Det ska jag bara säga er, kära ordbrukare, att ÅR, det är vad jag fyller idag. Imorse, vid pass en kvart över sex, var det exakt 66 år sedan jag beslöt att ta en titt på världen utanför min mammas kropp.

Och där är jag ju kvar ännu! Om än rätt mycket större och förhoppningsvis en del klokare också.

Medan mamma och jag låg och gonade oss på BB, i det som numera är kommunalhuset  i staden, flyttade resten av familjen från den enrummare med sovalkov där de bott innan till en trerummare i ett ganska nytt område väster om stadens centrum. Där fick mina tre äldre syskon dela ett rum som benämndes barnkammaren. Möjligen sov jag också där de sista året vi bodde där. Har en vag känsla av det men minns inte säkert.

Å andra sidan blir det kanske då lite märkligt att när familjen senare flyttade in i vårt nybyggda hus sov jag i samma rum som föräldrarna. Där är bilden nedan tagen. För 61 år sedan, just idag.

På min femårsdag, den  10/12 1962.   

Man ser en hylla ovanför och den är en del av min säng. Som var en uppfällbar historia där man spände fast madrass och sängkläder med en rem innan man fällde upp sängen och drog för ett draperi. Detta för att frilägga golvyta under dagtid, antar jag. Och nu har den där lille lintotten alltså fyllt hela 66 år.

Säkerligen hade jag legat vaken i spänd förväntan och hört hur det viskades och pysslades ute i köket. För då dörren öppnades och föräldrar och syskon kom in sjungande "Ja, må han leva" så skulle man ju låtsas som om man sov.

Minns också orden jag fick höra varje år inför den här dagen. "Du förstår väl att vi inte kan köpa så dyra presenter nu när det snart är jul!"

Än idag tycker jag att det är nästan grymt att säga så till ett barn. Det var ju knappast mitt fel när på året jag var född. Och jag ställde nog också frågan några gånger om jag hade fått fler eller dyrare presenter om jag varit född på sommaren. Många gånger tänkte jag också att om jag själv skulle bli far till ett barn som fötts nära jul så skulle jag aldrig säga sådär till dem.

Vi vuxna säger ju så mycket utan att tänka oss för hur barnet uppfattar det. För att förstå det behöver man ta tillbaka barnets naturliga logik och tänka som de gör.

Det finns en gammal historia om det där som jag tänkte berätta även om ni säkert hört den många gånger.

Pelle, 7 år, kommer inrusande i köket där mamma står och lagar mat. Han ser på henne och frågar; Mamma, var kommer jag ifrån?

Hans mor tänker att han nog är stor nog att få veta hur barn blir till så hon förklarar lugnt och pedagogiskt. När hon är klar rynkar Peller på näsan och utbrister; Fy, vad äckligt! Olle kommer från Uppsala, han!

Det gäller alltså, när barn frågar saker, att försöka lista ut vad det egentligen är de vill veta. Vi vuxna har ju en tendens att utgå från vår egen kunskap och erfarenhet och missar därför ofta poängen.

Nå, hur tänket jag då fira födelsedagen?? Svar; Inte alls.

Har fått grattishälsningar på FB och mins syskon brukar ringa och gratta men annars går dagen obemärkt förbi som vilken annan struntdag som helst. Ska iväg och handla snart och det KAN ju hända att jag då unnar mig nåt jag tycker om till middag. Men det kan lika väl bli en pyts kalops från frysen som jag tinar upp och avnjuter.

Lever jag och har hälsan någorlunda om fyra år, då jag fyller sjuttio, så kanske vi festar till det lite mer. Men till dess får det nog vara.

Därmed får det väl räcka för den här gången.

Önskar mina kära ordbrukare en skön söndag, tillsammans eller var för sig, i Hovmantorp, Skänningem, Ö och Å.

(Jodå, det finns små orter vars namn bara har en bokstav. Båda här i Medelpad och kanske på fler ställen)

Tillbaka kommer jag antagligen också. Förr eller senare!