Så har jag då fullgjort min första vecka so (tillfälligtvis?) daggående. Och jag kan ärligt säga att just idag, t.o.m före lunch har jag lärt mig mer än på hela veckan innan. Tre avdelningar hade skickat in s.k plockorder till oss. D.v.s en beställningslista över de förnödenheter som de behöver för att klara helgen. Handskar, verktyg, kaffe och diverse skyddsutrustning som andningsmasker, glasögon, visir och annat.

Jag fick eget ansvar över dessa beställningar och fick själv leta reda på varje enskild artikel och pricka av dem från listorna de skickat till oss. När jag sedan hade fyllt på deras lager av kulspetspennor, skolkrita, hörselproppar och annat så ringde jag upp dem och talade om att deras "låda" var klar för avhämtning.

Bara det arbetet gav sextusen steg på stegräknaren som jag har i telefonen och innan dagen var över hade jag gått nästan åttatusen steg.

Igår var jag på den läkarundersökning som arbetsgivaren krävt av mig och läkaren berättade för mig att jag hade ett blodvärde som en elitidrottare skulle vara stolt över. Det enda värde som inte var helt ok var, som vanligt, mitt blodtryck som var lite högt, som vanligt. Dock inte alarmerande högt men värt att ta på allvar och försöka sänka det.

Efter det inkasserade jag min födelsedagspresent från två av mina barn i form av julbord och revy i Stadshussalongen.

Tomtebloss hette föreställningen som bjöds efter skinka, Janssons frestelse och sillbord och jag skulle kanske närmast likna den vid en kabaré av glada amatörer. Det var inte jättebra men samtidigt är det lätt att ställa för höga krav då man sett så många föreställningar av den klassiska Sundsvallsrevyn med Claes och Berit Grebenö.

Där var det ju alltid full orkester och dansare och hela bibban medan gårdagskvällens föreställning utfördes av 4 personer. Två av varje kön och alla mycket musikaliska.

Men allt måste ju inte vara sådär jätteproffsigt utan även humorn i det lilla har sitt värde. Därför bär jag med mig gårdagskvällen i hjärtat som ett vackert och trevligt minne. Mina två vuxna barn var lite besvikna efteråt och tyckte att det var gubb/tant-varning på flera av numren i föreställningen. Men det spelar ingen roll för mig, jag njöt ändå av att få komma ut bland folk och se något annat än TV, dator och hemmets fyra väggar.

De (mina vuxna barn) hade också pratat ihop sig om julen. Jag trodde väl att det skulle bli jag och sönerna hemma hos mig eftersom äldre dotra ska fira med sin sambos släkt i Sthlm och den yngre med sin sambo här utanför stan.

Men nu ska tydligen yngsta dotterns pojkvän  jobba på julaofton så de tyckte att vi kunde fira jul hos äldste sonen.

Deras mamma skulle också bjudas in liksom lillebror (som bor här med mig) men idag fick jag veta att deras mor inte kommer att vara med. Hon ville inte göra något alls på julafton, enligt yngstingdottern. Så då får det väl bli de tre yngsta och jag då. Jag lär väl hjälpa till med matlagningen. Äldre sonen ville gärna ha min hemlagade Janssons frestelse och mina hemmagjorda köttbullar så då står jag väl för det.

Innan dess ska jag jobba en vecka till. Måndag och fredag, kommande vecka, ska jag vara i portvakten. På måndag för att lära mig den nya telefonväxeln och på fredag för att ersätta en av tjejerna som ville ha semester.

Sen får vi väl se om jag blir kallad till något nytt möte med min skiftledare och personalchefen om min framtid i företaget. Kanske får jag veta hur länge de tänker bestraffa mig för den plåtbit som jag böjde och den mätutrustning som föll i marken utan att skadas. Eller också får jag vänta ett tag till på den informationen, vilket kanske är det mest troliga. De kanske behöver tid på sig för att formulera sin motivering...

Själv känner jag dock, mer och mer, att det handlar mer om en personlig vendetta mot mig. Jag vet ju att jag retade upp personalchefen genom att ifrågasätta varför vi skulle ha rehab-möte när företaget inte tillhandahöll någon sån.

Sedan har jag ju också, i flera år, varit "besvärlig" i min roll som skyddsombud och huvudskyddsombud för min avdelning och det känns inte helt otroligt att jag nu "får igen" lite för det.

Mörkret består men om bara en dryg vecka så vänder det, kära ordbrukare. Då blir dagen åter längre och natten kortare. Och om ungefär två månader så vaknar hoppet och livsandarna igen

Så härda ut i slott och koja i Njutånger, Ödeshög, Remsle och Ärlandsbro. Det kommer en vår! Även om det dröjer ganska länge än...