Den kvarlevande halvan av författarparet bakom romanerna om Martin Beck och hans kolleger är borta. 83 år gammal har Maj Sjöwall gått ur tiden. Utan inverkan från Corona, enligt familjen.

Det känns lite sorgligt eftersom jag tyckte mycket om böckerna hon skrev tillsammans med sambon/maken Pehr Wahlöö.

En stor del av svenska folket har ingen aning om vem böckernas Martin Beck var. Maj och Pehr skrev tio böcker om honom mellan 1965-1975. Och många säger att de förändrade den svenska polisromanen för alltid. Från början ville de nog mest skildra svenska polisers verklighet så nära sanningen som möjligt. Men med tiden tog samhällskritiken över mer och mer och i den sista boken i serien, Terroristerna, är det nästan mer ilska mot samhället och etablissemanget än skildring av polisens verklighet.

Själv kom jag först i kontakt med dem sommaren 1973 under ett besök hos min bror med familj i Pajala. En kväll hade jag svårt att somna och steg därför upp för att leta mig en bok i den bokhylla som stod i rummet jag sov i.

Den var full av pocketböcker och jag fick ögonen på en som hette "Den skrattande polisen". Den fångade snabbt mitt intresse och jag läste så länge jag orkade hålla mig vaken. Resten av den plöjde jag igenom under dagen efter.

Än idag tycker jag att den är en av de allra bästa i serien även om jag i början tyckte att verkade overkligt med ett massmord på en tvåvåningsbuss i Stockholm. Mördaren hade utsett ett offer, skulle det visa sig, och resten av folket på bussen (8-9 personer eller så) fick sätta livet till för att det inte skulle finnas några vittnen.

Nästa dag åkte brorsan till bbibloteket och lånade ett par andra böcker ur serien och då jag kom hem igen såg jag till att låna de övriga i serien. Sedermera köpte jag flera av dem och har dem kvar än idag.

Flera har blivit film även om de mer sentida Beck-filmerna inte har ett skvatt med romanfiguren Beck att göra. Man har använt namnen Beck och Gunwald Larsson bara.

Första boken, Roseanna, filmades på sextiotalet med Keve Hjelm i huvudrollen. På sjuttiotalet spelades Bo Widerbergs "Mannen på taket" in. Då med Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen.

Senare filmades några fler där Gösta Ekman spelade Beck och Gunwald Larsson gjordes av Rolf Lassgård.

Dessutom har man i USA gjort film av Den skrattande polisen med Walter Matthau som Beck.

Riktigt hur det gick till vet jag inte men sen började man göra filmerna med Peter Haber och Persbrandt. Antagligen betalade man förlaget fina pengar när inkomsterna från romanserien kanske gått ner en del p.g.a tidens gång.

Maj Sjöwall själv fick dock inte en krona för alla dessa succéfilmer. Hon berättade i en dokumentär jag såg för några år sedan att hon och Pehr valde att få betalt i en klumpsumma istället för att få procent på försäljningen av böcker och filmrättigheter. Dessa pengar hade de ganska snabbt förslösat också. Mest på att ha roligt, äta och dricka gott samt göra resor. Lite orättvist känns det allt att hon inte fick ett öre av alla miljoner de filmerna spelat in och fortfarande gör. För de sänds ju med jämna mellanrum och kan streamas av C-mores kunder.

Därför var hon också tvungen att fortsätta jobba med vad hon kunde få även efter pensionsåldern. Hon skrev förstås en del själv men försörjde sig också som översättare ända upp i 80-årsåldern.

Så... du som passerat åtminstone femtio och inte har läst dessa böcker kan med fördel uppsöka ett bibliotek om nu sådana fortfarande finns och inte har blivit privatiserade med vinstkrav.

Yngre människor känner kanske inte igen sig i det Sverige som beskrivs i böckerna. Men man kan nog säkert läsa dem med behållning ändå så man får lite hum om hur landet lagom såg ut på 60- och 70-talen.

Jag rekommenderar särskilt den första jag nämnde men även Den vedervärdige mannen från Säffle (Förlagan till filmen Mannen på taket) och kanske allra mest boken som kom efter den och heter Det slutna rummet. Den tycker jag personligen är den bästa i serien.

Den har dock aldrig filmats och det kommer knappast att ske heller eftersom det nästan inte är någon "action" alls i den och samhällskritiken börjar bli rätt bitter. Men jag gillar den.

Maj hade tydligen varit sjuk ganska länge så kanske var det en befrielse för henne att få somna in. Men jag tycker ändå att det känns lite sorgligt att hon är borta.

Martin Beck däremot lär nog leva i många år än. I böckernas och filmens värld...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu har jag provsmakat! I somras hittade jag ju ett fabrikat av surströmming som jag aldrig ens sett eller hört talas om. Och än mindre smakat. I den FB-grupp för surströmmingsfantaster som jag är medlem av kom flera vitt skilda recensioner av ...

Onsdag. Mitt i veckan. Lill-lördag. Eller pig-lördag som några kallar det. Och äntligen har vi fått lite mer än enstaka plusgrader här på Sveriges midja. Efter 3-4 frostnätter och bara en eller två grader över noll om dagarna känns det skönt att slip...

Idag blir det recykling i min blogg. Eller återvinning som det heter på svenska. Varför ska man skriva en ny blogg när det finns några gamla som jag är så nöjd med. Och varför ska inte jag få använda repriser när alla TV-kanaler gör det idelign?  Det...

Nä, inte fanken blev det nån miljardvinst igår heller! Det blev som det nästan alltid blir. D.v.s noll rätt. En gång kändes det som jag varit nära storvinsten. För 4-5 år sen så var alla fem dragna nummer talgrannar med mina nummer. T.ex om jag had...

Jaha! Så var det fredag igen då! Till glädje för alla skolbarn och vuxna med dagtidsjobb. För skiftarbetare och pensionärer spelar ju dagarnas namn inte så stor roll. Numera är det ju inget som hindrar att man åker och storhandlar på en söndag hell...