En sån dag! Hade så noga planerat allt jag skulle göra. Och visst blev en del gjort som jag tänkt innan men än mer blev nog ogjort. För även om man både har sparkat ut sista ungen ur boet och blivit pensionär för snart ett år sen så räknar ju alla med att man fortsätter vara den som ställer till rätta när de själva ställt till det på olika sätt.

Yngstingen har flyttat ut men... där han bor finns inga lediga parkeringsplatser så bilen står oftast här utanför på den ruta jag hyrde då han skaffat körkort och Volvo.

Idag hade han kört runt med sin mamma på diverse julhandlande och ringde mig på eftermiddagen och undrade om jag kunde köra hem honom och sedan ta med mig bilen tillbaka hit. Vilket jag förstås gjorde.

Hemkommen blev jag så uppringd av hans mamma som berättade att han glömt kvar sin telefon i bilen och bad mig hämta in den så ingen skulle försöka stjäla den.

Då räknade jag snabbt ut att den behöver han för att kunna vara nåbar och själv kunna nå andra inför vårt lilla julfirande imorgon. Så jag sa att jag åker dit så han får den tillbaka.

På vägen dit började min gamla aj-fån att tokringa så jag stannade till så snart jag kunde och kollade. Der var dotterns nummer som kom upp och då jag ringde tillbaka så hade hon precis kommit på att hon glömt att hämta ut sin medicin som hon behöver på apoteket. Så då hade hon räknat ut att jag kunde åka förbi henne och hämta hennes legitimation och sedan även medicinen.

En kvart över åtta på kvällen kom jag så äntligen hem och beslutade genast att skjuta upp griljeringen av julskinkan till imorgon. Intalade mig att jag hinner ändå eftersom städningen är nästan klar och köttbullarna likaså.

Så planen numera är att då jag vaknar (ställer väckning på 07:30 för säkerhets skull) så fixar jag först skinkan och sedan revbensspjällen. Och medan de står i ugnen så akalar och strimlar jag potatis och lök och monterar ihop min Janssons frestelse. Och medan den står i ugnen hinner jag med den städning som inte är klar.

För ett ögonblick kände jag mig lite stressad men så bestämde jag mig för att det kommer att gå bra. Att imorgon, såhär dags, kommer mina två yngre barn liksom deras mor och min tama husmekaniker att ha åkt hem till sig efter en, som oftast, lyckad julmiddag.

Köpa glögg glömde jag liksom rödbetssalladen till kalvsylta och köttbullar men jag har bestämt mig för att det gör inget. Ingen kommer att gå hungrig härifrån ändå.

Det kanske är bara nyttigt för oss att märka att även om julfirandet blir lite olika år från år så duger det ändå. Vi inte bara överlever utan gör det dessutom i högönskelig välmåga.

Och genast känns det så mycket bättre inombords. Vad gör det om någon detalj man är van vid saknas på årets julbord? Man får väl ta lite mer sill eller köttbullar då! För, som jag sa, ingen kommer att gå hem hungrig.

Därmed bjuder jag julefrid över staden. landet och världen. Ulf Lundell får hjälpa till. Lyssna och njut!

Därmed önskar jag mina kära ordbrukare en riktigt god jul. Jaga inte upp er över småsaker ni glömt för det gör inget. Det går bra ändå! Skål på er!