Så har man överlevt sin sextioandra jul då. Min första jul firade jag 1957, endast två veckor gammal. SÅ jag kan inte tänka mig att jag gjorde någon större nytta förutom att få släktens kvinnor att jollra och prata bebisspråk.

Kraven har ökat sedan dess, kan jag säga.

Men nu är det gjort för den här gången. Imorgon är det arbete igen om än väldigt bekvämt arbete. Klämdagarna mellan jul och nyår är alltid avslagna i portvakten men i år blr det ännu lugnare. Eftersom sanktionerna inte är helt hävda ännu kan företaget jag jobbat åt inte göra affärer som vanligt. Det gör att både in- och utgående leveranser är ytterst begränsade. En normal dag i portvakten kommer det minst 20-25 långtradare för att hämta metallgöt. I fredags, då jag senast jobbade där, kom det fyra. Och inget tåg alls. Kommer annars fem dagar i veckan och hämtar 5-10 fyllda vagnar. Det är tur att vi har stora ytar att lagra metallen på i väntan på att amerikanska kongressen ska godkänna OFAC;s förslag att häva sanktonerna mot våra ryska ägare.

Men... då är det ju så att USA;s president är republikan medan kongressen efter valet domineras av demokraterna. Detta kanske kan komplicera saken en aning... (Det kanske inte är så dumt med monarki och en maktlös kung ändå!)

Nåväl, läggdags närmar sig och jag önskar mina kära ordbrukare världen över en undebar natt tillsammans eller var för sig. Kanske återkommer jag i år, kanske inte. Men ni överlever ju i vilket fall som helst hur jag än gör. 

Men för säkerhets skull önskar jag er ändå ett riktigt Gott Nytt År!