Så har det åter bubblat upp till ytan, Sundsvallspolisens dåliga samvete. Johan-fallet aktualiseras än en gång. Den elvaårige skolpojken som bara gick upp i rök en morgon i november 1980.

En granne hade sett honom kika ut i trapphuset då hen passerade Asplunds dörr men efter det har ingen trätt fram och kunnat sprida ljus i mysteriet.

Men nu vill deckaförfattaren Camilla Läckberg göra en dokumentärfilm om fallet och har kontaktat Johans föräldrar för att be om deras tillstånd att göra filmen samt säkert om deras medverkan. Och enligt en artikel igår i lokaltidningen säger hans mamma att hon ser det som lite av sista chansen  att kanske bringa någon klarheti fallet.

Ett sånt här försvinnande ska inte få ske i ett land som vårt. Det bara måste finnas någon mer än gärningsmannen som sett eller vet något om saken och kan ta bladet från munnen. Livsödet som drabbade Johans föräldrar är så makalöst grymt och fruktaansvärt att det inte finns ord för det. Tänk att i över fyrtio år måsta sväva i ovisshet om vad som hänt med ens barn. Ens enda barn, dessutom när det gäller mamman, Anna-Clara.

Hon har alltså i mer än halva sitt liv tvingats vakna och somna varenda dag i denna ovisshet. Och jag lider verkligen med både henne och Johans pappa. 

Någon tog alltså, med all säkerhet, livet av deras son och kom undan med det. Och eftersom prekriptionstiden för mord inte togs bort förrän Johan-fallet var preskriberat kan alltså mördaren själv sätta sig i morgonsoffan i TV och berätta i detalj vad som skedde. Han, för det är sannolikt en han, kan inte straffas för det utan skulle i så fall gå därifrån oattackerad av lagens väktare.

Och jag förstår om föräldrarna vill gripa detta kanske sista lilla halmstrå av hopp att det kanske kan komma fram något nytt som kan ta gåtan mot en lösning. Ingen borde behöva drabbas av vad de drabbades av och sen tvingades leva med.

Polisen satte förstås in stora resurser redan samma dag och påföljande helg. Men... i samma veva var det en tonårstjej i  Söråker, strax norr om Timrå, som också försvann spårlöst och jag kan tänka mig att man kanske först funderade på om det fanns ett samband.

Hon hade bråkat med sin pojkvän och sprungit ut i den kalla natten. Hennes kropp hittades av bärplockare året därpå och man kunde konstatera att hon hade dött av naturliga orsaker och inget brott var begånget i det fallet.

Men kanske tog den saken lite resurser som man hade behövt när det gällde Johan, det kan jag inte bedöma.

Tragiskt är det i vilket fall som helst och jag delar deras förhoppning att kanske, kanske kan de få fram nåt nytt. Kanske, kanske kan de se på fallet med nya ögon och hitta infallsvinklar som polisen missat eller lagt åt sidan.

Och tyvärr är det ju inte heller det enda olösta förvinnandet här i stan. Knappt två år senare försvann 18-årige Olle Högbom efter en festkväll med kompisar. Hans glasögon hittades nära Gutav Adlofs kyrka i stan men inga spår för övrigt. Även hans föräldrar tvingades leva resten av sina liv i ovisshet. Båda är dock borta nu och jag vet inte om han hade syskon eller andra släktingar som fortsatt forska. Pappan kämpade livet ut med att söka svar.

När det gäller Johan så skickade man upp två erkänt duktiga poliser från Stockholm och de hävdade ju väldigt bestämt att fallet var löst. Allt som behövdes var ett anhållande av deras förmodade gärningsman. Detta för att kunna pressa honom i förhör tills han gav upp. Men åklagaren vägrade, tyckte att de hade för lite "kött på benen".

Till saken hör också att åklagaren stod på tur för befodran till en finare titel och högre lön så många spekulerade förstås om han inte vågade för att inte riskera sin egen karriär. Det påstår dock inte jag även om jag måste medge att även jag har tänkt tanken.

Men nämnas kan också att det var samma åklagare som senare ledde förundersökniingarna om Tomas Quick och fick honom fälld för åtta mord han inte begått.

Så jag håller väl de tummar jag har att filmskaparna tillsammans med Läckberg kan gräva fram nåt som leder till lösning och att föräldrarna får begrava sin son. Som i år skulle ha fyllt 53 år och kanske haft egna både barn och barnbarn.

 

skogsnuvan

8 december 2022 10:54

Att förlora ett barn och dessutom inte vet vad som hänt måste vara bland det värsta som kan hända en. Vilken förfärlig känsla som finns med en hela livet. Dåligt att flera stycken råkat ut för det och få bli ouppklarat men kan nästan inte fatta det.

http://skogsnuvan.bloggplatsen.se

Göran

8 december 2022 11:09

Ja, jag tror inte att vi som aldrig behövt uppleva det kan sätta oss in i vilket h-e de måste ha haft. Första dygnen pendlar man säkert mellan hopp o förtvivlan men snart kommer ju insikten att något allvarligt hänt o att inte få visshet måste vara helt fruktansvärt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland undrar jag om demensen redan börjat smyga sig på mig. Fast om jag bara tänker efter en aning så vet jag ju att det inte är nåt nytt. Att då och då vara lite disträ är kanske en del av min personlighet. Då låter det genast mindre negativt. Bä...

Nu är det en tid på året som jag, som barn och tonåring, såg fram emot rätt länge. Eller... Rättare sagt så är det  TVÅ tider på året som jag såg fram emot då. Samtidigt dessutom! Dels är det ESC-finalen ikväll. Stora "Mellon" alltså. Fram till kan...

"Alla klagar på vädret men ingen gör nåt åt det!" Nej, hur skulle vi kunna det? Men klaga kan vi ovh klaga har vi (jag) rätt att göra idag. Maj månad är åtta dagar gammal och utanför fönstren yr det snö i luften.  SNÖÖÖ!!! I MAJ??? Ska det VARA s...

Bortrest i några dagar och fick möta våren i sin prydno nere i Södemanland. Men sen jag kom hem till Sveriges midja har det hänt massor här också när det gäller utveckling av ny årstid. Efter två dagar med strålande sol fråb klarblå himmel och förs...

Godmorgon på er, kära ordbrukare! Jag har varit på resande fot i några dagar. Kom hem igår eftermiddag efter två dagars besök i Julita i Sörmland. Där bor min storebror, sen några år tillbaka, i ett s.k generationsboende med en av sina döttrar och he...