Sista avsnittet ikväll i "Allt för Sverige". Och för första gången på flera år har jag sett varje avsnitt. Programidén gillade jag redan från första säsongen och de första åren följde jag det noga.

Men varför jag senare bara såg nån enstaka del här och där vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att svenskättlingar i USA är minst lika fascinerade som vi här i landet över att följa dessa svenskättlingars resa och lära sig mer om sitt ursprung.

Tänkte några gånger genom serien att jag själv ju inte vet så himla mycket heller om mina egna fördäder.

På pappas sida finns Ådalen. Farmor föddes och levde sitt liv där. Dit flyttade också min farfar som växte upp i Sangis i Tornedalen eftersom där fanns arbete i skogen, i flottningen och i cellulosaindustrin.

Min mor föddes i samma stad där hon 30 år senare födde mig. Morfar hade också sina rötter här så långt tillbaka som jag lyckats få veta medan mormor föddes och växte upp på Gröndal i Stockholm.

Hon var resultatet av sin mamma, Hilmas, romans med en holländare som hennes mycket äldre bror hade med sig hem från sjömanslivet på ett av sina besök i hemstaden.

De var i land i Stockholm år 1898, hur länge har jag ingen aning om, men under den tiden blev min mormorsmor alltså gravid. När hon insåg det hade dock både hennes bror och käresta som hette Bernhard seglat iväg igen.

Ingen av dem hördes någonsin av mer så det troligaste är väl att deras skuta förliste nånstans. Eller att de gick i land i Amerika eller nån annanstans och skapade sig nya liv.

Mormor var dock säker på, sä länge hon levde, att hennes bror var död. Annars hade han hört av sig, sa hon alltid.

Till minne av sin förlupne fader gavs hon namnet Berhardina i andranamn, tilltalsnamnet var annars Ingeborg.

Det namnet skämdes hon över i nästan hela sitt liv.

Ända tills vår sommargranne på fäbodvallen, en tant som hetta Ada, berättade förtroligt att hon hade ett namn hon skämdes för och nästan aldrig berättat för någon.

Det visade sig att det var samma namn som de båda grannarna och vännerna skämdes för.

Se där, så många tankar som vaknar när man följer andra som söker sina rötter. Har ibland tänkt att jag borde börja släktforska men det har liksom aldrig blivit av.

Jag vet dock att jag är besläktad med alla som heter Alenius i efternamn.

Det är nämligen så att alla med det namnet härstammar från en präst för länge sen någonstans i Västerbotten.

Han hette egentligen Ahlén men hade väl åstadkommit nåt stort på något sätt och därför av Kunglig Majestät (som man utryckte kungens titel förr i världen) fått nådig tillåtelse att ta sig namnet Ahlenius.

Det där med "ius" i slutet av ett efternamn var ju en hederbetygelse som inte vem som helst fick åtnjuta. Inta adligt men väldigt fint ansågs det ändå.

Så får jag nån gång lust att byta efternamn så tror jag att jag har rätt att byta till det eftersom man visst får använda namn som man har släktskap till.

Men har jag hetat Karlsson i nästan 66 år så kan jag väl göra det i 66 år till, tänker jag. Eller så länge som det nu kan tänkas dröja innan vår herre bockar för mitt namn i "svartboka" och det är dags att tacka för kaffet.

Blir det inte idag eller inatt så finns nog en god chans att jag endera dagen sätter nya oviktigheter på pränt här i nya inlägg som nästan ingen läer.

Men det gör inget. Jag har ändå TVÅ inlägg som kommer upp nästa gång det blir den fjärde december. Idag fanns bara ett i "backspegeln" och eftersom jag satte upp målet när året började att det skulle finnas minst två varje dag under det här året så var jag ju tvungen att kladda ner några rader.

Men... en halvtaskig blogg är också en blogg! Det kan inte bli spirituellt och intressant varje dag utan även alster av lägre klass få slinka igenom emellanåt.

Nu är det dock över, om nu någon plågade sig med att läsa ända hit. Gjorde du det är du en tapper människa.

Det tackar jag för, kära ordbrukare i Vessigebro, Almunge, Frillesås och Luossavaara.

Som en ubåt kanske jag dyker upp igen! När ni som minst anar det...