlig eller tyckt att det är fjanterier vi håller på med. Och det gäller både svenskar och polacker, bulgarer, finländare och norrmän som besökt oss de senaste dagarna.

Låt oss hoppas att vi snart når kulmen och att kurvan vänder nedåt igen. Det är inte så farligt där jag bor men i storstäderna är det fortfarande mycket tuffare.

Så... härda ut, kära ordbrukare i Garphyttan, Vendelsö, Laholm och Mattmar. Minns de gamla visdomsorden...

"ALLT SOM INTE DÖDAR DIG GÖR DIG STARKARE!"

Jävlar, så starka vi alla ska vara när detta är över!

Inget piggar väl upp som lite skatteåterbäring. Idag är en ganska glad dag för vid midnatt tickade min skatteåterbäring in på kontot och genast var jag lite mindre fattig. Nu prisar jag väl kanske inte Gud precis utan mer Magdalena Andersson och skatteverket. För de vet jag att finns på riktigt. Man jag kom att tänka på snutten ur Disneys Robin Hood-film som visas på julafton då jag skulle sätta rubrik. Det gäller ju att ta vara på de små glädjeämnen som ännu finns i denna jämmerdal.

Dessvärre är ju mer än hälften öronmärkta för utgifter jag tvingats skjuta lite på. Men lite god mat och dryck ska jag ändå kosta på mig till påsk.

Den enskilt största utgiften är nya sommarskor till min kära Madame Citroen. De är beställda och kommer att monteras någon gång under påskhelgen. En bekant på fabriken driver gummiverkstad i mindre skala på sin fritid och brukar kunna ge bra priser. Hans dotter, som är min arbetskamrat på labbet, hade dock fått priset hon förmedlade till mig om bakfoten. Det var deras inköpspris som låg på 600 kr. Så 980 kr/st får jag slanta upp men det är fortfarande billigare än de flesta etablerade däcknasare för fyra nya Nokia Nordman, som jag vet håller hög kvalitet.

Han hade ett annat märke också, ett lågprismärke som hade sparat en hundring per däck åt mig men jag valde ändå att beställa Nokia som jag vet av erfarenhet är bra grejer.

Så någon gång under helgen ska jag åka hem till honom och få däcken bytta och monterade på bilen.

Även idag har jag kollat kroppstemperatur på ett 40-tal besökare samt försett dem med munskydd för deras och våran säkerhet. Imorgon blir det troligen lite lugnare eftersom majoriteten av de långtradare som kommer för att hämta aluminium kommer från Polen och där är påsken en mycket större begivenhet än för de flesta svenskar.

Då vill de vara hemma och speditionsfirmorna som styr transporterna brukar planera så att alla hinner innan sista färjan går från Nynäshamn. 

Fyradagarsvecka, alltså, både denna och nästa. För på måndag är det ju röd dag och då är både labbet och portvakten stängda. Vet inte idag var jag ska jobba på tisdag men det lär ordna sig innan dess.

Det blir väl lite sill och annat jox på lördag och söndag. Kanske jag t.o.m unnar mig ett par pilsner och en liten dragnagel i varje ben. Jag firar annars inte påsken något speciellt men man kan ju använda den som förevändning för att slå sig lös en aning. Även om man är ateist som jag.

Så jag behöver inte sakna några traditioner med stora släktmiddagr och sammankomster för jag har inga sådana vanor. Glad att jag inte heller har småbarn längre och måste förlara för dem att i år får de inte knacka dörr och sjunga om Gullefjun för att få godis i sina påsar och kaffepannor. För jag gissar att inga föräldrar vill att deras små älsklingar ska ringa på dörrar där det kanske bor någon som är smittad och råkar hosta över dem.

Förmodligen kommer det även att vara ännu fler som låter bli att öppna om det dyker upp små häxor utifall ungarna själva bär på viruset.

Nej, nu vill jag ha ett slut på det här snart. Så jag slipper tänka mig för hela tiden. Välja tidpunkt för att handla mat för att minimera antalet människor och därmed risker jag måste möta. Var till Willys idag och valde självklart att scanna mina varor själv och även sköta betalningen utan hjälp. Det gynnar ju både kund och butikspersonal plus att köerna vid självscanningen aldrig är så långa som till kassorna.

Smidigt och bra men kommer ju, om det inte redan gjort det, att leda till att matbutikerna kan minska sin personalstyrka. Och därmed ytterligare berika sina ägare. För ingen tror väl att dessa sänkta kostnader för branschen leder till lägre priser i butiken?

Därmed ska jag avrunda för idag och slösurfa på youtube en stund innan sängen. Jag ska ju upp tidigt även imorgn.

Sov gott, kära ordbrukare, i slott och koja ivårt avlånga land. Vi ses igen! Förr eller senare...

Tänk om någon för ett år sedan, eller så, hade sagt till mig hur mycket vardagen och arbetet skulle komma att förändras för mig och de flesta andra till idag. Jag har tillfälligtvis lämnat mitt nya jobb och fr.o.m idag gått in som vikarie i portvakten eftersom en av de ordinarie tjejerna blivit sjuk och måste vara hemma. Covid 19 eller en vanlig bondförkylning är det ingen som vet för hon är inte testad. Men hemma är hon i vilket fall precis som vår arbetsgivare sagt till oss att sjukanmäla oss vid minsta nysning, hosta, huvudvärk eller feber.

Nu måste vi stoppa varenda bil vid deras första inpassage för dagen (några kör in och ut genom grinden 10-12 ggr per dag) och föraren måste komma in till oss för att kolla tempen.

Nejdå, vi drar inte ner brallorna på dem och trycker upp termometern i ändan på dem utan det är en liten grön laser som vi lyser dem i pannan med. Och om deras kroppstemperatur börjar krypa uppåt  37,8 blir det tvärnobben. Då får de inte komma in alls. Andningsskydd ska alla också bära så fort de lämnar sina bilar. Av omtanke om både dem själva och om företagets personal. 

Dessemellan ska vi sprita våra händer förstås liksom tangentbordet till den gemensamma datorn som vi båda använder. Disken i entrén likaså plus att vi måste rengöra varje par skyddglasögon och hjälm som vi lånar ut till de chaufförer som inte har det med sig. Turligt nog är en av våra labingenjörer kunnig nog att kunna framställa vår egen handsprit av ingredienser som man köpt hem mycket av innan de lagren också tar slut.

Tänk om..., som jag skrev i rubriken, någon hade sagt det för ett år sedan! Eller bara för 3-4 månader sen.

Nej, men så kan det väl inte bli hade vi säkert både tänkt och sagt då. Men innan det här är över är jag säker på att vi har tvingats flytta våra gränser för vad vi trodde kunde hända både en och flera gånger.

Det kommer att bli vardag av än märligare ting än de jag räknade upp här.

En god sak som portvaktsjobbet förde med sig var att jag fick sovmorgon idag. Började jobba först vid halv nio så jag kunde sova lite längre imorse. Å andra sidan var jag ju tvungen att sitta kvar till klockan fem på eftermiddagen och eftersom min kollega gick hem lite tidigare blev det dryga timmar på slutet.

Egentligen borde man kanske inte skriva mer om eländet. Det finns ju så många andra som gör det redan. Men jag tänker framåt och skriver som små hållpunkter för framtida år då jag tittar i bloggens backspegel.

För att minnas hur det var liksom. Och lite för att påminna mig själv om att det man knappt tror kan hända faktiskt gör det emellanåt. Och den här tiden kommer definitivt att gå till historien som något alla kommer ihåg med fasa.

Det är bara att försöka följa de råd och anvisningar som experterna ger oss. Kramas och bilda klungor får vi göra sedan när det är över. För än lever hoppet, i alla fall hos mig, att det går över. Snart, hoppas jag.

En av våra stammisar, en som kommer varje dag och hämtar metall, sa till mig idag att "Nu skulle man bo i någon liten håla på landet med sådär 5-6 hus och långt till närmsta stad.

Tja, kanske ordet glesbygd får en lite bättre klang efter den här farsoten. Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man väl säga. Eller...?

Därmed ska jag avsluta svamlet för idag och gå och lägga fötterna i hett såpvatten en stund. En klart underksattad njutning om ni frågar mig. Imorgon har jag tidiga passet och måste visserligen vara på plats före klockan sex på morgonen. Men slutar ju istället mycket tidigare och det är ju också värt nåt! 

Ni som har anhöriga som är till åren och därmed i högriskgruppen, ta och ring upp dem och prata bort en stund. Det blir de glada av och att göra någon annan glad är väl inte det sämsta? Vi ses!

Sådärja! Dags att packa ihop den här söndagen, spara den i minnenas arkiv eller bara glömma den. Tvätten är klar för ganska många timmar sedan så nu har jag rena skjortor, strumpor och allt det där andra man behöver för minst en vecka till. Och det är ju också precis så länge det dröjer innan det bär till nästa gång.

Nu vet jag också vad företaget heter som höjde priset på handsprit med över tusen procent i veckan som gick. Procurator heter de och jag ska akta mig noga för att gynna dem i framtiden. Det är sådant där som får en att förstå varför Fred Åkerström skrev och sjöng in "Sådan är kapitalismen" på det röda sextiotalet.

Min farfar var också väldigt röd i sin livsåskådning och sina politiska sympatier men för det förespråkade han inte någon revolution med komunistisk diktatur som mål. Däremot pratade han ofta om hur "de goda kapitalisterna" i samverkan med Tage Erlander och Gunnar Sträng m.fl hjälpte till att bygga välfärden i Sverige för de breda massorna.

De finns, för all del, nu också men är i klar minoritet mot de som anser att vinsterna ska öka i all oändlighet till vilket pris som helst.

Undrar förresten om Procurator hade försökt slå mynt av bristen på vissa varor om våra problem berott på krig i Europa som hotade att drabba även oss här i trygga Sverige. Eller om de kanske har något litet uns av samhällsansvar. 

Jag vet inte det men jag misstänker starkt att det lyst dollartecken i ögonen på dem oavsett hur chansen kom till dem att skära guld med täljkniv tack vare landets och medborgarnas svårigheter. Ingen behöver väl tvivla på att jag har svårt att känna annat än förakt för deras agerande när det gäller handspriten.

Så... vem vet? Kanske kan den här pandemin blåsa nytt liv i ordet "S O L I D A R I T E T". Kanske kan den få gemene man och kvinna att inse att vi får en bättre värld, en bättre nation, region, kommun, skola, arbetsplats, bostadsområde om vi hjälper varandra än om vi lägger tiden på att hata och motarbeta varandra.

Söndag kväll är det, som sagt. Snart dags att krama kudden och hänga på sig grimman så man orkar stiga upp strax efter fem imorgon bitti. Halv sex är den vanliga tiden men jag vill hinna duscha innan jobbet eftersom jag inte riktigt orkar ställa mig under vattenstrålarna ikväll.

Sen är det arbetsdag och eftersom det är måndag ska jag göra min rond på fabriksområdet. Förhoppningsvis hittar jag containers och behållare som är färdiga för tömning så jag kan ägna en stund åt att beställa det från Stena, Ragnsells eller Fortum. Ronden görs oftast med bil eftersom området är så stort att det skulle ta en halv arbetsdag om jag skulle knalla runt till fots. Bilen är en såndär paketbil med stort skåp baktill även om själva bilen är liten.

En Renault Kangoo är det och den är en riktigt trevlig bekantskap även om det är obefintlig sikt bakåt (man får lita på sidospeglarna). För någon vecka sedan råkade jag förstöra motorvärmarkabeln till den. När jag bytt om till arbetskläder kom jag till bilen bakifrån och missade att kabeln satt i. Så jag backade och den gick av.

En snabb koll på nätet talade om att jag kunde få en ny hos Biltema för 189 kronor. Men då jag pratade med inköpsavdelningen sa de att de handlar med en annan firma. Dit ringde jag då och fick veta att hos dem kostar samma kabel drygt 100 kronor mer. Minus rabatt på 20 % men ändå.

Nu tror jag kanske inte att företaget går omkull om de köper kabeln från den dyrare leverantören (som man har avtal med) men tankarna vaknade ju och jag undrar hur många fler och säkert dyrare saker man kunde köpa billigare.

Men jag slår bort de där tankarna lika fort som de kom för jag vet ju att ingen med någon sorts makt är intreserad av vad en liten arbetare på golvet har för tankar och idéer.

Nej, här gäller det att härda ut. På flera olika plan. Härda ut tills pandemin blåst över och livet kan återgå till det vanliga igen. Härda ut tills jag får pension och slipper det där företaget där så mycket är så fel och så många mellanchefer är "tjugofemtekolonnare". D.v.s såna som tagit på sig chefsrollen enbart för att få högre lön men är totalt ointresserade av att åstadkomma något vettigt. Och lönen kommer ju oftast den 25;e - därav uttrycket "tjugofemtekolonnare".

Den sortens chef ljuger dig gladeligen rakt i ansiktet och skyller undantagslöst ifrån sig när man påpekar att saker inte sköts som de borde skötas på hans/hennes ansvarsområde. Han/hon lovar gärna att ta itu med saker men när man följer upp efter några dagar eller veckor så har inget hänt. Då har de också mer eller mindre fantasifulla förklaringar till att de inte klarat av till synes enkla uppgifter.

"Nja, du vet... Nisse blev ju sjuk och det är bara han som kan det där ordentligt" eller "Vi har beställt grejerna vi behöver för att göra klart men de har inte kommit ännu.Jaså, HAR de kommit? För tre veckor sedan, säger du?

Det var som fan... tänk att förrådet inte kan höra av sig när grejerna levereras"

Ja, ni fattar ju själva, eller hur?

Morgondagen lär utvisa ifall jag jobbar huvudsakligen hemifrån kommande vecka/veckor. 

Hav förtröstan, kära ordbrukare i Molkom, Ådalsliden, Österfärnebo och Hökhuvud (Jodå, det finns VISST en ort som heter så. Den ligger i Uppland mellan Östhammar och Gimo). Vi ses!

Det behövdes visst en lördag för att få mig tillbaka till någorlunda normala gängor igen. Jag vet att gårdagens inlägg var både ilsket och bittert och jag har inte bytt åsikt om det jag skrev om då.

Men hur ska vi orka med att ta oss igenom "pestens tid" om vi inte försöker hitta små ljusglmtar trots att vi inte känner igen oss i vår egen vardag längre? Man behöver tänka på annat.

Imorgon fyller "storpojken" 28, den första för året av födesledagar i min familj. Han inleder årfyllningarna och jag avslutar dem varje år. Men så mycket firande blir det kanske inte. Hans lillasyster hade föreslagit att vi kunde samlas hos honom och käka pizza vilket jag sa ja till också. Hans mor vill inte träffa folk alls för att undvika smittorisken och hans morföräldrar är båda 85 år och ganska skröpliga så de stannar också helst hemma.

Inget att säga om det - de är ju alla i högriskgruppen med hög ålder och/eller underliggande sjukdomar. Så vi får väl kanske se till att träffas på något sätt då pandemin gått och lagt sig för den här gången. För det gör den väl...?

Jo, jag väljer att tänka att den nog gör det och dessutom inom en inte alltför avlägsen framtid.

När jag vaknade imorse var jag nästan säker på att jag hade bokat in tvättstugan men som tur var tassade jag ner och kollade innan jag släpade tunnan nedför trapporna. För det är imorgon jag ska tvätta.

Så då tog jag mig istället för med att sparka igång snabeldraken och dammsuga lägenheten och därefter också svabba av golven medan mattorna vädrades på balkongräcket.

Skitjobb, javisst! Men det behövdes verkligen. Jag började med vardagsrummet och skurvattnet var nästan svart redan där. Samma sak med kök, hall och badrum medan våra sovrum plus gästrummet var en aning bättre.

Men nu vilar en diskret doft av Ajax i mitt hem och samvetet mår så bra över att ha gjort lite nytta som jag borde gjort långt tidigare. Jag klappar mig ivrigt på axeln och berömmer mig själv flitigt.

Annars får man söka glädje på annat håll. Man kan surfa runt på Youtube och återknyta bekantskapen med både Hasseåtage, Magnusåbrasse och Galenskaparnaåaftershave. Plus en massa annat.

Om ni, som jag, har tillgång till TV-kanalen BBC-brit (tror jag den heter) kan man titta på ett program som heter QI.

IQ fast baklänges, alltså. Lite svårt att beskriva men man hanterar kunskap av den mer kuriösa sorten. Vad jag brukar kalla värdelöst vetande. En programledare ställer frågor om saker du aldrig ens funderat över och en panel bestående av Alan Davies och tre andra kändisar (brittiska kändisar, alltså) ska försöka svara på frågor.

Det är någon sorts tävling för det utses vinnare varje gång men tävlandet är av underordnad betydelse. Det tycks mer handla om att riva ner skrattsalvor och applåder. Först leddes showen av Stephen Fry (ni vet han från Topgear) men de nyare avsnitten har en kvinnlig programledare som heter Sandy Toksvig. Jag gillar ju brittisk humor som ju ganska ofta är sådär lite på gränsen. Britterna är inte alls sådär pryda som många verkar tro.

QI rekommenderas alltså varmt. Finns förresten kanske också på Youtube.

På Youtube finns också Brynolf & Ljung. Två ganska unga svenska killar som jobbar med magi. Street magic kallas det som de sysslar med och är riktigt roligt att se på. För man kan nästan aldrig ens föreställa sig hur de bär sig åt.

Undehållande är det i alla fall.

Sen har jag också börjat titta på en av alla de där serierna som jag har missat. Jag är nu på avsnitt tre från första säsongen av Gåsmamman. Vet inte om det är säsong tre eller fyra som går på TV nu men så småningom kommer jag säkert ikapp.

Annars kan man använda sina lediga dagar, när man nu inte får ha så mycket socialt liv, åt att till exempel städa den där garderoben där man vet att det hänger massor som man aldrig mer kommer att ta på sig. Köksskåp, linneskåp och källarförråd likaså. Garanterat Coronasäkert plus välbefinnandet det ger att få vara nöjd med sig själv en stund.

Patience med kortlek på köksbordet eller i datorn funkar också tills man tröttnar. Eller läs någon av alla de där böckerna du har i bokhyllan som ännu inte blivit öppnade.

Håll ut, kära ordbrukare i Vedevåg, Mattmar, Häggdånger och Lilla Edet. Vi klarar det här! Tillsammans! Även om vi just nu måste kämpa var och en på sitt håll.

Det är när det bränner till och blir allvar som de flesta visar sitt rätta jag. Och jag hoppas innerligt på en total bojkott av det svenska företag som tillverkade och sålde handsprit för mindre än sju kronor per flaska. Fram till Coronakrisen!

Då passar man på att tiodubbla priset och begära runt sjuttio kronor flaskan istället. 

De sa inte namnet på företaget på nyheterna i radion men det kommer förstås att vara ute inom ett par timmar som allra mest. Då hoppas jag verkligen att "marknaden" straffar dem omgående med att undantagslöst välja andra fabrikat än deras. Särskilt den offentliga sektorn, vården framför allt, tycker jag ska avsluta all upphandling med ett företag som hellre tjänar pengar åt sig själva än att vara solidariska med nationen och folket i den kanske svåraste situation vi har upplevt sedan andra världskriget. Jag har bara ett ord för såna företag -SKÄMS!

Ja, kära ordbrukare, sådan är kapitalismen i sin allra fulaste form. Men det finns förstås goda kapitalister också.

För andra företag har skänkt sjukvårdutrustning av alla möjliga slag till samhället eller försöker bidra på andra sätt. Men de här väljer alltså att berika sig själva hellre än att hjälpa Sverige att begränsa smittspridandet.

Som exempel på "andra företag" kan nämnas en ung kille härifrån Sundsvall som driver en yuotubekanal plus en postorderfirma för bilvårdsprodukter och tillbehör. Han hade kartongvis med andningsskydd i lager och dem körde han upp till Sundsvalls sjukhus och skänkte till akutmottagningen för att göra den nytta just han kunde göra för att hjälpa till.

Det handlade, enligt honom själv, om ett par tusenlappar men det var vad han ansåg att han kunde och borde göra eftersom han tyckte sig ha råd med det.

Alla har inte det. Men jag hoppas att de som verkligen har sitt på det torra med råge ger en slant till radiohjälpen nu för att dämpa effekterna av pandemin och för att försöka hjälpa till att minska spridandet av smittan.

Själv håller jag mig hemma mesta tiden. Jag har jobbat tisdag till fredag men det spelar knappast någon roll för jag träffar så få människor under mina arbetsdagar och då jag träffar några så ser vi till att hålla avstånd till varandra.

Tvättar händerna gör jag förstås också stup i kvarten. Men hellre en gång för mycket än en för lite. Dessemellan bidar jag min tid och hoppas att det ska vända snart och smittan minska. Eller att man hittar en bot eller ett vaccin.

Likaså är jag lite härsken på nationen Frankrike där en massa sjukvårdsutrustning "fastnat" på sin väg från svenska Mölnlyckes fabriker i Kina till Europas två kanske hårdast Coronadrabbade länder, Italien och Spanien.

Man säger att det faller under den franska undantagslagen om exportförbud och jag misstänker att diskussioner förs på regeringsnivå. Hoppas båda sidor använder sitt sunda förnuft och hjälper varandra i den mån man kan.

Och vem vet, kanske kan den här tuffa tiden till sist utmynna i något positivt. Att vi kanske lär oss att vi kan förflytta berg om vi verkligen går samman mot samma mål. Kanske kommer människor att börja bry sig mer om varandra och titta lite mindre på hudfärg, religion eller etnisk härkomst. För Corona skonar ju ingen. Fattig eller rik, ljus eller mörk skiter ju viruset i. Även om det givetvis är de redan svagaste som drabbas allra värst även av det här.

Det blev en lite deppig blogg idag. Men det är kanske symtomatiskt i dessa tider inte bara för mig utan för oss alla.

Men håll ut, kära ordbrukare i Ljungskile, Östervåla, Mattmar och Vendelsö. Det kommer en vår. Det kokmmer en sommar. Och det kommer en tid då vi pratar om Covid 19 i imperfekt. D.v.s i dåtid.

Själv tröstade jag mig med ett litet glas rött till spaetti carbonaran jag lagade till middag idag. Kanske blir det en skvätt till framåt kvällningen, det får vi se.

När vet förstås ingen men som en bumerang kommer jag tillbaka. Förr eller senare. Jag kommer ALLTID tillbaka.

Ta det som ett hot eller ett löfte, välj själva vad som passar bäst in på just dig.