Varken bulle eller hutt blev det. Men runt Svarttjärnen där jag och Thea traskade en timme ungefär fanns ju annat gott så det får väl vara gula kantarellens dag också då. Inte är det såna mängder att det är nåt att skryta med precis (känns som typ 2 kg) men jag är lite stolt över vilken fin svampkorg jag har. Med rosa blommor och allt!

Så middagsplanen får revideras. Med färska gula kantareller i huset så får det bli svamp på ett par smörstekta brödskivor. Det kan inte hjälpas och jag minns knappt när jag senast åt bröd. Ja, utom de där små tunna, mörkbruna finska surskorporna förstås, Men såna äter jag max 2 st och inte varje dag ens. Och de väger nästan ingenting så de kolhydraterna får kroppen hacka i sig och vara nöjd. Nu ska här förvällas och frysas in det jag inte äter idag.

Inte nog med att det är kanelbullens dag. Det är dessutom vodkans dag! Så får ni lust med det så står det ju var och en fritt att ta en liten hutt till kanelbullen.

En gång för många år sedan var det här dagen då man skulle göra lite extra motstånd mot löntagarfonderna.

Kommer ni ihåg dem? Löntagarfonderna, alltså. Då minns ni säkert också vilket rabalder det var innan de infördes av Palmes regering på 80-talet. 

I bloggens backspegel såg jag att jag raljerade lite över det denna dag för 12 år sedan. 2011, alltså.

Och jag tänker precis likadant om dem idag som jag gjorde då.

Först var det flera år av debatter kring deras varande eller icke varande. Där Palme själv och några till målade upp en bild av ett Sverige där löntagarna äntligen skulle få vara med och dela på företagens vinster samt få ett ökat inflytande.

Fonderna infördes och inte märkte då jag av nån skillnad. Inte fick jag och mina arbetkamrater några fler kronor på våra konton för det. Inget ökat inflytande heller!

Sen kom Bildt-regeringen 1991 och skrotade löntagafonderna. Och inte heller då vet jag någon som märkte nån skillnad. Så då var de väl kanske varken ett steg mot kommunism och förstatligande av produktionsmedlen som den tidens högerpartier försökte få oss att tro eller det paradis som vänstersidan ville sälja in hos oss.

Och det kan väl förresten inte heller ha varit en så lysande idé ens i sossarnas egna ögon. För efter att Bildt % c:o hade avvecklat dem har jag inte hört en enda sosse som velat återinföra dem.

Och alla minns väl förresten att Palmes egen finansminster inte var så förtjust i tanken heller. För det fanns ju någon fotograf som i riksdagshuset hade zoomat in hans anteckninsblock där han klottrat att; "Fonderna är ett jävla skit. Men nu har vi baxat dem ända hit"

Så övertygelsen om deras förträfflighet var alltså inte ens förankrad i hela regeringen.

Med det jag lärt mig sedan dess i bakhuvudet tror jag att de där fonderna egentligen bara var ett sätt att fylla på det gamla pensionssystemet. En till AP-fond med andra ord.

Jag tror att man redan då hade fattat att systemet var på väg att kapsejsa och att man försökte rädda det med löntagarfonderna. 

Sen var det ju någon smartskalle på nåt partikansli som kläckte idén att ge folket eget ansvar för hur våra pensionsbesparingar ska placeras. Sen gick man ut i talarstolarna och kallade det för valfrihet.

Och valfrihet var ju ett borgerligt slagord i många år. Jag brukade ofta skämta om den saken och säga att...;

"Det där med valfrihet... Kan det verkligen vara en så stor och viktig fråga? Jag menar... Hur många valar i fångenskap kan det finnas i Sverige?"

Den tycker jag fortfarande är ganska rolig och har säkert publicerat den här nån gång förut också.

Och jag tycker fortfarande också att det beslutet var ett svek av politikerna. För på fabriksgolven och andra arbetplatser finns inte mer än nån enstaka som hade eller har kompetensen att göra det smartaste valet. Och vad ska man med valfrihet till om man inte har kunskapen att bruka den på bästa sätt! Men det LÄT ju bra, förstås!

I samma inlägg för tolv år sen berättade jag även om två herrar jag sett och hört på Willys som skojade om att det var "kamelböldens dag". När jag läste den fick jag genast upp bilden av dem i huvudet och mindes hur gott de båda skrattade åt den enes fyndiga lilla skämt.

För min del blir det dock säkert varken hutt eller kanelbulle. Däremot ska jag laga shakshuka till brunch innan jag tar en sväng till skogs och tittar efter svamp. Jag var ute i förrgår och tvingades konstatera att mitt allra bästa ställe för trattkantareller och rödgul trumpetsvamp numera är helt kalhugget. Enstaka frötallar har lämnats för kommande generationer att ödelägga igen om 50-60 år eller så.

Då lever jag knappast längre och om jag mot all förmodan i världen skulle göra det så har jag säkerligen slutat plocka svamp för länge sen.

Men än så länge lever jag. Och det gör ju uppenbarlgen du också, kära ordbrukare, om du läser detta. Du läser, alltså lever du!

Det är bra! Fortsätt med det, kära ordbrukare i Ammarnäs, Vattholma, Skags Udde och Kilafors.

"Å no´ tänk´ je att vi ses igen nan aarn gang! Öm Gud vill å päxer´n håll´!"