Så har vi då klarat av åtminstone EN av mina hatmånader. November har tackat för sig för den här gången och det är inte utan att man drar en lättnadens suck över detta faktum. December har jag en aning mer fördragsamhet med men vetskapen att både januari och februari lurar runt hörnet förtar ju en del av glädjen som advent och julen ger.

Och december kan inte gärna bli sämre än föregående månad som i vanlig ordning blev en årets sämsta. På flera sätt. Trött och småkrasslig är man ju varje år vid den här tiden men årets november slår de flesta av tidigare rekord. Det återspeglas också tydligt här i bloggen där det inte blev många inlägg alls. Jag har helt enkelt inte haft varken ork, lust eller inspiration. Och då kan man lika gärna låta bli.

Igår morse klev jag av sista natten. SIsta natten på kanske ett bra tag och kanske t.o.m mitt sista nattskift i livet. Jag har råkat ut för/ställt till några små incidenter på senaste tiden på jobbet.

Först transpoterade jag en Europapall med dyr mäturtrustning på mellan min egen och en annan avdelning. Jag kollade noga att den var rätt surrad innan jag tog den på gafflarna och backade nedför utfartsrampen för säkerhets skull. Men ute på asfalten råkade jag köra ner i grop som syntes dåligt och vips låg mätvagnen på marken. Det visade sig att lastpallen gått sönder och att spännbanden därmed förlorat sin sträckning. Utrustningen skadade en aning och man fick byta en kopplingsdosa på den. Men utredningen frikände mig till slut eftersom det var omöjligt för mig att se om trävirket i pallen var skadat.

I början av oktober stod jag med gaffeltrucken i ett utrymme mellan fabrikshallarna och väntade på att de jag servade skulle bli klara så att jag kunde köra bort grejer efter dem. Och när jag skulle åka igen visade det sig att truckens lyftstativ hade yippat framåt så att gaffelspetsarna stötte i golvet. Och just där finns en skarvplåt som täcker en skarv mellan två betongblock. Den körde jag rakt på med påföljd att den revs loss och blev ganska krokig. Antagligen satt jag med högerhanden på spakstället och lutade lite för mycket på just tiltspaken som tippar stativet framåt och bakåt. En del av förklaringen till att detta hände är, enligt mitt synsätt, det faktum att arbetsgivaren ökat arbetsbelastningen för bl.a truckförarna så mycket att man sitter alldeles för länge bakom ratten. För att serva andra människor som inte heller kan ta pauser i den mån man faktiskt behöver. Och vi är ju beroende av varandras arbete så... Vid tiden för denna händelse hade jag suttit i dryga 3½ timme i ett enda sträck bakom ratten så trötthet är absolut en del av förklaringen. Hur länge får yrkeschaufförer jobba utan rast?

Men visst medger jag också att det var klantigt. Har man kört truckar och specialfordon i så många år ska sånt inte behöva ske.

Så i torsdags skulle jag åter frakta mätvagnen mellan avdelningarna. Kollade åter mycket noga att den satt som den skulle och lyfte sedan upp den. Körde MYCKET sakta och försiktigt och backade åter nedför utfartsrampen för att grejerna inte skulle trilla av. Ute var det ju november och klockan var strax efter sju på morgonen, alltså svart som i en kolkällare. Därför märkte jag aldrig att lastpallen hasade framåt p.g.a gropar och gupp o asfalten (vi räknade ut att det var så det måste ha gått till) och framme vid porten in till den andra avdelningen bromsade jag för att se efter så ingen kom från andra hållet. Då tippar hela skiten av truckens gafflar och välter ner på marken framför mig.

Inget fel på lastpallen denna gång och utrustningen skadades inte alls utan var bara att plocka upp och köra vidare.

Men av min chef fick jag senare veta att "det har varit lite för många incidenter med fordon inblandat" kring mig på sistone och därför skulle mitt körtillstånd dras in i väntan på utredning.

Så jag fick parkera trucken och resten av skiftcykeln bara göra såna jobb där man inte behöver köra något på hjul. Fördelen med detta var ju att jag gjorde nästan oförskämt lite nytta för lönen men dagarna kändes ju därför ganska långa och farmför allt trista.

Och fr.o.m fredag ska jag tills vidare byta arbete och jobba på förrådet. Dagtid men åtminstone till att börja med ingen ekonomisk förlust. Sedan ska jag få gå på läkarundersökning för att kolla om det finns några hälsoproblem som kan ställa till det för mig. En synundersökning ska också göras men jag tivlar på att det ger något.

Hur sedan min arbetsgivare resonerar om inget av detta ger dem en förklaring de är nöjda med har jag ingen aning om. Det lär jag väl få veta med tiden... För... det kan väl inte vara så att de passar på att hämnas för allt besvär jag orsakade för dem under alla åren som facklig förtroendeman...? Kräva att de skulle följa lagen t.ex

"Kan di va´så jävvli´a?"

Nej, jag försöker att se positivt på det. Jag slipper nattskiften ett tag med behåller pengarna från dem. Jag ska inte heller jobba vanlig dagtid utan samma antal timnmar som på skift. Vilket gör att om jag är kvar på förrådet efter årsskiftet får jjag 14 dagar ledigt precis som mina ordinarie arbetskamrater.

Jag slipper också den höga ljudnivå i vårt fikarum som uppstår lite då och då när för månnga är inne på samma gång. Vi är det yngsta skiftlaget och många människor (Läs: "Unga män) under 35 har inte riktigt vuxit ifrån det där stojet som jag minns från högstadiet i skolan. Att vi sedan har ett par stycken som är kvar i det där fast de fyllt både 40 och 50 gör inte saken bättre. Framför allt på nätterna kan jag ofta tycka att det där stojet är väldigt jobbigt.

T.om vår chef, som är i trettioårsåldern, kan dras med i det där ibland.

Men jag slipper det nu. Hur långe återstår att se. Jag tror att förrådet passar mig utmärkt annars och skulle gärna jobba där de år jag har kvar om jag inte förlorade så mycket pengar på att lämna skiftgången. Det består av mycket kundhantering vilket jag ju är van vid från arbetet i portvakten. Jag har dessutom ett hyfsat ordningssinne och bra sifferminne vilket säkert också är en fördel. Dessutom jobbar två gamla skolkamrater där. Två¨damer varav den ena var klasskamrat under mina första tre skolår på sextiotalet. Så det blir nog bra.

Som så många gånger förr har jag tvättstugan när jag skriver nåt här. Och det är dags att gå ner och hänga upp skjortor, strumpor, tröjor och dukar samt att köra igång en maskin med lakan så vi får rent i sängarna.

Kommer tillbaka gör jag säkert. Förr eller senare. Det beror på när andan faller på. Den faller liksom inte på lika ofta såhär års...

Men det betyder inte att jag har glömt mina kära ordbrukare i Kaunisvaara, Väckelsång, Dals Långed och Mehedeby. Ha en underbar decembertisdag! Vi ses!