En annan dag är det idag. Eller en annandag, om man så vill

Så är min sextiosjunde julhelg snart över då. Den första firades då mamma och jag rätt nyss blivit utsläppta från BB och jag fyllde två veckor just på julaftonen 1957.

Därifrån och fram till 1971 firades jul på samma sätt varje år. Hos mormor med syskon, mostrar och kusiner. Och varje år blev min morbror tvungen att gå till kiosken för att köpa Expressen. Därför missade han också varje år tomtens ankomst. Tror att jag var 5-6 år då jag lade märke till att tomten hade likadana byxor och skor som morbror Sven vilket jag berättade för Sven när han kom tillbaka.

"Jo, jag såg det, jag mötte honom på hemvägen", svarade han genast.

Redan där vaknade fröet till ett tvivel på tomtens existens. Och kanske var det året efter jag undrade varför Sven inte hade med sig någon tidning när han kom tillbaka. Men vad han svarade minns jag inte.

Med tiden blev jag själv en del av tomtebluffen. Genetmot mina yngre kusiner bedyrade jag att han fanns på riktigt för det skulle liksom småbarn tro på den tiden.

1972 gick mormor bort och det året var vi hos en av mostrarna. Sen flyttade jag till min pappa och hans andra fru.

Därefter firades tre jular hos min fars svärföräldrar utanför Örnsköldsvik. Och det sista året frågade farsan om jag kunde ställa upp som tomte.

De äldre av mina halvsyskon hade börjat misstänka att tomten och farsan var samma person och pratat massor om det veckorna innan. Men min far ville visst hålla dem kvar i illusionen ett tag till.

Vi lade upp det så att jag gick ut ur det stora köket och ner i källaren där tomteutstyrseln var framlagd. Sedan ut genom källardörren för att syskonen skulle se mig komma på gården med lyktan i handen.

Då hade vår far också lämnat köket och när jag efterfrågade snälla barn fnissade min lillasyster och sa; "Ta av dig masken, pappa!"

MEN.... Då gjorde farsan entre från hallen och frågade vad hon menade med det. Då föll hakorna i bröstet på alla tre och ingen av dem sa ett knäpp förutom tack då det fick sina paket.

Att jag saknades i köket var det ingen av dem som tänkte på utan alla tre var mäkta förundrade att de trott fel.

1977 inföll min kanske värsta julafton. Då hade exfrun och jag blivit ett par och vi besökte hennes föräldrar innan jag skulle iväg till nattskift på jobbet kl. 22.

När hennes farfar anlände gick han runt och hälsade på alla. Sen satte han sig i soffan och rosslade till innan hans huvud föll bakåt och han bara tvärdog.

En vårdkunnig släkting gav hjärtmassage och konstgjord andning ända tills ambulansen kom. Men det var för sent och han dödförklarades på sjukhuset.

När jag sedan kom till jobbet fick vi allaa veta att en av våra arbetskamrater, jämngammal med mig hade dödats i en skoterolycka. Så det blev min enda riktigt sorgliga julafton.

Sen finns det en massa små anekdoter från jularna därefter. Både roliga och inte. Men dem tar vi en annan gång.

De senaste 10-15 åren har jag haft eget ansvar för julfirandet med mat och allt annat om jag inte varit på jobbet.

Så det börjar kännas som om det vore skönt att bli hembjuden till nåt av barnen och bara få sätta sig vid dukat bord.

Kanske händer det, kanske inte!

Över är det nu i alla fall och över är också ordbrukrnas lidande för den här gången. För nu ska jag pälsa på mig och Thea för morgonpromenaden.Och sen ska vi äta frukost!

Gott slut på julen, allihop och ha en underbar annandag.