Söndag kväll på Sveriges midja och jag ser fram emot morgondagen då första pensionsutbetalningen tickar in på kontot. Nämnda konto ser ganska magert ut just nu och inte blir det väl precis fett imorgon heller. Men lite drägligare kommer det att kännas. Våren ångar på och snön är nästan borta. I norrsluttningar eller skuggiga ställen i skogen ligger det förstås kvar en del ännu. Men det närmaste området runt mitt hem har i alla fall barmark nu.

Och det välsignade ljuset gör en ju också gladare och lättare till mods. Så hundpromenaderna blir allt längre och resultatet av det märkte jag i förmiddags då jag kånkade upp sommardäcken från källaren och lastade in dem i Madame Citroens rymliga "skåp". När jag gjorde detsamma med dubbdäcken i höstas blev jag alldeles slut efter att bara ha burit upp ETT däcvk och måste vila mellan varje tur i trappan. Idag orkade jag bära upp alla fyra utan att krokna. Så konditionen är, om inte på topp, så i alla fall avsevärt bättre än för ett halvår sedan.

Sen åkte jag hem till kompisen som har bättre utrustning än jag för att skifta däck snabbt och enkelt. En dryg halvtimmer efter min ankomst var sommardäcken monterade på bilen. Då dök det upp två st f.d arbetskamrater som bor i samma område som han så då pratades det gamla minnen i säkert en halvtimme till.

Thea, som var med för att övervaka att alt gick rätt till, blev till sist lite otålig men då dök den ena arbetskamartens tonårsdotter med kompis också upp och förlorade sig helt i min lilla fyrbenta sambo. Och frågade med bedjande blickar om de kunde få gå en sväng med henne. Så jag överräckte kopplet och en svart påse för alla eventualiteters skull och tjejerna försvann och gav Thea en liten extra promenad.

Sen... så får jag snart sällskap hemma ett tag igen. Yngsta dottern skulle ju flytta till Göteborg, var det meningen. Men hon har inte hittat nåt jobb ännu så hon blir kvar i stan tills hon får arbete där nere. Några månader, trodde hon. Nåja, vi får väl se. Men jag har börjat förbereda mig mentalt på att det kanske kan bli längre än så.

Hennes sambo flyttade idag för han har jobb där men inte här. Så jag gick med på att hon får ta sonens gamla rum för en kortare tid. Jag har dock inte ställt några villkor om tidsbegränsning.

Så vi får väl se hur mycket ungkarl jag hunnit bli sen i december då sonen flyttade. Hon är ju inget småbarn, precis, utan fyller trettio i höst. Givetvis får hon då också betala skäligt för sig vilket kanske gör det lite lättare för mig att klara av vardagsekonomin. Halva hyran och halva matkostnaden åtminstone. Men nu är det ju inte dubbelt så dyrt att fixa mat för två som för en utan kanske 50-60% bara, skulle jag tro.

Och vi har ju kamperat ihop förut i flera omgångar och klarat av det så nog ska det väl gå ett litet tag till också.

Jag som trodde att jag äntligen skulle få egentid i massor och att det skulle vara livet ut. Men det verkar inte finnas nån övre gräns för hur länge mina barn kan komma i retur...

Jovisst, jag vet att jag kunde ha sagt ifrån. Jag kunde ha sagt nej och att jag tycker att jag har gjort mitt som förälder och hyresvärd. Men man säger ju inte nej om ens barn behöver en, trots att de sen länge är vuxna.

Därför försöker jag tänka postitivt. Att det blir avsevärt lättare ekonomiskt gör ju en del för mitt välmående och vi kommer ju att ha var sitt rum som vi kan ha som tillflykt om det blir för mycket.

Nåja, nu är det som det är och det är bara att försöka göra det bästa jag kan av rådande situation.

Det blir nog bra! Säger vi....

Bra hoppas jag också att allt är med er, kära ordbrukare i Jonsered, Karesuando, Hargshamn och Nykvarn.

Sov gott med er och ha sen en härlig måndag!