Varför kan det inte bara få tuffa på i makligt tempo? Ja, det där med livet, alltså. Inte nog med att det är grisvinter utanför, tio grader kallt och en halvmeter snö.

Nej, det ska ju komma nya bekymmer också. Yngsta dottern ska ju, enligt planerna, göra mig till morfar i mars.

Men hon har stött på komplikationer en längre tid och åkt in och ut på sjukhus.

För 6-7 veckor sen vaknade hon mitt i natten och trodde hon skulle dö för hon hade så fruktansvärt ont i magen. Första tanken var förstås att det var relaterat till graviditeten. Men då visade det sig att det "bara" var blindtarmen".

Så den plockades ut och hon fick åka hem efter någon dag

I förra veckan trodde de att hon kanske fått nåt som heter havandeskapsförgiftning. Jag vet inte så noga vad det innebär men enligt henne så fanns en risk att de måste "sätta igång" henne ganska snart. D.v.s tre månader i förväg.

Då började varningsklockor att ringa i mig.

Mindes då jag var tonåring och en kusin och hans fru fick en dotter som kom drygt två månades för tidigt. Och det dröjde några veckor innan vetenskapen vågade släppa hem mor och barn i vissheten att hon hade överlevt.

För det gjorde hon och hon lever ännu.

Men det är förstås lite mer än femtio år sedan och läkarvetensapen har ju tagit stora kliv sen dess, på de flesta områden som finns. Och min egen dotter hade blivit lugnad av läkarna att det inte var nån större fara även om de skulle förlösa henne redan nu före jul.

Det slutade ändå med att hon blev utskriven och fick åka hem igen. Tills vidare...

Foglossning och ryggbesvär har hon också kämpat mot och som om inte det skulle räcka så har hon nu gått och dragit på sig Covid också.

Så mot bakgrund av allt det andra som hänt kördes hon åter till sjukhus och är inlagd och isolerad. Om Covid innebär några förhöjda risker för mitt kommande barnbarn vet jag inte men jag håller de tummar jag har för att de båda rider ut även den senaste stormen.

Kan ju inte åka iväg och titta till henne heller för dels bor hon långt ner i mörkaste Småland (70-80 mil bort eller så) men kunde jag så fick jag ändå inte träffa henne eftersom hon är isolerad.

Hennes sambo ringde och berättade och han får inte heller träffa henne. Men hon har med sig både telefon och laptop så jag hoppas att hon orkar höra av sig själv under dagen eller inom den närmaste tiden.

Och än en gång gläds jag över att vara född och bo i ett land där det fortfarande är självklart att sjukvård och mediciner ska vara tillgängligt för alla. Och inte bara för de som har råd med att lägga bortåt 25 000 SEK bara för en ambulansresa. Och kanske ännu mer på själva vården och medicinerna.

Så tack och lov att varken hon eller jag bor i "världens friaste land" där mer än hälften av folket inte har råd att söka vård när de blir sjuka. Där över en miljon människor varje år får gå ifrån allt de äger p.g.a sjukhusräkningar som de inte kan betala.

Där de fattigaste har friheten att dö av nåt som lätt behandlat som blindtarmsinflammation. För att de inte har råd!

Så när man snackar om frihet kanske man ska minnas Olof Palmes ord: "Frihet? Frihet för vem? Och till vad?"

Nåja, inte mycket jag kan göra än att hoppas på det bästa både för min dotter och det lilla knytet hon bär på.

Lite hjälper det kanske att skriva av sig tankarna här. Så jag tackar dig som ev. läste hela vägen!