Tänk om någon för ett år sedan, eller så, hade sagt till mig hur mycket vardagen och arbetet skulle komma att förändras för mig och de flesta andra till idag. Jag har tillfälligtvis lämnat mitt nya jobb och fr.o.m idag gått in som vikarie i portvakten eftersom en av de ordinarie tjejerna blivit sjuk och måste vara hemma. Covid 19 eller en vanlig bondförkylning är det ingen som vet för hon är inte testad. Men hemma är hon i vilket fall precis som vår arbetsgivare sagt till oss att sjukanmäla oss vid minsta nysning, hosta, huvudvärk eller feber.

Nu måste vi stoppa varenda bil vid deras första inpassage för dagen (några kör in och ut genom grinden 10-12 ggr per dag) och föraren måste komma in till oss för att kolla tempen.

Nejdå, vi drar inte ner brallorna på dem och trycker upp termometern i ändan på dem utan det är en liten grön laser som vi lyser dem i pannan med. Och om deras kroppstemperatur börjar krypa uppåt  37,8 blir det tvärnobben. Då får de inte komma in alls. Andningsskydd ska alla också bära så fort de lämnar sina bilar. Av omtanke om både dem själva och om företagets personal. 

Dessemellan ska vi sprita våra händer förstås liksom tangentbordet till den gemensamma datorn som vi båda använder. Disken i entrén likaså plus att vi måste rengöra varje par skyddglasögon och hjälm som vi lånar ut till de chaufförer som inte har det med sig. Turligt nog är en av våra labingenjörer kunnig nog att kunna framställa vår egen handsprit av ingredienser som man köpt hem mycket av innan de lagren också tar slut.

Tänk om..., som jag skrev i rubriken, någon hade sagt det för ett år sedan! Eller bara för 3-4 månader sen.

Nej, men så kan det väl inte bli hade vi säkert både tänkt och sagt då. Men innan det här är över är jag säker på att vi har tvingats flytta våra gränser för vad vi trodde kunde hända både en och flera gånger.

Det kommer att bli vardag av än märligare ting än de jag räknade upp här.

En god sak som portvaktsjobbet förde med sig var att jag fick sovmorgon idag. Började jobba först vid halv nio så jag kunde sova lite längre imorse. Å andra sidan var jag ju tvungen att sitta kvar till klockan fem på eftermiddagen och eftersom min kollega gick hem lite tidigare blev det dryga timmar på slutet.

Egentligen borde man kanske inte skriva mer om eländet. Det finns ju så många andra som gör det redan. Men jag tänker framåt och skriver som små hållpunkter för framtida år då jag tittar i bloggens backspegel.

För att minnas hur det var liksom. Och lite för att påminna mig själv om att det man knappt tror kan hända faktiskt gör det emellanåt. Och den här tiden kommer definitivt att gå till historien som något alla kommer ihåg med fasa.

Det är bara att försöka följa de råd och anvisningar som experterna ger oss. Kramas och bilda klungor får vi göra sedan när det är över. För än lever hoppet, i alla fall hos mig, att det går över. Snart, hoppas jag.

En av våra stammisar, en som kommer varje dag och hämtar metall, sa till mig idag att "Nu skulle man bo i någon liten håla på landet med sådär 5-6 hus och långt till närmsta stad.

Tja, kanske ordet glesbygd får en lite bättre klang efter den här farsoten. Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man väl säga. Eller...?

Därmed ska jag avsluta svamlet för idag och gå och lägga fötterna i hett såpvatten en stund. En klart underksattad njutning om ni frågar mig. Imorgon har jag tidiga passet och måste visserligen vara på plats före klockan sex på morgonen. Men slutar ju istället mycket tidigare och det är ju också värt nåt! 

Ni som har anhöriga som är till åren och därmed i högriskgruppen, ta och ring upp dem och prata bort en stund. Det blir de glada av och att göra någon annan glad är väl inte det sämsta? Vi ses!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet. Då låter det genast mindre negativt. Bä...

Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom! Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kan...

"Alla klagar på vädret men ingen gör nåt åt det!" Nej, hur skulle vi kunna det? Men klaga kan vi ovh klaga har vi (jag) rätt att göra idag. Maj månad är åtta dagar gammal och utanför fönstren yr det snö i luften.  SNÖÖÖ!!! I MAJ??? Ska det VARA s...

Bortrest i några dagar och fick möta våren i sin prydno nere i Södemanland. Men sen jag kom hem till Sveriges midja har det hänt massor här också när det gäller utveckling av ny årstid. Efter två dagar med strålande sol fråb klarblå himmel och förs...

Godmorgon på er, kära ordbrukare! Jag har varit på resande fot i några dagar. Kom hem igår eftermiddag efter två dagars besök i Julita i Sörmland. Där bor min storebror, sen några år tillbaka, i ett s.k generationsboende med en av sina döttrar och he...