Slasket är tillbaka. Då jag vaknade imorse ställde jag sovrumsfönstret på glänt en stund medan jag duschade och klädde på mig. Då hörde jag genast hur det porladed av vatten utanför. En vickning av persiennerna gav mig mer utsikt och jag kunde konstatera att det åter bildats små bäckar och åar pöå parkering och gångvägar därut. Smältvaten från snön på taket rinner över kanten på hängrännor och ner gonom stupröret.

Lilla hunden sover ännu men rätt snart lär hon komma tassande och vilja gå ut. Vilket jag normalt sett kanske skulle ha gruvat mig lite inför eftersom det lär vara snorhalt på trottoarer och andra gångvägar. Men idag känner jag mig trygg med det eftersom jag äntligen kom till skott igår med att skaffa mig dubbar att sätta på skorna när jag måste ut.

För ut måste man ju när man har en liten vovve som också behöver få sköta sina toalettbestyr. Så om en stund ska jag inviga dubbarna och därmed få lite bättre grepp under sulorna.

Vädret rår vi ju inte på, det kan vi inget göra åt. Bara att gilla läget.

För att fördriva resten av dagen har jag inte gjort upp så mycket planer. Igår blev det lite mer åkande än det brukar men idag blir vi nog mest hemma. Tvättade ju igår så jag har några skjortor som ska strykas innan jag hänger in dem i garderoben. Imorse provade jag en som jag inte använt på ett tag. Detsamma gjorde jag i början av december men då kändes den lite trång så jag hängde tillbaka den i garderoben. Men nu sitter den bekvämt och ledigt.

Samma gäller säkerhetsbältet i sonens Volvo. På passagerarsidan är det inga problem, där går det runt min kropp men på förarplatsen räckte det inte till innan jag påbörjade projektet med vitminskning.

Men igår kunde jag knäppa det utan att använda den förlängare jag köpte förra våren. Ytterkigare ett bevis på att midjemåttet har minskat. 

Jag har gjort i ordnng ett protokoll där jag skriver in resultaten varje måndag morgon då jag väger och mäter mig för att se vad som händer. Totalt har jag tagit bort 12 kg på vågen och 15 cm av midjemåttet. Jag känner att det blivit lättare att böja mig när jag måste plocka upp nåt eller när jag ska ta på strumpor och skor. Orken och flåset kommer också tillbaka nu, om än sakta. Promenaderna med Thea har förlängts, lite i taget. Och nu går vi ungefär dubbelt så långt varje gång mot vad vi gjorde under hennes första dagar hos mig.

Resan har förstås bara börjat ännu men jag är väldigt glad och nöjd över mina framsteg såhär långt i alla fall. Det är som om jag blivit åtminstone 7-8 år yngre sen resan inleddes.

Nu hör jag trampet av små dvärgschnauzertassar mot parketten i vardagsrummet där min lilla sambo har sin sovplats så nu är hon strax här och vill säga godmorgon.

Så det är kanske bäst att jag avslutar så jag kan tillmötesgå hennes önskan att få gå ut. Så äter vi frukost då vi kommer in. Till middag idag ska det bli kålpudding har jag tänkt. Har ett recept anpassat till LCHF med Keso istället för det ris som många blandar i kålpuddingen. Och det är väl så gott som den traditionella varianten.

Ha nu en härlig onsdag, kära ordbrukare i Grebbestad, Laisvall, Smedjebacken och Flen.

Vi ses!