Nu har jag forskat lite och kan konstatera att jag än en gång blivit blåst av våra politiker. Det var fel av mig att födas 1957 för det innebär att jag inte får den skattelättnad som pensionsrådgivaren berättade om innan jag bestämde mig för att gå ett år i förväg. Mer än tvåtusen netto mer i månaden går jag miste om även detta år. Och förlorar alltså en bit över 25 000 totalt över året.

Varför? Jo, därför att riksdagen i somras beslutade om att höja pensionsåldern från 65 till 66 år. Jag hann fylla 65 innan beslutet trädde i kraft men det hade ingen betydelse. Vi som föddes -57 får fortsätta att betala straffskatten i minst ett år till. Ja, jag skriver "minst" för ingen vet ju vad de där lökarna hittar på innan detta år är till ända.

Och jag kan ju inte heller riktigt skylla på nuvarande regering, som jag inte är nåt större fan av. Nej, beslutet fattades innan valet men jag har ju ingen koll på vilka partier som röstade för och emot.

Och jag måste säga att jag är jävligt besviken. För jag hade verkligen sett fram emot lite ekonomisk lättnad. Förra året var tufft men jag kom igenom det. Och gladde mig åt den förbättring som skulle komma.

Men den kommer alltså inte. Åtminstone inte förrän tidigast efter nästa årsskifte. Men innan dess kanske det tas nya beslut i krisernas spår så jag blir blåst en gång till.

Inte heller får jag rätten att söka bostadstillägg för pensionärer för den åldergränsen höjs på samma gång. Så man får kanske försöka få tag i ett gammalt positiv och ställa sig på stan och veva och sjunga med en hatt framför sig på marken. Eller kanske hellre med en skylt med swishkontots nummer på. För kontanter är det ju färre och färre som använder. Så även jag själv. 

Men då blir man väl förstås trakasserad av lagens långa arm. Att ställa sig på en stadsgata och sjunga samtidigt som man ber folk skänka en pengar får man väl inte göra utan tillstånd. Och sitta utanför Willys, Coop eller ICA har jag ingen lust med så det blir väl att försöka hanka sig fram bäst det går.

Drivmedelspriserna rakar i höjden liksom maten och strömmen. Så nu gäller det att hålla hårt i de stackars kronor jag jobbat för i så många år av mitt liv. För jag anser ju väldigt bestämt att pension inte är välfärd utan innehållen lön från ett långt arbetsliv. 

Men vad hjälper det att klaga? Inget alls! Våra politiker har ju sitt på det torra med fallskärmar och lyxiga pensionsvillkor så de skiter väl i hur fotfolket har det.

Orden i rubriken sa jag nyss till min kära lilla fyrbenta sambo, Thea, då hon kom svansande och ville säga godmorgon. Och tänk, min lydiga lilla vovve gjorde genast som jag sa åt henne. Jag har ju lärt mig att hon inte har så bråttom med att komma ut på morgonen och eftersom jag själv också bara precis vaknat kände jag att jag vill dricka upp min första kopp kaffe för dagen och vakna till ordentligt innan jag ger mig ut på glansisen och försöker hålla mig på fötter under vår inte alltför långa morgonrunda.

När januari bjuder på polarkyla så klagar jag över det och nu gnäller jag över slask och ishalka. Nog för att de är ute och grusar både vägar och trottoarer men på bara en liten stund så har smältvatten fått gruset att sjunka ner i isen med nytt vatten ovanpå, som blir ny is, så att det snart är lika halkigt igen. Man får verkligen vara noga med var man sätter fötterna.

Därför blir våra promenader också mycket kortare än hon egentligen skulle behöva men det är väl bara att invänta bättre tider och bättre väglag.

Januari, ja.... Jag brukar ju inte precis ha något gott att säga om denna hatmånad. Men den har ju ändå några små försonande drag. Då talar jag om Farmen och Stjärnorna på slottet som brukar sändas då.

Båda tar ju oss tillbaka till sommaren och ger lite hopp om bättre dagar. Gällande Farmen ligger jag två avsnitt back men hoppas hinna streama dem och gå ifatt innan dagen är slut.

Än så länge är jag ju i inledningsfasen då jag försöker lära mig namnen på deltagarna men det är en bit kvar innan jag lärt mig vem som är vem. Första storbonden har ju, som så många före honom, ett gigantist ego och väldigt höga tankar om sina egna förmågor. Detsamma gäller han som visst var skådespelare till yrket men jag tror inte att någon av dem kommer att gå hela vägen. 

Däremot den långa, blonda och ganska unge man som redan inlett en liten romans med en av damerna kan jag tänka mig går en bra bit, kanske ända till finalen.

Även bland damerna finns ju några somjag tror får det svårt. Den mörkhyade tjejen, som jag faktiskt lärt mig att hon heter Tova tror jag kommer att åka hem ganska tidigt. Hennes förkunskaper är väldigt låga liksom hennes vilja att anstränga sig särekilt mycket. Men jag kan ha fel, absolut!

Förra året hade de ju med en ung tjej som bröt ihop i tårar för minsta motgång och som jag inte trodde alls på men hon var med nästan hela vägen ändå. Gällande henne så förstod jag efter ett tag att hon var en sån människa som släppte ut all sin besvikelse och frustration på det sättet men sedan var det liksom över. Hon samlade sig och knöt näven i fickan bara hon fått utlopp för sina frustration.

Den lugne skåningen är ännu en som jag tror att de yngre kommer att försöka manövrera ut rätt snabbt men å andra sidan verkar han kunna en hel del och är inte rädd att hugga i och jobba. Så jag kommer säkert att ändra uppfattning om fler än en längs resans gång.

Sen vet vi ju också att det alltid kommer in mer folk som ofta rör om rejält i grytan och ställer allt på öronen.

I Stjärnorna på slottet har vi fått se Pia Johansson och Lar Lerin som huvudpersoner och det blir spännande att följa fortsättningen.

Nu kom precis Thea tillbaka och klättrar på mina ben så jag antar att jag måste snöra på mig skorna och ta ut henne en sväng. Det är visst slut på sovmorgnarna nu.

Nåja, sånt är livet. Behöver hon det så behöver hon ju det och det är min uppgift att se till att hon får vad hon behöver. Så jag tackar dig som läste ända hit. Kommentarer mottages, som alltid, med glädje och tacksamhet!