"Så var det gjort. För den hår gången..." Så skrev jag ifjol den här dagen. Den enda julaftonen då jag varit arbetslös. Det blir jag aldrig mer igen. För nu är jag, som mina trognaordbrukare så väl vet, pensionär sedan snart ett år.

Jag brukar tycka att det är ganska skönt när julaftonen är avklarad och detta år är inget undantag.

Lillstumpan min, hon som fyller trettio i november nästa år, vaknade med feber imorse och kunde inte vara med på det julfirande som jag hade förberett åt henne, hennes mor och lillebror samt min tama husmekaniker.

Tråkigt förstås men om hon piggar på sig snabbt så kanske hon kan komma hit imorgon eller på måndag och hjälpa mig äta upp en del av resterna.

För rester blev det. Som det alltid blir. Två rejäla portioner Janssons frestelse ligger i matlådor i mitt kylskåp tillsammans med gravlax, revbensspjäll och en massa annat. Ägghalvorna med Skagenröra och räkor ar väl det enda som tog slut denna julaftom som alltså nu gått till historien.

Jag äter ju, sen några veckor, ganska strikt LCHF men har lovat mig själv att under själva julhelgen äta vad jag får lust med för att på tisdag återgå till min vanliga mathållning. Och det mesta av resterna från julbordet är ju helt ok även då. Skinka, lax och mycket annat är ju saker som man kan äta utan att få i sig för många kolhydrater.

Tyvärr har jag ingen fungerande våg men imorse då jag klädde på mig fick jag lov att flytta in bältesspännet ännu ett snäpp. Så nånting måste ändå ha hänt!

Nåja, en våg ska jag köpa så snart jag kommer iväg till stadens centrum och kanske ett måttband också för att kunna mäta vad som sker med midjemåttet.

Därmed önskar jag mina kära ordbrukare en god fortsättning på helgerna. Ta hand om er själva och varandra, kära ordbrukare i Väckelsäng. Tranemo, Vissettofta och Överkalix