Idag är det Kramens dag! Visste ni det? Att jag vet det beror mest på bloggens backspegel. Så gott som varje dag går jag in och läser under rubriken "Tidigare år" och där hittade jag dessa fakta. Plus att det idag är tre år sen epoken Trump som president i USA tog slut. Och de har liksom inte låtit tala om sig på samma sätt sen dess, amerikanerna.

Nästa år får vi se om han lyckas komma tillbaka som republikanernas kandidat. För USA;s och världens skull hoppas jag inte det. Det sista vi behöver nu är väl en till stolle vid makten i ett av världens mäktigaste länder.

Sovit har jag gjort ovanligt bra inatt, hade masken på mig ända tills jag vaknade. Efter dusch och påklädning satte jag mig här med dagens första kopp kaffe för en stund sen. Och då dröjde det inte länge förrän jag hörde trampet av små tassar mot parketten i vardagsrummet och fröken Thea kom för att säga godmorgon.

Efter att ha klappat om henne en stund föreslog jag att hon skulle lägga sig och sova en stund till så nu snarkar hon bakom min rygg på min ännu obäddade säng. Hon får inte ligga där när jag gör det men dagtid trivs hon väldigt bra där. Nu lär hon väl snart vakna till och vilja gå ut en sväng men det är skönt att hon nästan aldrig har någon brådska på morgnarna.

På Farmen blev Tova förstekämpe och imorgon kväll får vi veta vem hon valt att tampas emot. Storbondens manliga pakt har varit på henne och föreslagit någon men jag vet inte vem. Av kvarvarande damer tvivlar jag på att nån av dem slår henne i någon fysisk gren. Men eftersom de får välja frit redan från början i år så kanske hon väljer en man och därmed tävlar i kunskap. Så den tuppigaste av tupparna kan faktisk bli utmanövrerad redan imorgon.

Jag talar förstås om Viktor, den unge blonde vikingen vars själförtroende inte vet några gränser.

Tova har ju läst på flitigt sen de fick sina bondepraktikor medan Viktor inte synts alls med nån bok framför ögonen. Och han har ju själv sagt att hans kunskaper om jordbrukets mysterier var lika med noll då han kom dit.

Så vi får se. Spännande blir det i alla fall.

Spännande blir det också att se om Timrå kan bryta sin negativa trend hemma mot Oskarshamn i eftermiddag. Jag har lite pyssel som ska göras klart här hemma innan dess men vid 15-tiden bänkar jag mig i soffan.

Nu sträcker Thea på sig och gäspar så jag anar att hon strax kommer att föreslå en morgonpromenad. Och det tycker jag förstås att hon förtjänar, klockan är ju snart tio.

Så... krama varandra nu, kära ordbrukare! Och hedra därmed "Kramens Dag" i Målilla, Askersund, Gnarp och Pajala!

Vi ses! Endera dagen...

Fredag igen och jag firar två veckor som husse till lilla Thea. Och under den tiden har vi kommit allt närmare varandra.  Jag märker hela tiden hur hon blir allt mer tillgiven. Det är sannerligen en ynnest och en lycka att få förtroendet att bli livskamrat åt en hund. Just min lilla fröken ska nu bli min på riktigt, har hennes förra familj och jag beslutat. Om en vecka idag ska den veterinärbesiktning göras som kennelklubben kräver av uppfödare och de som driver kennel.

Sedan ska bara papperen skickas in så är jag registrerad ägare till denna lilla charmfulla men något egensinniga dam.

Jag märker också dagligen hur bra man mår av hundsällskap, all kärlek man får och får ge. Dessutom börjar jag också känna hur orken blir lite bättre hela tiden. Ännu inga långa promenader men som det känns är det inte så långt borta. Och fina promenadstråk finns ju i närområdet så jag ser fram emot när man gå vart som helst utan risk att halka omkull och bryta diverse lemmar. Ljuset är ju också, sakta men säkert på väg att återvända.

Ännu kan jag inte påstå att det märks så mkt skillnad men jag vet att när vi, om mindre än två veckor, går in i februari så börjar det hända saker även med ljuset.

Och, som jag sagt förut, varje runda jag går med henne är ju steg som jag inte hade gått innan hon kom in i mitt liv. Så jag tackar min lyckliga stjärna för den förändring och förbättring som hennes intåg har betytt för mig. På alla sätt!

Igår var det hockey i Timrå med mig på läktaren. Min gode vän och tama husmekaniker vann biljetter vid en utlottning på jobbet innan han pensionerade sig så han bjöd med mig att se Timrå-Örebro,

Resultatet blev inte som vi hade hoppats men jag kände ändå att man mår bra av att komma ut på olika evenemang emellanåt. Oavsett om det är hockey, film, teater eller artistuppträdande så berikar det en känslomässigt.

Vi stötte dessutom ihop med flera gamla bekanta som jag inte träffat på flera år, vilket också förgyllde min dag.

Efter senaste tidens snöslask varvat med regn är det kallare igen. Nio minusgrader imorse då jag och Thea var ute på morgonrundan. Men i gengäld nästan vindstilla så det kändes inte så farligt. En varm kofta under jackan och mössa på huvudet hjälpte förstås till att hålla mig tillräckligt varm under vår lilla promenad. Och halkan blir liksom lite mindre hal när ytan blir sträv av den ytliga rimfrosten.

Farmen kanske jag också ska nämna. Även om jag verken sett Farmen eller Torpet från igår. Ska streama ner det till datorn senare idag om jag hinner. Annars hinner jag ju innan nästa avsnitt som kommer först på söndag.

De har ju en sån där Don Juan-typ där i år igen. En sån som ser sig själv som Guds gåva till den kvinnliga halvan av mänskligheten. I bloggens backspegel för idag ser jag att jag ställt små prognoser ibland genom åren och i alla fall ifjol hade jag rätt om Helena. Som tjejen hette som i början bröt ihop vid minsta motgång. Hon var ju med sen nästan in i kaklet. Så därför blir årets prognos att "charmören" Viktor kommer att bli hemskickad mycket fortare än han själv kunnat tänka sig. I hans värld så har ju nästan vunnit redan men det tror INTE jag att han gör. Inte heller han som säger sig vara skådespelare som jag glömt namnet på just nu. Båda har lite för höga tankar om sin egen förmåga liksom storbonden. Nej, jag tror på Nebba även om han just nu befinner sig på Torpet. Madde trodde jag också skulle gå långt men hon gav ju upp och for hem häromdagen. Tova, med de knallgula naglarna tror jag inte heller på. Så länge det handlar om råstyrka klarar hon säkert av de flesta andra tjejer där men kommer hon upp i tinget mot någon som väljer kunskap så ligger både hon och flera andra risigt till.

Men... tiden får utvisa. Jag är ju absolut inget orakel även om jag oftast har rätt när det gäller de där med lite för stort självförtroende som inte riktigt kan leva upp till.

På söndag kväll firar jag också tre veckor utan alkohol. På nyårsdagen hade jag kvar lite rödvin och en skvätt konjak som jag drack upp då med löftet till mig själv att ta en "vit vecka".

Om sanningen ska fram har jag nog tippat i mig både lite för mycket och lite för ofta av livets goda drycker. Därför började jag fundera på just en viot vecka för att, om inte annat, ta reda på om jag blivit beroende. Men på de här veckorna har jag inte fått en enda signal från min kropp att jag saknar det, inget sug efter att åka iväg och skaffa hem lite vin eller några starköl. Tvärtom har jag bara känt mig piggare och piggare och därför förlängt min vita vecka med en ny i taget. Nu har jag bestämt mig för att fortsätta månaden ut åtmiknstone. För eftersom jag nu vet att jag klarar mig minst lika bra utan så kan jag lika gärna spara de pengar sånt kostar till annat som kropp och pl¨ånbok mår bättre av. Nu har jag ju konstaterat att jag knappast är alkis i alla fall så då kan jag lika gärna fortsätta min avhållsamhet ett tag till. Hur länge det blir får vi väl se men som det känns nu skulle det nog kunna räcka till midsommar eller åtminstone till påsk.

Sen är det ju så praktiskt att oavsett vad som händer i mitt liv så behöver jag aldrig fundera över om jag törs köra bil eller ej. Levnadsregeln har varit att om såna tankar kommer så väntar jag minst 5-6 timmar för att vara på den säkra sidan. Många skaffar ju alkometer för hemmabruk för att testa sig innan körning men det skulle jag aldrig lägga pengar på. Jag anser att om man behöver en sån är det nog dags att förändra sina alkoholvanor.

Nej, så rent och gott vatten som vi har här i mina trakter så duger det bra som dryck samt att göra kaffe av.

Ännu ett pinnhål in på livremmen imorse så min minskning av vikt och omfång går också fortfarande åt rätt håll. Och det trots att jag "syndade" med raggmunk och fläsk i förrgår. Fortsätter det så här så måste jag snart köpa en håltång så jag kan göra nya hål. Det är billigare än att köpa nytt bälte. Jag är på femte hålet nu och det är bara två kvar. När jag började med de nygamla matvanorna hade jag pinnen i yttersta hålet i skärpet. Så det har hänt en del.

Nu kommer min lilla hundfröken och pockar på min uppmärksamhet så jag misstänker att hon vill gå ut en sväng igen. Det ska jag förstås tillmötesgå så vi får röra lite på oss, både hon och jag, innan det blir mörkt.

Ha en fin fredag kväll och helg, kära orbrukare i Vattholma, Ödeshög,, Hjoggböle och Frillesås.

Vi ses!

Två inlägg samma dag! Det händer ju men inte är det ofta. Fast då och då kommer ju den där skrivlusten över en och då är det väl egentligen smartast att bara ge efter för den och se vad det blir. Kanhända blir det inget alls! Ibland tröttnar jag längs vägen och refuserar mig själv för att bespara mina ordbrukare att utsättas för svamlet jag plitat ner.

Men vi får väl se. 

Kanske inte den mest produktiva av dagar men jag kom iväg till Birsta och det stora djurvaruhuset. Vilket himmelrike det måste vara för den som gärna spenderar pengar på sina kelgrisar. Jag lät Thea följa med in och övervaka köpen eftersom det är, mig veterligen, den enda butik där husdjuren är lika välkomna in som deras mattar och hussar.

Det tackade hon för genom att pinka en skvätt på golvet. Antagligen blev hon lite perplex av alla dofter därinne efter andra hundar som tassat runt före henne. Jag såg det inte själv men en ur personalen uppmärksammade mig med ett vänligt leende och frågade om det var hennes första gång hos dem. Sa att det var rätt vanligt att det hände såna små olyckor första gången en hund kommer dit.

Jag var dock förvånad för här hemma har det inte skett några olyckor på de snart två veckor som gått sen hon kom hit.

I alla fall så handlade jag en vanlig borste till rygg, sidor och mage samt en liten karda att använda nertill på benen där hon är lite extra lurvig. Samt till pannluggen som är rastypisk och "skägget" förstås. Dessa invigdes då vi kom hem och hon stod blickstilla hela tiden tills det var klart och pälsen åter var len som siden. 

Då prövade vi den lilla reflexvästen jag också köpte åt henne. Den fick jag också ta på henne utan krångel. Men då vi skulle ut på kvällsrundan för en liten stund sen vaknade visst trotset i henne och hon vägrade sätta sig ner när jag skulle sätta på kopplet. Istället for hon omkring och försökte ruska på sig men västen satt ju där den satt.

Så jag utkämpade (och vann) ännu en maktkamp och till ssist så satte hon ändan i golvet och jag knäppte fast kopplet och vi gick ut. Hon var alltså inte helt bekväm med att ha den på sig men jag tror hon vänjer sig. Jag vill gärna att hon ska synas när vi är ute i mörkret för det finns rätt många som inte nöjer sig med att åka i de lagliga 40 km/h som gäller här. Och visst ser man nästan att hon verkar lite trumpen redan då jag precis tagit på västen?

Men, som sagt, jag ska nog vänja henne. Det blir att ta på den varenda gång vi går ut genom dörren oavsett ljus eller mörker så tar det säkert bara några dagar innan hon inte bryr sig om den alls.

Annars... så måste jag väl erkänna att jag inte är nån större fan av att sätta kläder på husdjur. I min bardom hade min ena moster, som bodde i huset intill, en liten pudel som jag gärna tog ut på promenader. Åt henne hade de köpt en liten regnkappa för att hon inte skulle bli så blöt vid fuktig väderlek. Och hon hatade den! Skämdes som den hund hon var då de tvingade på henne den och liksom kröp fram istället för att gå. Fick hon minsta chans så sprang hon och gömde sig under en säng eller liknande. Och gå ut med regnkappan på ville hon inte alls. Man fick nästan släpa henne ut genom dörren. Sen dess har jag alltid tyckt att det är onaturligt med alla dessa klädtrasor som en del kränger på sina hundar. Jag har t.o.m nån gång sett en sån där liten chihuahua med ballerinakjol och en hatt som knutits fast under hakan. Hundar är inte människor utan ska få vara hundar, tycker jag.

Det är lite grann samma sak som då föräldrar klär sina barn i alltför "vusna" kläder. För mig känns det onaturligt att se t.ex en femårig lite kille i kostym, vitskjorta och slips. Det är nästan lika onaturligt, det också, tycker jag.

Som jag slrev i förmiddags tog jag inga bilder av min brunch på mozzarella, tomat och lite annat. Det gjorde jag dock då jag tagit middagen ur ugnen. Ostgratinerad broccoli och blomkål som jag serverade mig med stekt rimmat fläsk. Den som vill kan förstås servera potatis till denna rätt men jag avstod från det. På den första bilden har gratängen precis kommit ut ur ugnen och på nästa är den upplagd på tallrik för att ätas.

Den gratängen är jag barnsligt förtjust i och mängden kolhydrater per portion är väldigt liten. Ostsåsen gjordes som vanlig bottenredning men knappt en matsked vetemjöl blir det inte så många kolhydrater av totalt sett. Två matlådor blev det också och fläsket räckte till en av dem. Den andra ställde jag i kylen som tänkt lunch till imogon eller på fredag. Kanske steker lite bacon till den för det passar också bra. Eller en bra korv med hög kötthalt.

Utetemperaturen ligger fortfarande runt nollan så jag hoppas att det händer nåt med den inatt så halkan blir lite mindre livsfarlig. Idag var åter en sån där dag då jag såg gruskornen tydligt men det var is ovanpå dem så det gällde att känna sig för noga var man satte fötterna. Det snöade då vi åkte till Birsta och regnade då vi for hemåt igen. Så då förstår ni kanske vilket väglag jag talar om. 

Nu ska jag bara kola travspelet så jag inte sitter här och är förmögen alldeles ovetandes. Men oavsett vinst eller ej så börjar kudden ropa förföriskt efter min tjocka skalle samt madrassen efter min numera något mindre tunga kropp.

Så när jag kollat hur det gick på V86 blir det tandborstning och sedan tanka vatten i snarkmaskinen innan jag kryper till kojs och ser fram emot att få vakna till den dag då jag äntligen ska komma iväg och se Timrå IK livs levande på palts i NHC Arena.

Sov gott, ni också, kära ordbrukare Grästorp, Rönnskär, Bjuv och på Tjörn!

Vi ses! Nån gång...

Minusgrader, kom tillbaka! Allt är förlåtet. D.v.s om ni inte blir för många, förstås. Det ska vara lagom med allt. Eller "måttliga korvar är bäst" som luffaren Paradis-Oskar i "Rasmus på luffen" brukade säga.

Men nu är det där förb... slasket tillbaka igen. Jag hade blötsnö upp till anklarna då jag begick morgonpromenad med lilla sambon. Men nu är ju också hon utrustad med starkt ogillande av nämnda före så rundan blev nog rekordkort idag. När hon inte gillar väder eller väglag ser hon till att snabbt uträtta sina behov och därefter vända på tassen och vilja gå hem igen. En bra egenskap för en hund, tycker jag och ser fram emot dagar med solsken och kanske 4-5 minus bara så vi kan promenera längs den fina strandleden nedanför där jag bor.

Det har faktiskt blivit is på fjärden nu men eftersom Ljungan mynnar ut i havet bara ett stenkast från mitt hem så är det öppet vatten också lite här och där. Men jag ser, som sagt, fram emot att kunna strosa omkring därnere en solig dag.

Idag är annars en rätt bra dag för nu är det definitivt bestämt att jag blir Theas permanenta husse tills döden skiljer oss åt. Nackdelen med att ta över en lite äldre hund är väl just det att man vet att åren ihop inte kan bli så jättemånga.

Å andra sidan brukar ju små hundar oftast ha lite högre livslängd än stora. Men jag har besämt mig för att inte fundera så mycket på det utan försöka ta tillvara varje dag istället och glädjas åt hennes sällskap och allt hon ger.

Nästan allt har funkat fint så här långt. Det är väl bara att det kan kännas som om hon aldrig blir riktigt nöjd med mängden uppmärksamhet och ömhet. Men jag försöker ändå att ge henne så mycket jag bara hinner och orkar av den varan. Tänker att behovet kanske minskar med tiden. Ju längre hon bor här desto mer hemmastadd och trygg ska hon väl känna sig och då kanske bekräftelsebehoven blir lite mindre. Och det känns ju också lite som en belöning då jag hör hennes "må-bra-ljud" som hon görna gör om jag tar upp henne i famnen en stund och gullar lite med henne. Hon liksom grymtar långt nere i strupen då hon mår som allra bäst.

Imorgon kväll ska hon få träna lite mer på att vara ensam hemma för då ska husse på hockey i Timrå. Min tama husmekaniker har två fribiljetter med sittplats till matchen mot Örebro och det ser jag fram emot även om Timrå verkar vara i en djup svacka just nu. De har förlorat de två senaste med 0-5 och även några till förluster innan det också. Men nån gång vänder det ju och varför inte imorgon?

LCHF-andet går också väldigt bra. Jag är nu hela fyra hål längre in på livremmen och tappar stadig mellan 1-2 kg per vecka. Igår gjorde jag dock ett avsteg från det vardagliga och följde med min kompis och käkade raggmunk med stekt fläsk till lunch. Jag tror inte att det gör så mycket om man tillåter sig att hoppa över skaklarna då och då. Inte för ofta förstås men en eller ett par gånger i månaden kan man unna sig att åta nåt man tycker om som inte riktigt platsar under LCHF-flaggen. Som raggmunk t.ex Det är t.o.m så att jag faktiskt tror att det kan vara bra att göra avsteg så man liksom inte blir fånge i att bara äta sånt som har få eller inga kolhydrater.

Dagens brunch tog jag aldrig nån bild av men idag blev det några skivor Schwartzwaldsskinka (rökt o lufttorkad), en mozzarellaost, tomater, oliver, lite olivolja samt salt och svartpeppar.

Annars... så tänkte jag invänta plogning av vägen ut från parkeringen och sedan åka till Birsta och Arken Zoo för att handla hem borste och kam så jag kan hålla min sambo fin i pälsen.

Ha en härlig onsdag, kära ordbrukare i Mjällom, Sölvesborg, Vingåker och Borgafjäll!
Vi ses! När andan faller på...

Igår skrev jag om det. Idag har jag lagat och ätit Shakshuka, denna nordafrikansk frukosträtt som är både god, nyttig och mättande. Såhär såg den ut i pannan och på tallriken. Rekommenderas!

Lördag nästan halvvägs in i januari och jag har varit hundmänniska i en dryg vecka redan. Tiden går så fort fast långsamt också på samma gång. Jag vet att det låter absurt men det är ju faktiskt så.

Ägnade dagen igår åt att strippa mitt hem på allt som andas jul. Tomtar, ljusstakar, lyktor och stjärnan i fönstret i vardagsrummet är numera samlade på en byrå i hallen. För det som inte hanns med igår plockade jag bort idag men orken tog slut så hämta lådan för julpynt och packa undan allt ordentligt får jag väl göra imorgon.

Har städat lägenheten också. Dammsugit och skurat av golven i alla rum. Så det är en lite lätt självbelåten gubbe som sitter här och låter fingrarna dansa över tabgentbordet i väntan på den där riktigt tröttheten.

Och januari har än en gång bytt skepnad. Efter ködknäpp, snöoväder, regn och snorhala gator och trottoarer hade det kommit c:a en decimeter snö igen imorse. Och efter plogningens framfart går det numera ganska bra att ta sig fram till fots utomhus. Så jag har börjat förlänga våra små promenader, lite i taget.

Och faktiskt tycker jag mig börja märka så smått att jag blivit lite piggare fastän kissrundorna med Thea varit väldigt korta mestadels. Men det är ändå promenader jag säkert aldrig gått utan henne.

Vågen är ju inhandlad och kollad så jag vet att den fungerar så på måndag morgon sa jag börja föra bok över vad som händer med min kropp med hundpromenader och LCHF-käk. Laxpuddingen jag gjorde häromdagen fick bli middag även idag eftersom det var hockey på TV och jag ville ha nåt jag slapp laga till först. Så ena matlådan togs fram och tinades upp för att värmas i första paus i matchen och sedan avnjutas med lite grönsallad och ett glas vatten.

Imorgon tänkte jag laga Shakshuka till kombinerad frukost och lunch. För den som inte vet vad det är så kan jag berätta att själva namnet betyder ungefär "salig blandning" på svenska. Huvudingrediensen är tomater. 

Först hackas och steks en halv gul lök, en halv paprika och två vitlöksklyftor tills de mjuknar. Då tillsätter man 1 stor tomat skuren i mindre bitar samt 1-2 dl krossade tomater på burk. Lite tomatpuré går också i liksom salt, peppar, paprikapulver, spiskummin och persilja samt en nypa socker eller två. Allt detta får sedan puttra i 15-20 minuter tills allt är mjkt och tuggvänligt. Då tar man t.ex en slev och gör två små gropar i sörjan. Där knäcker man sedan ner ett ägg per grop. Lägg sen på ett lock och låt äggvitorna koagulera i fem minuter ungefär. Sedan läggerman upp allt på tallrik med lite persilja över. Extra gott blir det om man tar en bit fetaost och smular över anrättningen innan man avslutar med lite olivolja. Mycket gott och nyttigt dessutom!

Denna rätt lär härstamma från nordafrika, Marocko och/eller Libyen men är även vanlig och populär även i mellanöstern. Recept finns hur många som helst på Youtube om någon är nyfiken. Själv lärde jag mig mitt sätt av en f.d arbetskamrat som föddes och växte upp i just Libyen.

Till middag blir det nåt med köttfärs som jag handlade på närbutiken medan deras fashionabla extrapris fortfarande var gångbart (29:90 för 500 gram). Kanske Fetaostbiffar med tzatziki, det var länge sen.

Nu börjar den där tröttheten som jag efterlyste ovan att smyga sig på. Så jag ska avrunda här och se om lilla fröken Thea är sugen på en sista liten promenad för dagen innan vi går och lägger oss.

Förhoppningsvis får jag snart uppleva några soliga dagar så vi kommer oss iväg ner på strandpromenaden och kanske kunna ta lite nya bilder av min fyrbenta sambo.

Så godnatt, kära ordbrukare i norr, söder, öst och väst. Sov gott och vakna torrt, som min mormor brukade säga!

Nu har jag forskat lite och kan konstatera att jag än en gång blivit blåst av våra politiker. Det var fel av mig att födas 1957 för det innebär att jag inte får den skattelättnad som pensionsrådgivaren berättade om innan jag bestämde mig för att gå ett år i förväg. Mer än tvåtusen netto mer i månaden går jag miste om även detta år. Och förlorar alltså en bit över 25 000 totalt över året.

Varför? Jo, därför att riksdagen i somras beslutade om att höja pensionsåldern från 65 till 66 år. Jag hann fylla 65 innan beslutet trädde i kraft men det hade ingen betydelse. Vi som föddes -57 får fortsätta att betala straffskatten i minst ett år till. Ja, jag skriver "minst" för ingen vet ju vad de där lökarna hittar på innan detta år är till ända.

Och jag kan ju inte heller riktigt skylla på nuvarande regering, som jag inte är nåt större fan av. Nej, beslutet fattades innan valet men jag har ju ingen koll på vilka partier som röstade för och emot.

Och jag måste säga att jag är jävligt besviken. För jag hade verkligen sett fram emot lite ekonomisk lättnad. Förra året var tufft men jag kom igenom det. Och gladde mig åt den förbättring som skulle komma.

Men den kommer alltså inte. Åtminstone inte förrän tidigast efter nästa årsskifte. Men innan dess kanske det tas nya beslut i krisernas spår så jag blir blåst en gång till.

Inte heller får jag rätten att söka bostadstillägg för pensionärer för den åldergränsen höjs på samma gång. Så man får kanske försöka få tag i ett gammalt positiv och ställa sig på stan och veva och sjunga med en hatt framför sig på marken. Eller kanske hellre med en skylt med swishkontots nummer på. För kontanter är det ju färre och färre som använder. Så även jag själv. 

Men då blir man väl förstås trakasserad av lagens långa arm. Att ställa sig på en stadsgata och sjunga samtidigt som man ber folk skänka en pengar får man väl inte göra utan tillstånd. Och sitta utanför Willys, Coop eller ICA har jag ingen lust med så det blir väl att försöka hanka sig fram bäst det går.

Drivmedelspriserna rakar i höjden liksom maten och strömmen. Så nu gäller det att hålla hårt i de stackars kronor jag jobbat för i så många år av mitt liv. För jag anser ju väldigt bestämt att pension inte är välfärd utan innehållen lön från ett långt arbetsliv. 

Men vad hjälper det att klaga? Inget alls! Våra politiker har ju sitt på det torra med fallskärmar och lyxiga pensionsvillkor så de skiter väl i hur fotfolket har det.

Orden i rubriken sa jag nyss till min kära lilla fyrbenta sambo, Thea, då hon kom svansande och ville säga godmorgon. Och tänk, min lydiga lilla vovve gjorde genast som jag sa åt henne. Jag har ju lärt mig att hon inte har så bråttom med att komma ut på morgonen och eftersom jag själv också bara precis vaknat kände jag att jag vill dricka upp min första kopp kaffe för dagen och vakna till ordentligt innan jag ger mig ut på glansisen och försöker hålla mig på fötter under vår inte alltför långa morgonrunda.

När januari bjuder på polarkyla så klagar jag över det och nu gnäller jag över slask och ishalka. Nog för att de är ute och grusar både vägar och trottoarer men på bara en liten stund så har smältvatten fått gruset att sjunka ner i isen med nytt vatten ovanpå, som blir ny is, så att det snart är lika halkigt igen. Man får verkligen vara noga med var man sätter fötterna.

Därför blir våra promenader också mycket kortare än hon egentligen skulle behöva men det är väl bara att invänta bättre tider och bättre väglag.

Januari, ja.... Jag brukar ju inte precis ha något gott att säga om denna hatmånad. Men den har ju ändå några små försonande drag. Då talar jag om Farmen och Stjärnorna på slottet som brukar sändas då.

Båda tar ju oss tillbaka till sommaren och ger lite hopp om bättre dagar. Gällande Farmen ligger jag två avsnitt back men hoppas hinna streama dem och gå ifatt innan dagen är slut.

Än så länge är jag ju i inledningsfasen då jag försöker lära mig namnen på deltagarna men det är en bit kvar innan jag lärt mig vem som är vem. Första storbonden har ju, som så många före honom, ett gigantist ego och väldigt höga tankar om sina egna förmågor. Detsamma gäller han som visst var skådespelare till yrket men jag tror inte att någon av dem kommer att gå hela vägen. 

Däremot den långa, blonda och ganska unge man som redan inlett en liten romans med en av damerna kan jag tänka mig går en bra bit, kanske ända till finalen.

Även bland damerna finns ju några somjag tror får det svårt. Den mörkhyade tjejen, som jag faktiskt lärt mig att hon heter Tova tror jag kommer att åka hem ganska tidigt. Hennes förkunskaper är väldigt låga liksom hennes vilja att anstränga sig särekilt mycket. Men jag kan ha fel, absolut!

Förra året hade de ju med en ung tjej som bröt ihop i tårar för minsta motgång och som jag inte trodde alls på men hon var med nästan hela vägen ändå. Gällande henne så förstod jag efter ett tag att hon var en sån människa som släppte ut all sin besvikelse och frustration på det sättet men sedan var det liksom över. Hon samlade sig och knöt näven i fickan bara hon fått utlopp för sina frustration.

Den lugne skåningen är ännu en som jag tror att de yngre kommer att försöka manövrera ut rätt snabbt men å andra sidan verkar han kunna en hel del och är inte rädd att hugga i och jobba. Så jag kommer säkert att ändra uppfattning om fler än en längs resans gång.

Sen vet vi ju också att det alltid kommer in mer folk som ofta rör om rejält i grytan och ställer allt på öronen.

I Stjärnorna på slottet har vi fått se Pia Johansson och Lar Lerin som huvudpersoner och det blir spännande att följa fortsättningen.

Nu kom precis Thea tillbaka och klättrar på mina ben så jag antar att jag måste snöra på mig skorna och ta ut henne en sväng. Det är visst slut på sovmorgnarna nu.

Nåja, sånt är livet. Behöver hon det så behöver hon ju det och det är min uppgift att se till att hon får vad hon behöver. Så jag tackar dig som läste ända hit. Kommentarer mottages, som alltid, med glädje och tacksamhet!