Man blir som trott... Det verkar som om någon eller några vill sätta käppar i hjulen för den eventuella storsatsning på batterifabrik som Volvo m.fl ska bygga för att i framtiden kunna försörja deras framtida elbilar med batterier. Northvolt heter visst foretaget som redan har en fabrik i Skellefteåtrakten. Där har det blivit en stor succé med ett gigantiskt uppsving för både arbetsmarknaden och fastigheter samt även för småförtag på entreprenadsidan.

Ungefär detsamma kan alltså hända här om Northvolt väljer den plats Timrå kommun erbjuder dem i Gryttjom mellan Timrå och Härnösand.

Men i dages lokalblaska kan man läsa att det finns de som anser att marken där fabriken i så fall ska stå är skyddsvärd ur ett historiskt perspektiv. Det handlar om att det, för evigheter sedan, lär ha funnits samiska bosättningar där. Som det dock inte, såvitt jag förstår, finns några spår av idag. Inte heller finns det några föreningar eller aktionsgrupper som har akitviteter där för att högtidlighålla de samer som en gång kanske bodde där.

Jag känner att ibland handlar det visst mest om att protestera och vara emot nåt utan att det behöver finnas en vettig amledning. Att ställa sig i vägen för utvecklingen.

Bara själva anläggningen där skulle generera rnt tusen nya jobb till Timrå kommun och givetvis även spilla över på grannkommunerna, Härnösand och Sundsvall. Nästan lika många jobb till skulle skapas även hos entretrenörsföretage inom bygg, el, teknik och annan expertis.

Mycket välbehövligt, särskilt med tanke på att SCA under året lagt ner sitt pappersbruk i Ortviken, Sundsvall.

Nu vet jag väl inte om det finns någon rörelse bakom protesten eller om det kanske bara är en person som känner sig kränkt av att man bygger nåt nytt där hans/hennes förfäder levde och verkade för mer än hundra år sedan.

Men fenomenet som sådant är intressant. För tjugotalet år sedan byggde man om en sträcka av E4 mellan Timrå och grränsen mot Ångemanland. Den går idag via några broar över Indalsälvens delta vid dess utlopp i Östersjön.

Då var det massor av folk som skrek om att vi måste skydda det unika fågellivet i deltat. Jodå, jag tycker också om fåglar och vill inte dem nåt illa. Men när jag vägde det mot alla de människoliv som årligen gick till spillo på den gamla, kurviga och farliga vägsträckan som skulle ersättas blev valet enkelt för mig. Då blev jag genast anhängare av nybygget. Och bara för nåt år sedan läste jag att det där unika fågellivet hade reparerat sig själv. Och så är det ju ofta i naturen. Djur och växter anpassar sig till de nya förhållanden som blir.

Samerna och deras historia är jag också respektfull inför, en urbefolkning som ofta diskriminerats i vårt land. Men att mark som de en gång använt men inte längre gör ska måsta få vara orörd i all evighet köper jag inte riktigt.

Nu är det ju inte ens klubbat att det blir någon fabrik här heller. De ska visst bestämma det en bit in i nya året så vi får väl se hur det går.

Julen är över och jag har börjat skissa på lite planer för nyårsafton. Jag ska INTE göra om misstaget från ifjol och inbilla mig att jag kan laga gratinerad hummer. Det blev skaldjurskött och skal över halva köket då och slutade med att jag gjorde en stuvning på det hummerkött jag lyckades rädda samt en näve färdigskalade räkor från frysen. Den breddes sedan på varma mackor som gratierades i ugnen. Och det var gott för all del men planen var ju att få käka gratinerad hummer...

Men i år har jag fått en snilleblixt som inte bara ger oss nåt gott att äta. Utan tillvaratar dessutom mycket av resterna från julbordet. Jag gör en smörgåstårta helt enkelt. På den variant jag brukar göra är det först leverpastej mosad med lite grädde för att göra den bredbar. Man blandar ner lite Bostongurka och brer sen detta på nedersta lagret. Nästa lager kommer att bestå av sista bitarna julskinka utrört med majonnäs och dijonsenap. Nästa våning får vi se vad det blir på men ost duger bra på den. Gärna med lite riven pepparrot över. Sen garneras den med gravlax, räkor, ägg och lite grönsaker. Nästan allt finns redan hemma, det är väl bara en formfranska jag behöver köpa hem.

Det vet jag dessutom att jag klarar av för jag har gjort det ett antal gånger förr och ingen har grimaserat efter första tuggan av mina hemgjorda smörgåstårtor. Inte så jag såg det åtminstone!

På så sätt kommer alltså det mesta av resterna till nytta. Och det är ju bra för nu är jag ganska trött på dem. Idag ska jag göra nån sorts kycklinggryta med ris för att liksom återgå till det vanliga igen. Men det dröjer förstås nån timme innan dess. 

Jag tackar därmed för visat intresse från mina kära ordbrukare i Ulvsunda, Hyltebruk, Robertsfors och Svenstavik.

Vi ses! Om inte i år så kanske nästa...