Idag börjar det på allvar. Idag tas första steget till att jag äntligen ska få rå mig själv helt o hållet. Utan någon annan att laga mat till eller sköta tvätten åt. Idag börjar vi köra sonens flyttlass.

Han fick nycklarna till lägenheten igår och vi var där och inspekterade.  Nedan syns en del av köket och sen en bild från hallen in i det enda rummet som har ljusinsläpp från tre håll.    

Huset bredvid är identiskt och ser ut såhär

Som synes är det suterräng så på baksidan är det "bara" fem våningar upp. Vilket är en välgärning då möblerna ska fraktas och sängen släpas uppför trapporna. Den ryms inte i den pyttelilla hissen som är frö max 3 pers.

Men utsikten är inte dålig även om vi inte så klart väder. Man ser nästan hela staden och södra stadsberget.

Så det blir nog bra bara det blir färdigt. Idag ska vi frakta ett gäng kartonger och det fortsätte vi med imorgon och på söndag om det inte blir klart. Äldste sonen är i Stockholm och kommer hem först på måndag kväll. Han har lovat att hjälpa till då möblerna ska bäras upp så det blir på tisdag. Yngre dottern har lovat att ställa upp imorgon så det borde inte vara så mycket kvar på tisdag utom skrivbord, säng och lite annat.

Det känns lite overkligt att jag efter mer än 46 år bara ska ha mig själv att sköta om men jag ser fram emot det. Tänker att jag nog måste lära mig att leva själv så jag får ta det dag för dag i början tills jag hittat min väg, hur jag vill ha det. När allt är fraktat och han definitivt flyttat ut ska min lägenhet få sig en ordentlig genomstädning. Som får ta den tid det tar. Jag gör det i den takt jag orkar med start i mitt sovrum.

På det sättet kan jag använda det att vila i när jag behöver medan jag röjer upp resten. Här har jag ju både säng och datorn så det är bara att pausa då orken tryter.

Jag kommer också, senast onsdag, att lägga om kosten och äntligen kunna återgå till strikt LCHF. Och funkar det lika bra som tidigare perioder då jag "varit duktig" så borde kilon rätt snart börja lämna min kropp då jag kommer in i det så energibefrämjande tillstånd som kallas ketos. Då kroppen börjar använda eget fett som bränsle istället för överdoser av kolhydrater. Då brukar jag också få massor av ny energi och kan komma igång med motionen igen om än sakta och försiktigt.

Annars... så har jag bråkat med Telia igen. Eller... inte precis bråkat men jag har talat om för dem vad jag tycker om deras telefonköer. I förrgår satt jag än en gång i kö i en timme och en kvart för att felanmäla min router som tillhandahålles av dem. Sånt gör mig vansinnig!

Och här vill jag säga direkt till dig, Telia-anställda som läser detta (för där brukar ni vara snabbare än tanken) och tänker skriva den där kommentaren jag alltid får att ni gör allt ni kan för att korta ner köerna. I helvete att ni gör! Så kom inte med den frasen igen! För hade ni gjort det så borde ni väl ha lyckats LITE i alla fall. Men det blri bara värre. Så jag undanber mig den sortens ursäkter i kommentarsrutan. Om man gör allt man kan i tio års tid och inte får resultat så kanske man ska hitta på andra sätt att förbättra. Som det ser ut idag och sen många, många år är det reepektlöst mot era kunder att förvänta er att vi har tid att sitta med luren i örat så länge.

Hittills hade aldrig slagit fel att om jag skriver om Telia så dröjer det bara nån timme innan någon från dem har skrivit i kommetarsfältet. Där är det korta väntetider så vi får väl se hur längre det dröjer den här gången.

Nu ska jag försöka sno ihop en liten lunch åt oss innan vi börjar lasta Madame Citroen och sonens Volvo.

Så håll tummarna för att orken räcker för mig idag, kära ordbrukare i Simlångsdalen, Veddige, Bastuträsk och Flen.

Vi ses!