Jaha, så var det gjort! Inte särskilt planenligt men nog dög det ändå. Jag ska inte trötta er med omständigheterna bakom men det blev jag och äldste sonen som käkade julbord och såg på Kalle Anka. Min Janssons frestelse blev alldeles ovanlikgt bra, kanske beroende på att jag följde rådet från flera kändiskockar att bryna löken i lite smör innan man lägger den i formen med potatis, ansjovis och grädde. Löken ska inte få färg utan bara svettas lite och bli mjuk. Därigenom får man fram den där lite söta smaken som löken får av stekning. Har alltid lagt i löken rå och finhackad förut men det  blev faktiskt ännu bättre såhär.

Däremot vågade jag inte testa Mannerströms specialare - att ha i lite tomatpuré i grädden innan den sätts in i ugnen. Men, för all del, det kanske blir bra det också.

Lite sill, skinka (förstås), Jansson och köttbullar och några prinskorvar av bästa sort. Till detta en kall pilsner och två snapsar. Det blev Aalborgs Jubileum i år istället för OP Andersson men den är minst lika bra.

En stor kopp kaffe med några pepparkakor och en skvätt Grönstedts Monopl till Kalle Anka satt som en fläskläpp sedan.

Nu sitter jag här och diskar (Ja, diskmaskinen hjälper förstås en del) medan jag väntar på Karl-Bertil Jonsson. Och fast vi åt så tidigt på dagen känns det fortfarande som om jag nog aldrig blir hungrig igen.

Törsten är jag dock inte alls orolig för. Den finns kvar och är stark efter allt salt jag vräkte i mig förut. Stora vattenglaset har fyllts på för tredje gången sedan maten alldeles nyss och jag är tacksam för att vi har så rent och gott vatten i kranarna trots att jag ju bor i en relativt stor stad som dessutom är full av industrier av olika slag.

Tacksam är jag också över att tillhöra den del av jordens befolkning som varken fryser eller svälter utan tvärtom lever i överflöd. Så en sån här dag förstår man att man egentligen inte har mkt att klaga på.

"Det sägs att fler tårar fälls av de bönhörda än av de lottlösa. Som om hungern inte kan mättas vad som än sker..." Så skriver Uld Lundell i texten till låten jag bjuder på nedan. Venus och Jupiter heter den

Och visst är det väl ofta så att de som har det allra bäst också är de som klagar mest. En av mina mostrar beklagade sig för några år sedan över att hon fått restskatt. Hon hade gjort lite affärer med aktier och tjänat lite för mycket för att staten skulle blunda för det.

"Det är väl en sak att man får restskatt men när det blir så mycket att man måste ta ut från banken för att kunna betala den..."

Så sa hon när hon beklagade sig som värst och jag minns att jag fick behärska mig för att inte börja diskutera med henne. Behöver jag säga att vi inte har samma politiska eller ideologiska värdegrund?

Jag sa inget då. Men tänkte inom mig att har du tjänat mer än din futtiga pension så är jag glad för din skull. Men klaga inte över skatten, den kan du ju räkna ut redan vid deklaration och göra fyllnadsbetalningar. Och har man dessutom pengar på kistbotten såpass att "inkomst av kapital" uppgår till nästan en halv miljon så är det förbanne mig inte så synd om en. Då får man så lov att dra sitt strå även till den gemensamma stacken.

Det ska jag göra igen på torsdag och fredag. Som portvakt i ett företag där nästan allt står stilla under såna där klämdagar. Så det blir sannerligen lättförtjänta slantar.

Ska försöka komma ihåg att inte klaga så mycket då...

God fortsättning på julen, kära ordbrukare, i Vuollerim, Ronneby, Akalla och Dals Långed. Vi ses!