Den 23;e oktober. En minnesdag i mitt liv! En av de största, faktiskt!

Den här dagen för 36 år sedan, d.v.s 1987, vaknade jag inte i min egen säng utan i ett hotellrum på Scandic hotell, Järva Krog strax norr om Stockholm. Där åt jag och exfrun frukost innan vi packade in oss i vår vita SAAB för att åka till Arlanda och ta emot vår dotter som kom med eskort från Sydkorea.

Vi hade rätt länge försökt att bli gravida men naturen ställde inte upp. Trots att läkarvetenskapen inte hittade några fefl på någon av oss.

Så under 1986 hade vi påbörjat resan mot att få bli föräldrar på ett annat sätt.

I februari -87 var våra adoptionshandlingar klara att skickas till givarlandet, Sydkorea. Och i början av september fick vi besked att vi utsetts till föräldrar till en liten flicka född den 15/7 samma år.

Orosmolnet för oss var att jag var kallad till militär repövning i tre veckor med inryckning i mitten av september. Och då jag ryckte in enligt order fick vi  veta att det handlade om en fullskalig mobiliseringsövning.

Vilket betydde att vi började "leka krig" redan första dagen och kriget skulle pågå tills det återstod två dagar.

Min krigsuppgift var att köra den terrängbil som skjutsade runt kompanichefen till de andra enheterna på kompaniet och jag berättade för honom att jag skulle bli pappa men visste inte när.

Nån ledighet för det kunde han dock inte lova så inom mig tänkte jag att händer det innan jag muckar så sticker jag ändå. Så får de väl åtala mig sen då, tänkte jag.

Men jag hann hem med ett par veckors marginal innan det var dags att äntligen få hämta hem vårt efterläängtade första barn.

Än idag minns jag hur tydligt som helst hur vi sattt där i Adoptionscentrums "lejonbur" (Så kallade den lilla plats där man satt upp skärmar som isolerade bort utomstående när svenska föräldra skulle möta sin nya familjemedlem för första gången)

Planet från Anchorage i Alaska via Köpenhamn var lite försenat och några byggjobbare i närheten hade en radio som stod på och som ett tecken från ovan eller nåt så spelades under den tiden Ulf Lundells låt "Snart kommer änglarna att landa". Och det var inte bara jag som reagerade på det utan alla de andra familjerna tyckte också att det passa sällsynt bra.

Till sist landade också våra "änglar" efter dryg väntan. Vi hade fått 7-8 foton på henne tagna när hon var kanske nån vecka gammal. En liten mager, tanig unge med burrigt svart hår och mandelformade ögon.

Därför häpnade vi då vi fick syn på henne i babyliften för första gången. Där låg 6 kg prima unge, en liten spärrbalong, en liten knubbis med ett tandlöst leende och nyfiken blick.

Vi fick en stund på oss att bekanta oss och vi märkte genaast hur trygg hon var och helt orädd. Vi var ju beredda på att hon kunde ha gallskrikit också.

Och visst skrek hon väl några gånger under hemresan på 40 mil men det gjorde mig inget alls. Det var bara trevlig att lyssna till. Och hon tystnade ganska fort också och somnade om.

I somras fyllde alltså den lilla "spärrbalongen" 36 år och numera bor hon sen tio år ungefär i huvudstaden.

Fem år senare kom hennes lillebror. Född i samma stad. Men med den skillnaden att när dottern bott i familjehem under väntetiden innan hon fick åka till Sverige så hade han bott i en spjälsäng med fem andra småttingar i ett barnhem mitt i centrala Seoul. Så med honom tog det tid innan han fick den där tryggheten i sig som dottern hade redan från dag ett. 

Också han är förstås vuxen nu och bor, tack och lov, kvar här i staden med sin sambo.

Som för så många andra adoptivföräldrar så fick ju sen plötsligt naturen för sig att fungera så det damp ju ner två till innan det var färdigt. Och andra ser förstås skillnaderna och olikheterna mellan dem.

Men för mig är det inte alls så. Jag ser bara likheterna mellan dem.

Och idag händer det att jag funerar över om vi gjorde rätt mot dem (de två adopterade barnen, alltså) genom att ta hit dem till Sverige.

Anledningen att jag får de där funderingarna om rätt eller fel beror förstås på den där så förhatliga smygrasismen som bara blir mer och mer accepterad. Den drabbar den hela tiden även om båda är duktiga på att ignorera det.

För kanske 8-10 år sen fanns det folk i SD;s ledning som tyckte att även de som adopterats hit från andrra delar av världen skulle skickas hem.

Så nu väntar jag bara på att nån därifrån ska ta upp även den frågan igen. För jag upplever det som om de hela tiden flyttar fram sina positioner mot ett hårdare samhälle. Och inte bara när det gäller invandring utan på alla sätt.

Bara häromdagen läste jag att Jimmy Åkesson vill  sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Han vill alltså att vi ska kunna sätta barn under femton år i fängelse. Som man gör i t.ex England och USA.

Nu återstår förstås att se om valmanskåren i Sverige applåderar även det och SD fortsätter att växa...

Jag hade nog kunnat fortsätta en bra stund till men verkligheten kallar nu. Dagens verklghet, alltså!

I form av 8 kg glad dvärgschnauzer som krafsar på mitt ben och vill gå ut.

Ha en underbar måndag, kära ordbrukare i Teckomatorp, Valbo, Gånghester och Furusund!

Vi ses! Om inte idag eller imorgon så blir det väl nån annan dag...