Tidig söndagmorgon på Sveriges midja. VH (Vår Herre) tycks ha satt högsommaren lite på paus. Mulet utanför fönstret och SMHI har lovat regnskurar framåt eftermiddagen. Så tror de också att det ska fortsätta fram till onsdag eftermiddag. Men de har ju räknat fel förr så jag låter verkligheten tala istället för att ta ut nåt väder alls i förskott.

Igår fyllde min äldsta dotter år och jag minns som det vore igår dagen då hon föddes för 36 år sedan.

Nu föddes hon på en helt annan del av jorden, i Sydkorea, och den dagen visste jag och hennes blivande mor inget om henne då. Men det är de fem veckorna innan som gör att jag kommer ihåg dagen.

Vi hade båda semester och eftersom vi väntade på besked från Adoptionscentrum eftersom vår ansökan om adoption skickats ner till Sydkorea våren innan valde vi att mestadels hålla oss hemma ifall de skulle ringa.

Man hade ju inte mobiltelefon på den tiden utanom man väntade nåt viktigt samtal gällde det att hålla sig hemma, nära den väggfasta telefonen. På helgerna gjorde vi säkert kortare utflykter i närområdet och kvällstid stack vi ibland iväg för att fiska lite.

Och vi drabbades av hur många saker som helst som gick sönder eller bara gick åt h-e. 

Det började redan sista arbetsdagen innan semestern. Vi slutade jobbet kl. 14 och åkte då in till stan för att handla en god köttbit och nån flaska vin innan vi åkte hem. En bit oxfilé blev det och framåt eftermiddagen tog vi fram den för att lägga den i skivor på utegrillen. Men vi kände genast hur det luktade illa av köttet så vi ringde genast till köttaffären och reklamerade den. De bad genast om ursäkt och sa att vi fick återlämna den. Men att köra de två milen till stan och byta ut den hade vi inte lust med. Därför valde vi att lämna igen den dagen därpå. Så jag gick till närbutiken och hitade två skivor ryggbiff som vi grillade istället. Men det köttet blev också en besvikelse. Torr och segt.

Dagen efter åkte vi tillbaka med oxfilén och jag minns inte om vi fick en ny köttbit eller pengarna tillbaka. Men det jag minns är att då vi startat bilen för att åka hem larmade "katastroflampan" i den bil vi hade då. Om vi ringde bärgare eller om nån bekant bogserade oss hem minns jag inte heller men hem kom både vi och bilen.

Och när jag fått hjälp med felsökningen visade det sig att det inte var så farligt utan reservdelen var lätt att byta själv och kostade heller inte så värst mycket pengar.

Nån dag senare pajade diskmaskinen i radhuset vi då bodde i. Detta krävde fackmans kunskap och kostade väl en slant också så klart. Och ännu lite senare var det tvättmaskinen som krävde reparattion.

En dag då vi väntade besök av min bror med familj öppnade jag kylskåpsdörre och den lossnade från sina fästen och landdade på min fot. Smärtan och blånaderna var väl uthärdliga men jag blev tvungen att skaffa och montera nya gångjärn, vilket också grävde hål i hushållskassan.

En kväll i slutet av semestern åkte vi för att fiska i en tjärn där vi hade fiskekort och hoppades på några fina regnbågar. Fisk fick vi och då det började bli dags att åka hem rensade jag fisken på bryggan där vi stod och saltade dem inuti för att kunna förvara dem åtminstone i nåt dygn. När detta var klart stod jag på knä och lutade mig fram för att skölja rent mina händer från fiskblod och annat.

PLOPP sa det när min nyckelknippa trillade ur fickan på min munkjacka och ramlade ner i tjärnens dyiga botten. Nycklar till både hus och bil försvann ner i leran på tjärnens botten,

Tur i oturen var att en man jag kände och hans fru också var där och fiskade så vi gick bort till dem och rågade om vi kunde få lifta med dem när de skulle åka hem. Det fick vi och de skjutasde oss hem.

Då återstod konststycket att ta oss in i huset. Min frus föräldrar hade extranyckel hem till oss men de var just då bortresta i ett par dagar. Men till sist fick vi tag på hennes syster, som vi visste hade nyckel lhem till deras föräldrar. Hon var snäll nog att åka dit och hämta vår nyckel medan vi väntade hos den granne som låtit oss låna telefonen.

En dryg halvtimme senare kunde vi så ta oss in i vårt hem och där hämtade jag reservnyckel till bilen. Min svägerska var så snäll att hon även skjutsade mig så jag även kunde hämta hem bilen.

Möjligen var det ännu några saker som gick åt h-e den där semestern men som jag glömt eller förträngt. Men nämnas skall att vi inte ens hade tur med vädret. Mulet, regnigt och kylslaget nästan varje dag.

MEN... Just den 15;e juli skulle vi börja jobba igen efter semstern. Eftermiddagsskift (kl. 14-22) stod på schemat.

Och när jag vaknat på morgoenen och steg ut ppå farstubron för att hämta in tidningen från brevlådan gassade en het sol från en klarblå himmel. Det kändes nästan som ett hån. Sånt väder hade vi inte en enda dag under vår ledighet.

Den dagen föddes alltså vår äldsta dotter. Det visste vi förstås inget om då utan fick veta det i början av september.

Kan också nämna att jag då blev lite orolig för att missa hennes ankomst eftersom jag var kallad på repövning för att träna på att försvara mitt land i krig. Men jag hann hem innan dess, konstigt nog.

Kanske tyckte "makterna" att de hade jävlats tillräckligt med mig, jag vet inte. Men nog böev det en minnesrik sommar, kan man verkligen säga!

I år händer det inte mycket alls. Men så väntar jag mig ju heller inget speciellt i år...

Det få räcka så för idag. Jag önskar mina kära ordbrukare en angenäm söndag tillsammans eller var för sig i Fjärdhundra, Alsike, Malexander och Laisvall.

Vi ses! Nån gång.....

Jaha, då blev lille Kristersson hjälte hos Sveriges NATO-ivrare. Han lyckades alltså övertala Turkiets president Erdogan att godkänna oss. Och därmed ska ju även Ungern byta fot om Sveriges inträde i krigsunionen som ju gärna vill vara det världssamvete som många svenskar vill utmåla vårt land som.

Men jag kan försäkra er att risken är stor att den glorian (Sveriges) kan komma att halka duktigt på sned inom en inte alltför avlägsen framtid. Ett par gigantiska skandaler är på väg att kunna avslöjas och om det jag tror är sant och även kommer att bevisas bortom allt tvivel så är det många glorior som kommer att inte bara halka på sniskan utan helt gå upp i rök. Och det på båda sidor om den traditionella skiljelinjen mellan de politiska blocken. Ett antal maktmänniskor kommer att få svårt att visa sitt ansikte efter det, är jag rätt säker på. Fler än ni tror!

Och vad Natomedlemskapet beträffar så har jag ju tidigare berättat att vi, i praktiken, varit med där alltsedan organisationen bildades i början av femtiotalet.

Tage Erlander och hans dåvarande regering hade hemliga avtal med dem om hjälp ifall Sovjetunionen skulle starta en atack mot oss. Varför dåvarande makthavare tyckte att det behövde vara hemligt vet jag dock inget om. Jag menar... Efter andra världskriget var ju Nato hjältarna som betvingat nazismen i merparten av svenskarnas ögon så varför inte gå med fullt ut redan då? Jag tror att majoriteten av svenskar hade jublat åt det. Att vi ställde oss på den "goda" sidan mot kommunismens Sovjet.

Den svenska neutraliteten är och har alltid varit bara en fasad. Hade Sovjet fått för sig att tåga in här hos oss så hade Nato omedelbart kommit oss till undsättning. De mäktagste bland övriga medlemsländer har så stora ekonomiska intressen här att de aldrig skulle överlåtit dem i ryska händer utan strid.

Vi får väl se men när vi väl  kommit in kanske vi kan få veta varför det skulle vara så mycket hysch-hysch med de där avtalet. Och då kanske man också kan förstå det.

Annars så blev det lunchdate idag med min tama husmekaniker på idylliska Svartviks herrgård ungefär en mil söderut från där jag bor. Kompisen var sugen eftersom de serverade raggmunk med stekt fläsk och lingon. Vi har ätit det på andra ställen också men ingenstans är det så gott som just på den resturangen.

Ser det gott ut eller ser det gott ut?

Egentligen ska jag ju inte äta sån mat, det är ju på tok för mycket kolhydrater men då och då måste man unna sig att njuta lite också i det lilla. Och denna maträtt är en som jag verkligen njuter av. 

Så den som eventuellt har vägarna förbi Sundsvall och blir sugen på lunch så ligger stället vid f.d E4, strax norr om Kvissleby centrum. Idag var det inte så många gäster, det är ju semestertider så många är väl i stugor eller husvagnar eller bara på resande fot. Och säkert har man missgynnats av att E4 sen 5-6 år eller så inte går förbi. Å andra sidan pågår ju en gigantisk ombyggnad av den gamla E4;an och jag kan tänka mig att många av vägbyggarna har hittat detta utmärkta matställe.

Efter en sån lunch behövs liksom inte så mycket mer den dagen. Jag öppnade en burk makrillfilé i tomatsås för en stund sen och det fick räcka som middag idag tillsammans med lite sallad i en skål.

Därmed knyter jag ihop säcken för idag och går för att hämta upp min rena tvätt ur torkrummet. Sänglinne och badlakan ska manglas och kläder ska vikas ihop och bäras upp i lägenheten.Strykningen  av mina skjortor tror jag att jag skjuter upp till morgondagen för när jag är klar med resten så är det nog dags att ta ut Thea på kvällsrunda. Efter det brukar det inte vli så mycket mer utan då blir det mest avslappning och kontemplation. Latar mig framför någon av dumburkarna (dator eller TV).

Gör det ni med, kära ordbrukare i Parteboda, Ljungskile, Österåker och Köpmanholmen! Lata er och må gott!

Vi ses! När andan faller på...

Idag är solen tillbaka. Dock utan den där tryckande hettan som var dagarna efter midsommar. Jag är kattvakt på distans i helgen. Äldre sonen med sambo har dragit söderut så jag åker hem till dem en gång mitt på dagen och rensar ur katlådan samt fyller på mat och vatten. En kompis till dem gör sedan samma sak på kvällskvisten.

Annars... så börjar jag lära mig mer om dotras bil som jag för värvarande har till låns tills hon kommer upp och hämtar den igen. Och det är en fröjd att köra den, särskilt på motorväg. Den har en hel del fler hästkrafter än gamla trötta Madame Citroen. Som väl iofs inte alls går dåligt men det är ett helt annat drag i accelerationen i den här bilen. Om jag trampar ner gasen ordentligt vid påfart till motorväg så är jag uppe i 100 km/h dubbelt så fort som i min egen bil.

Igår hade jag lite av en turdag, känns det som. Först råkade jag få nys om en affär inom stadens gränser som hade surströmming kvar i lager. Så på samma resa som jag åkte och köpte snus svängde jag förbi där för att kolla.

Och tamigsjutton hade de ett mindre parti kvar. Visserligen "bara" filéer, vill ju helst ha hela strömmingar. Och visserligen inte mitt favoritfabrikat, Oskars från Tynderö några mil norr om mig. Det var Röda Ulvens från Ulvön i Ångemanland. Såna har jag inte ätit sen mitten av 80-talet då min dåvarande svärmor köpt en burk av vardera, en Röda Ulven och en Oskars. Då var vi rörande överens om att Oskars var klart bättre men Ulvens är ju också ett av de största märkena på området så inte kan den väl vara så dålig. 99 kr/st kostade burkarna och som den hårt straffbeskattade pensionär jag är unnade jag mig bara att köpa tre stycken. Men jag har tipsat surströmmingsavänner i bekantskapskretsen att det finns på ICA Ettan så de kanske får sälja ut sitt lager ganska fort ändå.

På tal om det har jag ju faktiskt inte frågat min lokala hökare om det kanske har några burkar i nån hylla på lagret eller så. Jag bor ju i ett väldigt mångkulturellt område så efterfrågan borde inte vara så stor här. Får kolla den saken när pensionen kommer nästa gång. För just nu finns det inget utrymme för onödiga utgifter.

Även om jag faktiskt gick dryga hundra kronor plus på den travandel jag köpte på Willys igår. Men den slanten tänker jag återinvestera i dagens V75 på Halmstadstravet. Och hoppas att Fru Fortuna står mig bi en gång till!

Igår plockade jag sommarens första bär. Nere vid strandpromenaden vid havet lyste det rött en bit in i buskarna och jag hukade mig och hann plocka 5-6 mogna smultron innann det kom en liten dvärgschnauzernos och buffade undan min hand för när hon såg att jag höll på med nåt blev hon förstås nyfiken. Sen smaskade hon i sig inte bara smultronen som fanns kvar utan även kvistarna de växte på. Först blev jag förvånad men så mindes jag den Cavalier Kings Charles-spaniel jag och exet ägde under första halvan av åttiotalet. Smultron såg jag honom aldrig äta men blåbär plockade och åt han direkt från blåbärsriset. Och han ville också helst vara där mina händer eller bärplockaren var. Jag lärde mig dock att lura honom genom att låtsas plocka på ett ställe och när han kom skyndade jag mig att bet aav en ännu bättre plats som jag spanat in.

De har sina egenheter, husdjuren. Både katter och hundar. Den spaniel jag nämnde knyckte gärna vindruvor om såna låg i fruktfatet på vardagsumsbordet. Men han åt dem inte utan bar omkring på dem, längst fram i munnen tills han tröttnade. En katt vi hade ännu tidigare gillade att sova på rygg och helst tvärs över en tröskel. Än idag fattar jag inte hur han kunde tycka att det var bekvämt. En annan katt gillade ostkrokar, som vi kallar dem här på Sveriges midja (Jo, jag vet att man säger ostbågar på de flesta håll men inte här alltså) Hon tog varje chans hon fick att knycka en och smaska i sig. En annan katt som dotra hade med sig när hon flyttade in hos mig för många år sen satt och kollade när vi åt och om vi råkade tappa nåt så käkade hon det. Spelade ingen roll vad. Broccoli, avocado och inlagd sill låtsade dottern tappa. Mest för att testa var kattens gränser gick. Men t.o.m rå lök åt hon om det ramlade ner från bordet. Det enda jag såg henne backa för var när det landade en liten bit citron framför henne. Då backade hon, annars var hon allätare.

Samma tittande och väntande envisas Thea med fortfarande trots att hon på det halvår hon bott här aldrig fått minsta smula av mig vid matbordet. Och jag fortsätter att totalt ignorera henne. När jag äter är hon luft för mig.

Men ännu har hon inte gett upp! Men... hon har sin matplats och jag har min, det är jag noga med.

Därmed har jag väl snart svamlat färdigt och ska väl strax ta ut lilla fröken tjurskalle på en liten sightseeing i närområdet förenat mer några sittningar på noga utvalda platser.

Så jag tillönskar mina kära ordbrukare en fortsatt fantastisk lördah och helg i Sorunda, Åkers Styckebruk, Karesuando och Jämjö. Ha det så gott ni kan!

Jo, jag vet att det är lite som att svära i kyrkan om man sätter den rubrik jag gör idag. Men det behövs ju så innerligt väl. Vaknade imorse av smattret från regn mot fönster och fönsterblecket samt det porlande ljudet från stupröret sstrax intill. Hoppades på en stunds uppehåll men för en halvtimmer sedan kom Thea och sa till att nu var det dags i ta på skor och jacka och valla henne en sväng. Och mig gick det väl ingen nöd på, det var ju inte spöregn även om det var ganska rikligt och jag tog ju med paraplyet. Värre för lilla hundfröken som inte alls gillar regn. Men trots att hon, som så många gånger förr. klarade av sina bestyr på mindre än femtio meters promenad så han hon bli rejält våt ändå.

Så jag hade förberett med att lägga ut hennes badhandduk på golvet i hallen så jag kunde torka av tassarna men även frottera bort det värsta ut pälsen.

Turligt nog är det inte så länge sedan hon fick bada så hon luktar inte alltför illa. Blöt hund är ju annars ingen vidare trevlig doft. Och ju smutsigare vovven är desto värre luktar den ju.

Att döma av mängderna med vatten som rinner nedför gatan utanför har det nog kommit en hel del. Ändå skulle det nog behöva komma 3-4 gånger så mycket mer innan naturen fått vad det behöver. Fick lära mig för ett par år sen att en stor tall eller gran kan magasinera över 100 liter vatten. Då blir det lätt att förstå vilka mängde som behövs om det ska bli nåt över till annan växtlighet. Så det får väl fortsätta en dag till eller två plus nätterna.

Frågan är väl om det kommer lite i senaste laget om man, som jag, gärna vill ha gott om svamp i skogarna. Men det lär ju visa sig.

Annars så lägger jag en del av min tid på att kontakta media av olika slag för att försöka få dem att rapportera om den orättvisa beskattningen av oss födda 1957, som jag skrivit om flera gånger här. Min insändare till lokaltidningen st.nu blev införd igår och även utlagd hos FB-gruppen jag är med i. Gå gärna in där och läs mer om hur orimligt de beskattar oss. Vi är alltså den första årgången som på samma gång BÅDE är pensionärer och icke pensionärer, kan man säga. Låter det konstigt? Ja, det är för att det ÄR konstigt! Jättekonstigt!!!

Vi är pensionärer när det gäller rätten till A-kassa och sjukpenning. ÄVEN om man fortsätter att arbeta. Vi  är pensionärer hos skatteverket när det gäller rätten till jobbskatteavdraget. Men inte när det gäller rätten till det förhöjda grundavdraget för pansionärer. Vi får alltså varken eller! Det är alltså det som gör att vi drabbas så orättvist. Men jag försöker att dra mitt illa strå till stacken och kontakta tidningar, radio- och TV-kanaler.

Om du sympatiserar med vår sak så gå in i gruppen och underteckna protestlistan. Den får alla skriva under oavsett ålder, kön, religion eller vad du vill.

"Född 1957 Åldersdiskriminerad och straffbeskattad av riksdagen" heter FB-gruppen. Varje nytt namn på listan är välkommet!

Därmed ska jag gå och se efter vad som finns att göra middagsmat av. 

Så... ses vi väl när vi råkas igen, kära ordbrukare i Malung, Österfärnebo, Lysekil och Jokkmokk.

Onsdag redan? Det var ju söndag alldeles nyss! Idag ser det ut som om sommaren är tillbaka. Ingen extrem värme, bara 16 grader då jag gick dagens första promenad med min fyrbenta sambo vid halvtiotiden. Men med strålande sol från molnfri himmel och väldugt svaga vindar så det lär bli en fin dag. Jag behöver förresten inga 28-32 grader, det är alldeles för varmt, tycker jag. Enligt vissa finns det inget som heter "för varmt" i Sverige. Men nog föredrar jag ändå lite mer lagom som vi säger i det här landet.

När det gäller dotterns Audi som jag har till låns tills hon har råd och tid att åka upp och återbörda min kära Madame Citroen så börjar jag mer och mer komma underfund med den moderna tekniken. Ännu har jag dock mycket att lära innan jag behärskar alla moderniteter. Den har t.ex Bluetooth som gör att om man kopplar upp sin telefon mot den så kan man svara och prata i telefonen utran att släppa ratten med händerna. Inbyggd hands-free, alltså. Jag har själv en "sticka" som man sätter på solskyddet eller nån annanstans. Den har samma funktion men den telefon jag numera har går inte att koppla upp mot den. När jag hade I-phone gick det hur bra som helst men den nya kinesiska luren funkar det inte med. Ska bli intressant att se om det går att koppla in den i Audin.

Men det får nog bli en senare fråga. Viktigare känns att hitta farthållaren så det blir nog att ta fram instruktionsboken och leta reda på den. Det är så praktiskt när man kör på landsväg att slippa hålla koll på gasfoten och därmed slippa att bli fotad av nån fartkamera om man råkar trampa lite för hårt.

I den SAAB jag hade under första hälften av 10-talet stod det klart och tydligt "Cruise control" vid knappen för farthållaren men nån sån text har jag inte sett i Audin.

Annars... så berömde jag ju Pernilla Wahlgren och allsången på Skansen förra veckan. Men igår tyckte jag inte alls att det var lika bra. Framför allt tyckte jag att den där hundsketchen de gjorde bara var löjligt och förstörde mycket av helhetsintrycket. Så inget mer sånt i sommar om jag ska titta fler gånger.

Zarah Larsson är dock fullblodsproffs, ännu en världsstjärna från vårt lilla land. Sven-Ingvars är ju inte en gubbe kvar från orginalsättningen men de är fortfarande duktiga musiker.

Jag har ett lite ambivalent förhållande till dem, kan man säga. Som barn, redan innan jag ens börjat skolan, var de mina allra första idoler. Tror att det var "Fröken fräken" som jag blev så förtjust i. Några år senare upptäckte jag Hepstars och då var inte Sven-Ingvars intressanta längre. I övre tonåren tyckte jag mest att de var töntiga.

Så när jag skulle flytta från Gimo i Uppland tillbaka hit till Sundsvall och mina kompisar ville ordna avskedsfest med besök på ortens Folkets Hus så spjärnade jag emot först. För att det var just de som spelade den kvällen.

Men jag gav med mig och följde med kompisarna till dansen. Och det ångrade jag inte.

De spelade inte så mycket dansbandslåtar utan massor av femtiotalsock och de gjorde de helt suveränt bra. Så där och då tog jag dem väl lite närmare hjärtat igen.

Det blev shakshuka till frukost idag. Billiga tomater på Lidl igår så jag laddade upp för att göra denna nordafrikanska frukosträtt åtminstone ett par gånger den här veckan. 

Till middag ska jag grilla revbensspjäll som jag också hittade till extrapris på Lidl igår. Det blir flera mål som kan sparas i frysen till kommande dagar. Tänkte att jag ska röra ihop en coleslaw som tilltugg och kanske en grönpeppasås. Det tycker jag är riktigt smaskens till grillade revben.

Därmed tackar jag mina kära ordbrukare för visat intresse och önskar er en fin lill-lördag.

Vi ses! Nån gång...

Igår körde jag Audi för första gången i mitt liv. Åkt Audi har jag gjort rätt många gånger. Farsan hade en på 70-talet under mina år i Gimo i Uppland. Och farfar hade två stycken efter varandra, en vit och en ljusblå. Men det var på 60-talet innan DKW hade bytt namn till Audi.

"Ådi! Fyra nollor i grillen och en till bakom ratten" sa Rolf Lassgård i filmen "En man som heter Ove" för några år sen. Lite så kände jag mig då jag satte mig bakom ratten till en teknik som inte finns i min egen Madame Citroen. Där är det analoga mätare för hastighet och motorvarv. Den här bilen är två år gammal och numera är ju precis allt digialt. Jag körde inte långt igår och hastighetsmätaren kom ju fram både som den cirkel med nål som jag är van att se men även digitalt i siffror. Men det lär väl lösa sig, tänker jag. Om inte annat får jag väl leta fram instruktionsboken och läsa mig till hur man gör med allting.

Den har ju ingen fysisk nyckel heller utan bara en liten elektronisk dosa som låser upp och låser. Startar den gör man med en knapp och samma sak är det med P-bromsen. Ingen spak att dra åt eller lossa.

Som sagt så ger det sig väl med tiden. Det första jag måste lära mig är hur man får upp tanklocket för strax innan jag kom hem igår tändes en varninslampa som troligen varnar för att bränslet håller på att ta slut. Som tur är har jag nära till två mackar så det problemet får jag ta itu med nästa gång jag åker nånstans.

SMHI har lovat regn idag men hittills är deras löften ungefär lika mycket värda som Tidö-trojkans inför valet ifjol.

De skulle ju ta ner drivmedelspriserna med flera kronor men den enda sänkning jag sett är att de har gått tillbaka till nivån före chockhöjningen som gjordes under en tid.

Och gällande den orättfärdiga straffbeskattningen av oss som föddes 1957 så verkar det som om alla partier nu håller med om att det är helt vansinnigt och måste rättas till. Utom Moderaterna förstås.

"Vi måste analysera frågan" säger Svantesson som är finansminister i Kristerssons regering. Vad fan finns det att analysera? De har klantat sig och vill inte medge det som övriga partier nu alltså verkar göra.

För en gångs skull är jag alltså rörande överens med en kristdemokrat och applåderar hande anförande i riksdagen. Kan inte lägga ut filmen här men väl en länk till den. Om du kopierar adressen och sedan klistrar in den i adressfältet i din webläsare så borde det funka. Bloggplatsen verkar inte tillåta direktlänkar längre, Kopiera raden nedan.

https://www.facebook.com/ric.doe.1/videos/3316147451931238?idorvanity=1372694006866960

Det funkar för mig men annars finns det säkert på riksdagens hemsida. Det den mannen säger är EXAKT det jag har tyckte hela tiden och rycker ännu.

Därmed tackar jag för visat intresse och tar mig en promenad med 8 kg glad dvärgschnauzer. Ha det gott i världens alla små skrymslen och vrår, kära ordbrukare. Annars kanske nån annan har det!

Vi ses

Lite ledsam fredagskväll på Sveriges midja. För någon timme sedan ringde äldste sonen och berättade att hans morfar, min f.d svärfar, alltså, troligen är i den absoluta slutfasen av sitt liv. Att hans morfar fått ännu en stroke och ligger på sjukhuset. Medvetslös och med ett väldigt svagt hjärta.

Sonen hade pratat med sin mor som sagt åt honom att det knappast var någon idé att han kom upp för att träffa sin morfar en sista gång. Jag höll med henne helt och fullt och sa till honom att om hans morfar  inte ens vet att han är där så gör hans närvaro ju ingen nytta utan skapar bara ett traumatiskt minne åt honom själv.

Självklart är jag ju också ledsen för Kalle, som han heter, är inte bara min f.d svärfar utan även en som jag betraktar som en av mina bästa vänner. Vi hade under så många år en nära och fin relation och kunde prata med varandra om vad som helst. Och i de flesta fall tyckte vi ganska lika om det mesta. Han har hjälpt mig enormt mycket genom åren och jag kan aldrig återgälda alla gånger han ställt upp på alla möjliga sätt.

Inte ens hans fru vet hur illa det är. I hennes fall så glider hon hela tiden allt djupare in i demensen och vet kanske inte ens att hennes man ligger på sjukhuset.

Och även med henne har jag stor empati. Hon och jag har inte haft riktigt samma relation som hennes man och jag. Men hon har ändå varit en del av mitt liv sedan mitten av 70-talet. Och även om jag kanske haft synpunkter genom åren hur hon burit sig åt mot sin make så har vi ändå haft en nära relation.

En relation som inte tog slut för att jag och deras dotter separerade och sedan skildes åt. Men jag kände mig hela tiden lika välkommen hos dem, vilket jag högaktar dem både för.

Exakt hur medveten hon är i nuläget vet jag inte men jag hoppas på nåt sätt att demensen glör att hon inte sörjer alltför mycket om det slutar illa för hennes make. Kanske har hon glömt deras finaste stunder och då blir ju sorgen lättare att hantera om det slutar på det sämsta sättet.

Just nu är min yngsta dotter p åväg hit från Göteborg och även hon är förstås bekymrad för sin morfars skull. Men hon har precis startat om sitt liv i Göteborgstrakten och imorgon ska hon och pojkvännen lasta en hyrd släpvagn med hennes saker som lagrats i ett rum i min lägenhet.

Och eftersom hon inte har någon dragkrok på sin bil så har jag gått med på att hon lånar min och jag lånar hennes tills hon kan åka upp hit och byta tillbaka.

Madame Citroen har ju dragkrok och hon ska nu få tjänstgöra som draghäst imorgon kväll och natt. Och tills hon kommer tillbaka och byter tillbaks får jag alltså ha hennes nästan nya Audi fr.o.m imorgon kväll.

Därmed ska jag avsluta och önskar mina kära ordbrukare en angenäm fredagkväll i Vittangi, Karlholmsbruk, Oxie och Askersund.

Ha det! Annars kanske nån annan har det...

Så var sommaren även officiellt invigd. För det är väl starten av "Allsång på Skansen" som startar den svenska sommaren? Ny programledare också i Pernilla Wahlgren!

Jag brukar inte titta så slaviskt på det där annars men jag tittade igår. Mest för att jag sett att Laleh och Mando Diao skulle vara med.

Jag är väl en ovanlig svensk som inte förbehållslöst älskar allsång. Men visst förstår jag programmets popularitet för visst känns det lite häftigt att se det enorma publikhaet som sjunger med, gungar i sidled, krokar arm o.s.v Och man ser ju aldrig någon i den skaran som inte ser glad ut. 

Glad blev faktiskt även jag då jag såg alla lyckliga ansikten. Och även om jag då och då ifrågastt klanen Wahlgrens dominans i TV (Kanal 5 främst) måste jag ändå berömma Pernilla som jag tyckte axlade programledarskapet med den äran. Alla ser väl vad rutin och scenvana betyder. Hon är proffs verkligen! Ut i fingerspetsarnaa!

Hon bjuder dessutom på sig själv med glimten i ögat då hon t.ex skojar om hur "den gamle  gubben" Bosse Larsson var tio år yngre än hon själv är nu då han började leda programmet i hennes barndom. Och artisterna gjorde mig heller inte besviken. Laleh tycker jag bara bätre och bättre om för varje gång jag ser och hör henne. Detsamma gäller bröderna Norén i Mando Diao.

Så det gav faktiskt mersmak och jag kommer säkert att se fler avsnitt om de har åtminstone någon artist jag gillar. Vilket inte blir så svårt för min musiksmak är ganska bred. Svårt att tro, kanske, för de mest trogna ordbrukarna eftersom jag skriver mest om de största husgudarna Lundell, Springsteen, Winnerbäck m.fl

Annars.... så rullar dagarna på utan större evenemang. Den mest intensiva hettan har dragit bort och det har varit mer behagliga temperaturer de senaste dagarna. Fint väder, absolut, men inte olidligt hett längre.

På Facebook har jag gått med i en grupp som jobbar hårt för att få rätsida på den fruktansvärt orättvisa beskattningen av oss som gjorde det dumma valet att födas år 1957. Jag påminns om det varje gång jag betallar mina räkningar och vet att om jag sluppit denna förhöjda skatt hade jag haft 2700 kr mer kvar att leva för.

Och det jävliga är ju att ALLA som föddes det året drabbas. Även de som väljer att jobba vidare får också betala den höga skatten hela detta år. Men de har ingen rätt till varken A-kassa eller sjukpennng från F-kassan. För det är bara i skatteverkets ögon vi alla klasssas som pensionärer. Oavsett om vi jobbar eller är pensionärer på rikgti.

Jag valde ju, hösten 2021, att gå vid 64 år. Visste då att jag, under förra året, måste betala mer i skatt än andra.

Men i maj ifjol beslutade riksdagen att höja pensionsåldern med bara sju månaders varsel.

Massor av folk har skirivt till regeringen, partierna i riksdagen, skatteverket och en massa enskilda politiker. Svar har vi också fått där båda sidor skyller ifrån sig. Moderaterna och resten av regeringen skylle på den förra regeringen medan sossarna säger att det bara är den nuvarande regeringen som kan göra nåt åt saken.

De är alltså inte alls intresserade av att hjälpa oss, för dem är vi bara siffror i en statistik. Själva har de ju sitt på det torra med generösa pensionsregler och höga löner under vägen fram till pensionen.

Så hoppet står väl till de två jurister som hävdar att beslutet i maj förra året stride mot svensk grundlag. Där står att ingen får missgynnas i skattesystemet p.g.a kön, ålder, etnicitet o.s.v Jag håller med dem om det och hoppas på att de får gehör hos någon åklagare.

Politikernas ovilja att göra något hänger förstås samman med att då måste de först erkänna att de alla gjort en dundertabbe. Att det gjort bort sig ordentligt. Att de klantat sig. Och dedt har väl ingen levande människa nånsin hört en politker göra. Enligt mitt synsätt är samtliga som röstade för förslaget i maj 2022 är lika ansvariga.

S, M, L, C, KD och MP var de som klubbade igenom beslutet. SD var enda parti som röstade nej så för första gången anser jag att det partiet gjort nåt bra. Vänstern lade ner sina röster vilket i mina ögon egentligen också är ett ja. Enligt den gamla devisen; "Den som tiger samtycker!"

När det här året är över kommer jag att ha betelat nästan 30 000 kronor mer i skatt än t.ex min tama husmekaniker (som jag brukar kalla min kompis) som var klok nog att födas året före mig.

Så hoppet om rättelse är inte stort. Men om någon av  ordbrukarna håller med om att det här är fruktansvärt orättvis så gå gärna in på FB-gruppen "Född 1957 Åldersdiskriminerad och straffbeskattad av riksdagen". Där finns massor av små faktarutor som beskriver problemet mer ingående. Leta gärna upp det upprop med namninsamling för att protestera och skriv sen gärna under det. Man behöver ju inte vara drabbad själv för att hålla med oss att det är en skriande orättvisa mot de dryga 100 000 personer som är födda -57.

Därmed ska jag avsluta mitt gnäll och ta ut min fyrbenta sambo på en liten kissrunda. Därefter får hon sitt torrfoder och jag får lite bacon och ägg plus en grabbnäve grönsaker.

Vad jag sen gör av resten av denna dag får vi se. Så nu önskar jag mina kära ordbrukare en härlig pig-lördag i Vittangi, Simrishamn, Österfärnebo och Torpshammar.

Vi ses! Förr eller senare...

Och inte nog med det!