Vaknade med lätt hjärta imorse. Skönt att julaftonen är över. Jag rullar in i vanligt vardagsliv redan idag. Bortsett från att jag har en massa julmat i kylen som jag väl knappast hinner äta upp innan den blir otjänlig. Den får stå kvar i några dagar och jag äter av den varje dag. Idag t.ex blir det överbliven Janssons frestelse med en kall öl ooch en snaps eller två. Jag brukar köpa OP Andersson till jul men den hyllan var tom och jag såg ingen personal ute i butiken att fråga så jag valde en Aalborg Jubileumsakvavit istället. Och den var minst lika god, den också.

Två snapsar blev det igår och så kan det bli idag också. En skvätt billig konjak till kaffet och sen en whisky i varje ben då mina gäster lämnat och åkt hem till sig. Det kändes som om jag förtjänade det när allt var inplockade och diskmaskinen tog hand om efterbörden av mitt julbord. Som såg ut såhär..  

Som alla år funderade jag en del över hur i herrans namn man fick plats med allt som fanns på min barndoms julbord. För då var det diverse syltor och aladåber och grisfötter (det skulle morfar ha varje år så länge han levde) plus att när man ätit sill, skinka, lax och Janssons så ställdes det ju fram lufisk och när man tvingat i sig det var det risgrynsgröt. Och lite senare kaffe med lussebullar och kakor samt tårta på toppen.

Gröten tyckte jag om men lutfisk har jag aldrig gillat. Mindes förresten en jul då min kusin, Per som då var 5-6 år fick mandeln i gröten. En annan kusin skojade med honom och sa att då måste han gitfa sig under det kommande året. Per blv förtvivlad och grät att han inte ville det. Snabbt sa jag då till honom att det bara slår in om man inte berättar det för någon. Och han hade ju berättat så då slapp han. Han har påmint mig om det där några gånger som vuxen och tackat mig för att jag räddade hans julafton.

Att pussla ihop det där julbordet kräver förstås sin människa. Det är ju roligt men inte bara roligt. När mina gäster började t aför sig igår så funderade jag lite över om nån av dem ens ägnade en tanke åt det arbete jag lagt ner för deras skull. Men jag slog bort den tanken för då var ju allt klart och vi satte oss ner för att njuta av god mat och trevlig samvaro. Matsalsmöbeeln där vi satt står ju i vardagsrummet så man fick ju gå upp och röra på sig när man ville fylla på tallriken. Och när vi ätit färdigt hjälptes ju alla åt att bära ut tallrikar, glas och bestick till köket.

Där nästa ångestladdade fas inleddes - att plocka undan allting igen.

Jag brukar säga att ingen är nånsin så ensam som då julbordet ska dukas av, disken ställas i maskinen och matresterna ska folieras, plastas in eller läggas i pytsar av olika slag.

Men det gick. I år också. Sen gjorde jag kaffe och fick åter slå ner ändan medan jag drack det med en pepparkaka och en skvätt Larsens konjak.

Nästa jul vore det trevligt om nåt av barnen ville ta över stafettpinnen och ordna med julmat så jag kunde åka iväg och sen bara sätta mig vid duat bord. Det är många år sen det hände senast.

Nåja, den som lever får se. Och lever jag inte så skiter jag väl i vilket, tänker jag.

Det var också första året på väldigt länge som vi inte behövde stänga i nån katt medan vi käkade. Och det var också rätt skönt. Sonen frågade om jag inte ska skaffa mig nåt eget sällskapsdjur nu men jag slog ifrån mig och sa att jag klarar mig med dammråttorna. 

Nu ska jag gå och värma upp lite Janssons frestelse och sätta mig och njuta av den och av lugnet och friden som råder såhär, dagen efter...

God fortsättning på er, kä'ra ordbrukare i Garphyttan, Vissheda, Malmköping och Sorsele!

Vi ses!