Jag måste ju vara fruktansvärt gammal nu. Den allra yngsta av mina halsyskon fyller femtio år idag. Minns ju så väl när jag själv gjorde det. För snart femton år sen...

Givetvis har jag grattat på Fejsbok och hälsat henne välkommen in på "dö´halvan" precis som min dåvarabde chef gjorde med mig. Han var av årgång 1956, alltså året före mig och andra femtiosjuor.

Nu är det mindre än två veckor kvar tills jag själv uppnår 65 års ålder. Alltså den traditionella pensionsåldern. I mina egna planer hade jag kanske stannat i arbete i åtminstone ett år till men det blev ju inte så. Utan istället blev jag mer eller mindre tvingad att gå ett år i förtid. Mot vad jag själv hade planerat, i alla fall.

Men livet är ju sånt. Ibland går det inte riktigt som vi tänkt oss och då får man helt enkelt ta skeden i vacker hand och "gilla läget". Och det tycker jag väl att jag har gjort också. Jag har accepterat mitt öde, "gillat läget" om man så vill.

Nu är saker och ting som de är. Sonen flyttar ut och jag ska äntligen få rå mig själv helt efter eget val. Det är inte ens två veckor kvar tills jag bor helt för mig själv igen. Efter 45-46 år....

Därför har jag beslutat mig för att det får ta den tid det tar att hitta vem jag egentligen är och vad jag egentligen trivs med. Inte så många krav eller regler, inte så många måsten. En sak i sänder ska bli ledordet, tänker jag.

Humöret är på topp efter att ha bevittnat via CMore hur Timrå IK gjorde processen kort med HV71 på deras hemmaplan. Sex raka segrar på bortaaplan skäms minsann intte för sig. På torsdag väntar Frölunda på hemma-is så det ska bli spännande att se vad man kan göra av det.