God morgon Sverige! Och alla andra jävla länder, förstås också...

Tisdag i februari. Hur upphetsande låter det om man säger det en varm sommardag? Men man får väl ta dagen för vad den är och försöka göra så gott man kan för att den ska bli så bra som det går.

Vaken sen halv åtta ungefär och ganska nyss kom min lilla fyrbenta sambo i full galopp med överlycklig svans och ville säga godmorgon. Så hon fick som hon ville och jag lyfte upp henne för en liten stund kelande, klappande och kliande. Hela tiden gjorde hon de där märkliga ljuden som låter som ett mellanting mellan snarkningar och morrande. Jag har lärt mig att så låter hon när hon är riktigt nöjd med livet. Hon har ett läte till som nog låter nästan likadant för ett otränat öra men jag hör skillnad numera.  Det uttrycker raka motsattsen. D.v.s missnöje! Det ljudet brukar komma då jag satt på henne reflexvästen innan vi ska ut på promenad. Eller när hon under nämnda promenad tycker att vi gått tillräckligt och hon vill gå hem.

Morgonrundan tar vi om en stund då jag svamlat klart här och druckit ur dagens andra kaffemugg.

Tisdag betyder ju att det var måndag igår och nog var det måndag alltid. Med allt vad det brukar innebära...

Besiktningen gick väl som vanligt. De hittade en glappande styrled och en spindelled på andra sidan som också var glapp. Inga dyra grejor att köpa men monteringen måste förstås lejas bort till nån med andra händer än mina.

Väg- och mätdag var det också och det var med hoppfullt hjärta jag ställer mig på vågen. Minus 0,8 kg sa den men måttbandet gav mig än en gång lite gladare besked där ytterligare 3 cm försvunnit. Det ante mig för i helgen drogs ännu ett hål in på livremmen som håller brallorna uppe. Det börjar bli dags att inventera garderoben på byxor jag inte fick på mig för någon månad sen. De två par jag äger som jag kunde knäppa ihop även när jag var som tyngst hamnar snart i soptunnan. Nej, förresten, ett par ska jag spara som varnande exempel åt mig själv längs vägen mot mer normala viktklasser. Det går inte jättefort men det går och det är det viktiga. Så länge midjan krymper bryr jag mig mindre om resultaten på vågen. För jag vet att framgångarna kommer även där bara jag är ihärdig.

För två veckor sedan, då jag fick kanonresultat på vägen, hade jag unnat mig en lunch med min tama husmekaniker där vi tryckte i osss kolhydratbomber i form av raggmunk med fläsk och det kan det bli idag också. Vi talades vid på telefon igår och han föreslog det så idag blir det nog en repris. Jag tror inte att man ska vara för sträng mot sig själv heller utan nån enstaka gång kan man unna sig att frossa lite. Bara för en dag. Jag tror till och med att det kan vara bra, sätta fart på alltihop liksom.

Dessutom är det trevligt att luncha ute nån enstaka gång när man allt som oftast sitter ensam vid bordet.

Igår skrev jag om privatiseringen av vad vi förr kallade offentliga sektorn. Jag har tänkt lite på det där och kommit fram till att de enda som tjänat nåt på den reformen är väl de som startade företagen i alla dessa branscher.

För oss brukare av dessa tjänster vet jag inte om jag kan se några fördelar med att det t.ex växte fram en massa nya apotek. Jag tyckte inte att det var brist på dem förr heller.

Däremot blir jag väldigt betänksam då jag hör/läser om alla fifflare somvia våra skattekronor försämrar servicen för sina kunder och drar in miljonbelopp som skeppas till olika skatteparadis. Jag gillar heller inte att vara med och betalla för städhjälp till miljonärer, läxläsning för rikemansbarn eller poolskötare, trädgårsmästare eller renovering av lyxvillor i dyra fororten. Kort sagt - jag ogillar begreppet "vinster i välfärden".

Nu börjar det väl bli dags för Thea att få sin morgonpromenad så jag ska avrunda här. Men frågborna ovan lär jag säkert återkomma till.

Ha en härlig tisdag, kära ordbrukare i Hästveda, Torpshammar, Flyinge och Myckelgensjö. Om det nu finns nåt som härliga tisdagar i februari...

Ha det! Vi ses!