Lite drygt halvvägs inne i oktober börjar man ana vad som väntar oss alla inom de närmaste månaderna. Ingen nattfrost här ännu men jag bor ju så nära havet som fortfarande är varmare än luften. Men nog tar jag på en varm tröja innan jag går ut på mina hundpromenader. För när det tar i som värst från nordväst, som det gjort några morgnar i rad nu, så känns det som om det vore ett antal minusgrader. Alldeles nyss kunde man ju gå omkring i shorts och kortärmad skjorta!

Imorse kände jag mig så ruggig då jag äntligen kom in i värmen att jag beslöt att trösta mig med en lite lyxigare frukost   

En omelett med styckfrysta räkor och lite riven ost värmde ju faktiskt lite. 

Annars så var idag en sån där dag då backspegeln i min blogg är ganska välfylld och jag häpnade när jag såg att det redan gått hela fyra år sedan jag berättade om Antti som jag kände genom arbetet. Jag mindes genast inlägget och fick mig några småleenden medan jag läste. Sen funderade jag ett slag över om han ännu är vid liv och om han, i så fall, fortfarande sjunger lika mycket.

Gör han det så är det säkert enbart på finska numera för det är trettio år sen eller lite mer sedan han lämnade Sverige, Och Uleåborg, dit han flyttade, tillhör inte de finska trakter där svenskan är så särskilt stor.

Det finns områden längre söderut nära kusten där de flesta talar svenska. Eller kanske snarare finlandssvenska. Runt Vasa och Närpes talas en dialekt som är nästan obegriplig för utomstående när de talar med varandra.

Men de kan prata mer rikssvenskt också så de jag känner som kommer därifrån är lätta att samtala med.

Vi var uppe vid Svarttjärnen igår eftermiddag, Thea occh jag. Mest för att hon ska få springa lös en stund och sniffa på lite annat än de spår som närboende hundar lämnar längs de stråk där vi annars går.

Och det blir ju fin motion för små hundben. Min stegräknare i telefonen sa att vi hade gått 1,8 km då vi packade in oss i bilen igen. Men det är ju jag det. Thea springer ju minst dubbla den sträcka som jag går. För än är hon femtio meter bakom mig och än femtio meter framför. Och jag tränar inkallning med henne rätt många gånger under såna vandringar så nog får hon bra motion alltid.

Men ska jag få henne att själv hoppa upp bak i bilen och in i sin bur så lönar det sig inte med varken hundgodis eller de där tuggremmarna hon dansar på bakbenen för här hemma. Ånej, det är bara att se till att ha en köttbulle eller två eller korvbitar om hon ska göra sig det besväret.

När vi åkte hemifrån igår fick hon en halv köttbulle innan vi gick ut. Detta för att påminna hennes nos om vad som vankades när hon hoppar upp själv. Framme vid bilen spelade hon först hårdflörtad så hon fick nosa på min hand ett  par gånger innan hon gjorde som jag ville. 

Men när vi sen skulle hem igen räckte det att jag höll handen framför luckan till buren så tog hon språnget upp. Då hade jag ännu inte hunnit plocka fram lockbetet men givetvis fick hon sin belöning och sitt beröm.

Vi gör nog en tur dit upp idag också. När hon slutat snarka på min säng här bakom min rygg.

Annars tänkte jag försöka mig på att laga nåt jag aldrig gjort förut och som jag inte ens har recept på. Under nästan hela mitt yrkesliv har man kunnat köpa matlådor på jobbet från leverantörer som varierat genom åren.

En av dem serverade då och då nåt som kan liknas vid piccata ungefär. D.v.s panering med parmesanost istället för ströbröd. Eller möjligen hälften av varje. Jag har lagat det med nöt- och fläskkött samt med kyckling. Det sistnämnda är kanongott. Men den rätt jag tänker på är gjord på flundrafiléer. Till detta hade de en vitvinssås med kapris i. Jag får kanske återkomma om jag lyckas någorlunda.

Annars skulle jag inte alals behöva laga mat på minst en vecka om jag inte vill. Det finns matlådor i frysen med lite av varje som kan tas fram och tinas i micron. Kålsoppa och laxpudding t.ex

Därmed lämnar jag eder åt edra öden och äventyr, kära ordbrukare i Löddöse, Markaryd, Köpmanholmen och Gnarp.

Ha det så bra till nästa gång vi råkas!