Nu sitter man här med begynnande paltkoma igen. För det BLEV stadsresa. Och det BLEV Ming Palace i Blå huset vid Esplanaden, ett stenkast från Stora Torget. Det blev också en laddning av deras superba Nasi Goreng

Sonen "sejfade"  med att beställa kyckling o currysås som syns på nedre bilden bakom min mat. Och man kan väl egentligen säga att också jag "sejfade" för jag vet ju så väl hur den maten smakar. Det är ju bara det att när jag går dit så sällan så kan jag liksom inte förmå mig att beställa nåt annat när jag vet hur god deras Nasi Goreng är.

Så nu sitter jag här, en aning för mätt, och funderar på att luta mig bakåt och låta naturen ha sin gång med mig. Slumra till en liten stund alltså. Ta en micropaus låter väl kanske lite bättre.

Vi säger så. Men jag kommer tillbaka. Kanske inte idag, jag har ju redan kräkts fram två onödiga inlägg idag. Men nästa gång kanske det blir ett odödligt inlähh istället. Man vet aldrig...

... har jag alltså blivit då! Inga Nobelpris ännu men dagen är ju inte slut. Funderar starkt på att åka in till människobyn och traktera mig på lokal, dagen till ära. Fira har jag väl slutat med sen flera år. I vart fall om vi pratar tårtor och presenter. Men det är ju också en nästan 46 år lång del av mitt liv som tar oåterkalleligen slut idag också.

Det är min sista dag som anställd och avlönad i Sveriges enda smältverk för primäraluminium. Alltså ett som framställer ny metall som blir till ölburkar, folie, båtmaster, byggplåt och balkar samt hundratals andr användningsområden.

Grannlandet Norge har sju såna fabriker men hos oss finns alltså bara en. Vilket väl gör oss som kan det hantverket lite unika för det finns inte så många svenskar med nån djupare kunskap på området.

När jag vaknar imorgon bitti är jag alltså arbetslös. Fast utan A-kassa och utan att stå till arbetsmarknadens förfogande. Så förblir det fram till tolvslaget på nyårsnatten. Därefter kan jag ansöka om inträde i PRO eller SPF för då blir jag pensionär på riktigt. Får väl försöka lära mig den där sången de sjöng i Gnesta-Kalles program i radio på 60- och 70-talen "När man är en glad pensionär...." Jag växte ju upp, till största delen hos min mormor som ju var just pensionär och lyssnade troget på det där programmet så på den tiden kunde jag nog texten utantill. Delar minns jag ännu som "vi går på kafferep och bara har det bra. För bra ska pensionärerna ha, ha, ha..." men jag får väl Googla så går det säkert att få fram hela texten om jag behöver den.

Men Gnesta-Kalle är ju död och begraven sen länge liksom radioprogrammet han hade. Skulle nån göra nåt liknande idag misstänker jag att det skulle bli lite längre mellan dragspelen och fiolerna och lite tätare mellan elgitarrer, synthar och elbasar.

Tiderna förändras, är ju en gammal sanning. Och tur är väl det för det betyder ju att både vi och världen utvecklas. Och utveckling utan förändring är ju inte möjligt så vi får väl ta det onda med det goda.

Det stundar helg nu och ju mer jag funderar på det desto mer sugen blir jag på en tur in till centrala staden och besöka Ming Palace, den mer än 40 år gamla kinakrogen som serverar en alldeles fantastisk Nasi Goreng. Indonesiens svar på pyttipanna, brukar en del kalla det. För det lär vara just så rätten uppstod en gång. Man tog vad matrester man hade i skafferiet och kylen och blandade det med stekt ris och ägg.

Jag KAN visserligen ställa mig och steka alldeles egen och alldeles svensk pyttipanna också, vilket inte heller är så dumt. Men ska man fira nåt så får det liksom vara lite flashigare än vanlig pytt. Det kan jag ju äta imorgon eller nån annan dag. Nåja,vi får se hur det blir. Ha nu en riktigt fin fredagkväll och helg, kära ordbrukare i öst, väst, nord och syd. Så ses vi snart igen. När andan faller på...