Den kvarlevande halvan av författarparet bakom romanerna om Martin Beck och hans kolleger är borta. 83 år gammal har Maj Sjöwall gått ur tiden. Utan inverkan från Corona, enligt familjen.

Det känns lite sorgligt eftersom jag tyckte mycket om böckerna hon skrev tillsammans med sambon/maken Pehr Wahlöö.

En stor del av svenska folket har ingen aning om vem böckernas Martin Beck var. Maj och Pehr skrev tio böcker om honom mellan 1965-1975. Och många säger att de förändrade den svenska polisromanen för alltid. Från början ville de nog mest skildra svenska polisers verklighet så nära sanningen som möjligt. Men med tiden tog samhällskritiken över mer och mer och i den sista boken i serien, Terroristerna, är det nästan mer ilska mot samhället och etablissemanget än skildring av polisens verklighet.

Själv kom jag först i kontakt med dem sommaren 1973 under ett besök hos min bror med familj i Pajala. En kväll hade jag svårt att somna och steg därför upp för att leta mig en bok i den bokhylla som stod i rummet jag sov i.

Den var full av pocketböcker och jag fick ögonen på en som hette "Den skrattande polisen". Den fångade snabbt mitt intresse och jag läste så länge jag orkade hålla mig vaken. Resten av den plöjde jag igenom under dagen efter.

Än idag tycker jag att den är en av de allra bästa i serien även om jag i början tyckte att verkade overkligt med ett massmord på en tvåvåningsbuss i Stockholm. Mördaren hade utsett ett offer, skulle det visa sig, och resten av folket på bussen (8-9 personer eller så) fick sätta livet till för att det inte skulle finnas några vittnen.

Nästa dag åkte brorsan till bbibloteket och lånade ett par andra böcker ur serien och då jag kom hem igen såg jag till att låna de övriga i serien. Sedermera köpte jag flera av dem och har dem kvar än idag.

Flera har blivit film även om de mer sentida Beck-filmerna inte har ett skvatt med romanfiguren Beck att göra. Man har använt namnen Beck och Gunwald Larsson bara.

Första boken, Roseanna, filmades på sextiotalet med Keve Hjelm i huvudrollen. På sjuttiotalet spelades Bo Widerbergs "Mannen på taket" in. Då med Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen.

Senare filmades några fler där Gösta Ekman spelade Beck och Gunwald Larsson gjordes av Rolf Lassgård.

Dessutom har man i USA gjort film av Den skrattande polisen med Walter Matthau som Beck.

Riktigt hur det gick till vet jag inte men sen började man göra filmerna med Peter Haber och Persbrandt. Antagligen betalade man förlaget fina pengar när inkomsterna från romanserien kanske gått ner en del p.g.a tidens gång.

Maj Sjöwall själv fick dock inte en krona för alla dessa succéfilmer. Hon berättade i en dokumentär jag såg för några år sedan att hon och Pehr valde att få betalt i en klumpsumma istället för att få procent på försäljningen av böcker och filmrättigheter. Dessa pengar hade de ganska snabbt förslösat också. Mest på att ha roligt, äta och dricka gott samt göra resor. Lite orättvist känns det allt att hon inte fick ett öre av alla miljoner de filmerna spelat in och fortfarande gör. För de sänds ju med jämna mellanrum och kan streamas av C-mores kunder.

Därför var hon också tvungen att fortsätta jobba med vad hon kunde få även efter pensionsåldern. Hon skrev förstås en del själv men försörjde sig också som översättare ända upp i 80-årsåldern.

Så... du som passerat åtminstone femtio och inte har läst dessa böcker kan med fördel uppsöka ett bibliotek om nu sådana fortfarande finns och inte har blivit privatiserade med vinstkrav.

Yngre människor känner kanske inte igen sig i det Sverige som beskrivs i böckerna. Men man kan nog säkert läsa dem med behållning ändå så man får lite hum om hur landet lagom såg ut på 60- och 70-talen.

Jag rekommenderar särskilt den första jag nämnde men även Den vedervärdige mannen från Säffle (Förlagan till filmen Mannen på taket) och kanske allra mest boken som kom efter den och heter Det slutna rummet. Den tycker jag personligen är den bästa i serien.

Den har dock aldrig filmats och det kommer knappast att ske heller eftersom det nästan inte är någon "action" alls i den och samhällskritiken börjar bli rätt bitter. Men jag gillar den.

Maj hade tydligen varit sjuk ganska länge så kanske var det en befrielse för henne att få somna in. Men jag tycker ändå att det känns lite sorgligt att hon är borta.

Martin Beck däremot lär nog leva i många år än. I böckernas och filmens värld...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Succé även igår i hockey-VM för vårt käraste landslag, Tre Kronor. Igår var det Tysklands tur att få en lektion i "hur den svenska grisen biter". Citatet vet jag inte varifrån det kommer men jag gillar att använda det emellanåt. Det blev rena, rama...

Den trettonde idag. Men inte fredag den trettonde som jag hade som rubrik på mitt hittills enda blogginlägg för detta datum. Lite märkligt att det bara finns ett eftersom jag redan för två år sedan satte upp målet att varje datum på året skulle inneh...

Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet. Då låter det genast mindre negativt. Bä...

Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom! Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kan...

"Alla klagar på vädret men ingen gör nåt åt det!" Nej, hur skulle vi kunna det? Men klaga kan vi ovh klaga har vi (jag) rätt att göra idag. Maj månad är åtta dagar gammal och utanför fönstren yr det snö i luften.  SNÖÖÖ!!! I MAJ??? Ska det VARA s...