Egentligen inte rätt låt för att visa min sinnesstämning ikväll. Men titeln passar som hand i handske. För det är ju just vad jag är. Ensam igen! Efter alla dessa år innehållande samboliv, äktenskap, bebisfamilj och tonårsförälder är det nu jag och bara jag som bor bakom dörren till höger på första våningen i den gulrappade gamla hyreskåken.

Idag lämnade också katten för att flytta vidare med sin husse. Det blir rätt mycket mindre yta att flänga runt på och jaga fiktiva möss och andra saker ur hans fantasi. Men desto mer att titta på när han hoppat upp på fönsterbrädet där på sjunde våningen. Om nu en katt bryr sig om milsvid utsikt över stad, berg, hav och fabriker. Vem vet, han kanske kommer att sakna den mer naturnära utsikten från sitt köksfönster hos mig.

Under några veckor på hösten för tio år sedan bodde jag ju faktiskt också för mig själv om sanningen ska fram. Min numera 30-årige son hade då flyttat till Kalmar för universitetsstudier. Men ganska snart därefter kom yngre dottern i retur för första gången sen hon flyttade hemifrån. Hon har kommit och försvunnit flera gånger längs vägen sen dess. Men nu vågar jag påstå att hon knappast flyttar hit nån mer gång. Hon har ett bra jobb och en lägenhet med ett läge som de flesta av hennes jämnåriga skulle ge ena armen för.

Så nu ska jag alltså börja lära mig. Försöker minnas hur jag gjorde 1976 eller ens 2012 på hösten men det är helt blankt i minnet. Så det får väl liksom värka fram med tiden.

Jag saknar möjlighet att se på TV på TV:n just nu. Så det jag vill titta på får streamas här på datorn. Min router havererade förra veckan som jag skrev om då. Min TV- och bredbandsleverantör (som börjar på Te och slutar på lia) skickade mig en ny efter att jag suttit i en dryg timme i deras förb... telefonkö.

Den anlände i tisdags och dagen därpå bad jag min yngsting att koppla in den och se till att allt funkar som det ska.

Men han gick bet. Fick inte till det och fattade inte varför.

Onsdag kväll ringde det på dörren och utanför stod en representant från Tel (Nej, jag ska inte skriva ut namnet). Det gjorde han med anledning av att min hyresvärd tecknat ett nytt avtal med dem som ger mig fritt TV-paket och billigare bredband fast hastigheten på det är 1000/1000 istället för 100/100 som vi har nu.

Så jag föreslog att han kunde fixa till routern åt mig och han åtog sig uppgiften glatt och vänligt. Men ganska snart fick också han den där lilla bekymrade rynkan mellan ögonbrynen som många unga män får då de kanske måste medge att de inte kan precis allt i världen. Då ursäktade han sig med att han måste ge sig iväg till stan för han skulle äta lunch med sin chef. (Klockan 15:30 är väldigt sen lunch i min värld men folk får väl äta när de vill för mig).

Han sa också att han skulle passa på att fråga chefen om råd så vi kunde få igång routern. Sen gick han och lovade att snart komma tillbaka. Ett löfte som han ännu inte infriat, tråkigt nog.

Så igår tvingades jag åter att ringa till de där Te.... och en väldigt trevlig ung dam lotsade mig genom processen med att koppla in och starta upp den medan jag fyllde på med vad som hände när jag gjort det hon sa åt mig.

Allt slutade med att vi gemensamt beslutade att det måste vara nåt fabrikationsfel på den spritt nya routern så de skulle skicka mig ännu en ny. Men den ska väl först fraktas med flotte runt Godahopsudden och sen med kamelkaravan så det tar väl sin rundliga tid, tänker jag. Eller så kanske de använder Postnord och det är väl ungefär samma sak. Funkar det inte den här gången heller så ska de förbaske mig få skicka hit en tekniker som kan mäta upp och felsöka på plats. Men allra först anlitar jag nog den äldre av sönerna som har verkligt gedigna kunskaper på området efter tre år på universitet och flera års arbete i branschen. Lyckas inte han så lär det vara nåt riktigt underligt fel, den saken är klar.

Nåja, bara det blir löst i tid så att jag får se när Kalle Anka tvättar rumpan i det ihopfällbara badkaret i den geniala husvagnen i Disney på julafton. DET streamar man inte! DET ansågs som hädelse att spela in det på VHS på den tiden det begav sig med dessa antika klenoder.

Tja, ingen blev väl varken särskilt mycket gladare, klokare eller lyckligare för att jag skrev och publicerade de här raderna. Men Traste Lindéns kvinttet kan väl  nästan alla glädja åt i alla fall?

För nu säger jag... Slut för idag - Tack för idag!

Höger, vänster om! Marsch!

Skatter har i alla tider varit en stötesten i vårt lands politik och debatter. Läste nyss att regeringen lägger på en extra skatt åt de som har sjsukbidrag eller aktivitetsersättning med upp till 1800 kr/år. Det kanske låter som en summa som de flesta både kan ha och mista (150 kr/mån.) men det är ju fortfarande ett slag under bältet på en av de köpsvagaste grupperna i landet. Och med andra handen delar man ut nya avdrag och lättnader till miljonärer.

Men det är ju ingen överraskning precis. Så har varje borgerlig regering agerat under min livsstid.

Inte för att andra sidan är så värst mycket annorlunda. S-majoriteter har också mest gynnat de bäst ställda de senaste 40 åren. Men man har ju åtminstone slängt åt de svagaste grupperna ett och annat fläskben då och då.

För egen del ska jag ju inte alls klaga för i och med min sextiofemårsdag slipper jag en annan "straffskatt". Tja, vad annat kan man kalla den lag som säger att den som pensionerar sig före 65 får betala dryga tvåtusen mer i skatt varje månad fram tills man fylllt 65. Och det är absolut inte nån dålig inkomstökning! På alla mina 46 år sosm löneslav kan jag inte erinra mig att ett nytt avtal gett mig så stor höjning. Så den slanten kommer väl till pass.

Om man räknar om alla dessa nya avtal genom åren till dagens penningvärde så tror jag faktiskt att mitt första år i skitiga fabriken var det som gav bäst utfall.

Jag anställdes med en månadlön på ungefär 3 100kr/mån plus OB-tillägg och lite andra tillägg. Och under våren 1976 fick vi ett generellt lönspåslag med drygt 500 kr. Samtidigt fick vi också en arbettidsförkortning för skiftarbetare som ju också måste räknas i pengar. Nästan 20 år senare fick vi ett nytt lönesystem där jag och dåvarande chef enades om att jag förtjänade ett poängtal som gav mig 1500 mer i månaden. Men med 70- och 80-talens höga inflation tror jag faktiskt att i reellt penningvärde så var det mindre än det jag fick först året där.

Men ökningen kommer definitivt att göra skillnad för min ekonomi. 2000 kr är mkt pengar för de flesta och för alla som är pensionärer.

Nu har vi kört alla möbler som sonen skulle ha med sig. Kvar är bara lite smågrejer i hans rum som han får plocka ihop och göra vad han vill med. Säkert blir det några säckar med sopor att frakta till soptippen.

Det enda av värde för honom som är kvar här är väl Batman, hans kolsvarta kattoxe. Men han får troligen flytta idag eller senast imorgon. Sen vidtar min uppstädning av lägenheten och när den är klar får jag nog byta påse i dammsugaren. För tänk så mycket katthår som kan gömma ssig under och bakom möbler.

Men jag ska ta det i egen takt. Huvudsaken är väl att blir klart till julafton. För jag misstänker att det kommer att falla på min lott att duka upp julfirande för de två yngre barnen. Äldsta dottern firar med sin sambos släkt i Stockhol och äldste sonen följer med sin sambo till hennes föräldrar i Östersund.

Så det blir väl som de senaste 4-5 åren, de två yngsta och jag, deras mamma och min tama husmekaniker. Han har bara sin syster kvar av nära anhöriga och hon firar inte alls. Så jag brukar bjuda in honom och han brukar komma om han inte jobbar. Kanske gör han det kommande jul, jag vet inte. Visserligen gick han också i pension för ett par månader sen. Men han har kommit överens med företaget att de får ringa om de har ont om folk så går han ut och jobbar på timvikariat. 

På så sätt drygar han ut pensionen en aning under första året. I augusti nästa år fyller han dock 67 och företagets policy säger att efter den dagen får ingen jobba kvar. Flera har velat det genom åren men ännu har de inte släppt på den regeln.

Precis som ifjol och många år före det hade vår hyresvärd pyntat hela bostadsområdet med tusentals marschaller så jag återbrukar en bild från Luciadagen 2021 så ni får en liten aning om hur fint vi hade det igår.

Detta gör man alltså varje år sen många år tillbaka. En fin gest till sina hyresgäster, tycker jag.

Sen... läste jag igår på en bekants FB-sida att nån SD-politiker förbjudit ett luciatåg nånstans för att Lucian identifierade sig som "hen". Könsidentiteten var tydligen oklar,,,'

Vem orkar lägga energi på sånt i dessa jämnställdhetens tidevarv, Själv har jag aldrig sett ett gladare och spralliggare luciafölje än det jag såg på TV en gång från ett dagcenter för vuxna förståndshandikappade, Där fanns både Lucior, tomtar och stjärngossar av båda könen. Deltagarna hade fått välja fritt själva om de ville vara med och hur de ville klä sig. Och när man såg hur roligt alla verkade ha så kan jag inte förstå varför nån ska behöva lägga sig i vad Lucian har mellan midja och knän.

Det ljusnar därute nu och tack o lov är det väl bara dagar kvar nu innan vi när botten och det vänder tillbaka mot ljusare tider igen. Härda ut, kära ordbrukare i Väckelsång, Arboga, Näsviken och Roslagskulla.

Vi ses!

Tredje dagen med flyttkörning och bärande. Idag var det egentligen tänkt att vi bara skulle frakta två st byråar. Eller heter det byråer? Nåja, ni fattar ju, ni är ju inte dummare än så!

Resten av dagen skulle sonen ägna åt att plocka in sina kläder och annat i skåp o lådor. Men så ringde hans bror och tyckte att vi skulle frakta den tunga sängen idag istället för på tisdag som det var tänkt och planerat.

Så min eftermiddag blev helt annorlunda än jag tänkt. Bar gjorde grabbarna själva men som tur var dök Hans upp, min s.k tama husmekaniker. Varken han eller jag är längre i form för att bära tunga möbler uppför trappor men han bidrog med liten smartness och kunskaper. När han sett hur jobbigt mina söner hade det med bärandet plockade han fram spännremmar ur sin bil och snodde raskt ihop varsin primitv men fungerande bärsele åt dem. Vilket underlättade kånkandet avsevärt. Då kunde de lättare gå med rak rygg och bära med ben och armar.

Nu är den i alla fall uppe och han sover säkert lite bättre mot att ligga på bara bäddmadrassen på golvet.

Klockan var nästan halv sex när jag kunde åka hemååt och det var svindlande nära att jag föll för frestelsen att upprepa gårdagens middag. D.v.s åka och köpa mig en hamburgare med tillbehör för att snabbt och lätt få i mig lite mat.

Men jag motstod den och snitsade ihop en snabb middag här hemma istället. Hittade några frysta köttbullar och tre prinskorvar i frysen samt två kalla kokta potatisar. Det fick duga i hastigheten.

Och jag har inte ätit alltför många kolhydrater ändå eftersom jag stod på nästan noll innan middagen. Så imorgon ska jag förhoppningsvis skärpa till mig och hålla koll. 

Men det är bara första tiden som man behöver göra det. Man kommer snart in i tänket och då går det av sig självt.

Imorgon är det sista gången jag tvättar åt nån mer än mig själv så risken finns kanske att jag producerar nåt mer eller mindre meningsfullt här då. Jag har ju genom åren haft en viss förkärlek för att blogga mellan tvättarna.

Men det får vi väl se. Nu ska jag snart krypa ner i ett värmande, renande bad och bara må gott en stund.

Gör det ni med, kära ordbrukare i Bredaryd, Lillpite, Hunnebostrand och Lövstabruk.

Vi ses.

Snart är den över, min sextiofemte födelsedag. Liksom Nobeldagen. Som liten sa man till mig att det var för mig som hela stadens flaggor vajade denna dag. Jag var nog närmare skolåldern innan jag insåg att det inte förhöll sig på det sättet. Och numera är det ju inte heller något större event att fylla år. Särskilt idag har jag inte märkt av det så värst utom grattishälsningar på sms och Facecbook. Plus att båda mina äldre syskon ringt och gratulerat.

Nobelfesten var jag som vanligt inte alls inbjuden till utan min nobelmiddag avåts detta år på Burger King i Birsta. Det blev så eftersom snöyran försenade oss med dagnes flyttlass så jag tappade både lust och ork att åka hem och laga middag. Jag har alltså burit möbler och kartonger och annat upp och nedför trappor, lastat bil och kört.

Lite snö hade vi väl redan men idag tror jag Kung Vinter tyckte att det var dags att visa vem som regerar. Den här synen mötte mina ögon imorse då¨jag vickade på persiennerna.

20-25 cm är vi nog uppe i nu, tror jag. Men det är ju kallsnö så blir det plusgrader nån dag framöver läör det ju sätta sig ordentligt. Men det är vitt på marken i alla fall och så vill jag gärna ha det såhär års.

65 år har alltså gott sen det som skulle komma att bli Bokstavsskötaren bakom denna enkla lilla blogg såg dagens ljus för första gången. 65, va´! Tänka sig! Vart tog åren vägen?

Det är också premiär för nåt annat nytt idag. Sonens säng står visserligen kvar här men vi tog med madrassen för han ville sova i sitt första egna hem inatt. Så då är det alltså första natten som jag bor ensam.

Helt allena är jag dock inte. Batman bor ju kvar tills hans husse kommit i ordning någorlunda (sonens katt, alltså) men vi sover inte ihop.

Efter flyttlasset åkte vi, som sagt, till Burger King där jag åt min sista hambugare på ett bra tag. Med start imorgon ska kosten stramas upp nu och motionen likaså. Men idag blev det både nurgare, pommes och de så förtvivlat goda lökringarna. Maten sköljdes ner med Cola Zero. En sån där modern läskedryck som påstås helt sakna kalorier.

Sånt kommer jag inte heller att hälla i mig i fortsättningen. För att allt som smakar sött lurar kroppen och triggar sötsuget. Och det vill jag gärna undvika.

Därefter följde jag med honom till Willys för att skaffa hem det nödvändigaste i matväg för några dagar framåt. Slutnotan landade faktiskt bara på dryga 1100 trots att vi köpte så mycket basvaror. Vi åkte till det lite större Willys som har lite mer att välja på men till min förvåning var de aningen dyrare på flera varor än min näsmaste butik där jag oftast handlar. Trodde alla Willys hade ungefär samma priser.

Men nu är dagen gjord och den känns i armar, ben och fötter. Och sen någon minut även i ögonen och huvudet.

Så jag önskar mina kära ordbrukare en fortsatt skön lördagkväll och natt i Gäddede, Morkarla, Lysekil och Laholm.

Vi ses!

Idag börjar det på allvar. Idag tas första steget till att jag äntligen ska få rå mig själv helt o hållet. Utan någon annan att laga mat till eller sköta tvätten åt. Idag börjar vi köra sonens flyttlass.

Han fick nycklarna till lägenheten igår och vi var där och inspekterade.  Nedan syns en del av köket och sen en bild från hallen in i det enda rummet som har ljusinsläpp från tre håll.    

Huset bredvid är identiskt och ser ut såhär

Som synes är det suterräng så på baksidan är det "bara" fem våningar upp. Vilket är en välgärning då möblerna ska fraktas och sängen släpas uppför trapporna. Den ryms inte i den pyttelilla hissen som är frö max 3 pers.

Men utsikten är inte dålig även om vi inte så klart väder. Man ser nästan hela staden och södra stadsberget.

Så det blir nog bra bara det blir färdigt. Idag ska vi frakta ett gäng kartonger och det fortsätte vi med imorgon och på söndag om det inte blir klart. Äldste sonen är i Stockholm och kommer hem först på måndag kväll. Han har lovat att hjälpa till då möblerna ska bäras upp så det blir på tisdag. Yngre dottern har lovat att ställa upp imorgon så det borde inte vara så mycket kvar på tisdag utom skrivbord, säng och lite annat.

Det känns lite overkligt att jag efter mer än 46 år bara ska ha mig själv att sköta om men jag ser fram emot det. Tänker att jag nog måste lära mig att leva själv så jag får ta det dag för dag i början tills jag hittat min väg, hur jag vill ha det. När allt är fraktat och han definitivt flyttat ut ska min lägenhet få sig en ordentlig genomstädning. Som får ta den tid det tar. Jag gör det i den takt jag orkar med start i mitt sovrum.

På det sättet kan jag använda det att vila i när jag behöver medan jag röjer upp resten. Här har jag ju både säng och datorn så det är bara att pausa då orken tryter.

Jag kommer också, senast onsdag, att lägga om kosten och äntligen kunna återgå till strikt LCHF. Och funkar det lika bra som tidigare perioder då jag "varit duktig" så borde kilon rätt snart börja lämna min kropp då jag kommer in i det så energibefrämjande tillstånd som kallas ketos. Då kroppen börjar använda eget fett som bränsle istället för överdoser av kolhydrater. Då brukar jag också få massor av ny energi och kan komma igång med motionen igen om än sakta och försiktigt.

Annars... så har jag bråkat med Telia igen. Eller... inte precis bråkat men jag har talat om för dem vad jag tycker om deras telefonköer. I förrgår satt jag än en gång i kö i en timme och en kvart för att felanmäla min router som tillhandahålles av dem. Sånt gör mig vansinnig!

Och här vill jag säga direkt till dig, Telia-anställda som läser detta (för där brukar ni vara snabbare än tanken) och tänker skriva den där kommentaren jag alltid får att ni gör allt ni kan för att korta ner köerna. I helvete att ni gör! Så kom inte med den frasen igen! För hade ni gjort det så borde ni väl ha lyckats LITE i alla fall. Men det blri bara värre. Så jag undanber mig den sortens ursäkter i kommentarsrutan. Om man gör allt man kan i tio års tid och inte får resultat så kanske man ska hitta på andra sätt att förbättra. Som det ser ut idag och sen många, många år är det reepektlöst mot era kunder att förvänta er att vi har tid att sitta med luren i örat så länge.

Hittills hade aldrig slagit fel att om jag skriver om Telia så dröjer det bara nån timme innan någon från dem har skrivit i kommetarsfältet. Där är det korta väntetider så vi får väl se hur längre det dröjer den här gången.

Nu ska jag försöka sno ihop en liten lunch åt oss innan vi börjar lasta Madame Citroen och sonens Volvo.

Så håll tummarna för att orken räcker för mig idag, kära ordbrukare i Simlångsdalen, Veddige, Bastuträsk och Flen.

Vi ses!

Så har det åter bubblat upp till ytan, Sundsvallspolisens dåliga samvete. Johan-fallet aktualiseras än en gång. Den elvaårige skolpojken som bara gick upp i rök en morgon i november 1980.

En granne hade sett honom kika ut i trapphuset då hen passerade Asplunds dörr men efter det har ingen trätt fram och kunnat sprida ljus i mysteriet.

Men nu vill deckaförfattaren Camilla Läckberg göra en dokumentärfilm om fallet och har kontaktat Johans föräldrar för att be om deras tillstånd att göra filmen samt säkert om deras medverkan. Och enligt en artikel igår i lokaltidningen säger hans mamma att hon ser det som lite av sista chansen  att kanske bringa någon klarheti fallet.

Ett sånt här försvinnande ska inte få ske i ett land som vårt. Det bara måste finnas någon mer än gärningsmannen som sett eller vet något om saken och kan ta bladet från munnen. Livsödet som drabbade Johans föräldrar är så makalöst grymt och fruktaansvärt att det inte finns ord för det. Tänk att i över fyrtio år måsta sväva i ovisshet om vad som hänt med ens barn. Ens enda barn, dessutom när det gäller mamman, Anna-Clara.

Hon har alltså i mer än halva sitt liv tvingats vakna och somna varenda dag i denna ovisshet. Och jag lider verkligen med både henne och Johans pappa. 

Någon tog alltså, med all säkerhet, livet av deras son och kom undan med det. Och eftersom prekriptionstiden för mord inte togs bort förrän Johan-fallet var preskriberat kan alltså mördaren själv sätta sig i morgonsoffan i TV och berätta i detalj vad som skedde. Han, för det är sannolikt en han, kan inte straffas för det utan skulle i så fall gå därifrån oattackerad av lagens väktare.

Och jag förstår om föräldrarna vill gripa detta kanske sista lilla halmstrå av hopp att det kanske kan komma fram något nytt som kan ta gåtan mot en lösning. Ingen borde behöva drabbas av vad de drabbades av och sen tvingades leva med.

Polisen satte förstås in stora resurser redan samma dag och påföljande helg. Men... i samma veva var det en tonårstjej i  Söråker, strax norr om Timrå, som också försvann spårlöst och jag kan tänka mig att man kanske först funderade på om det fanns ett samband.

Hon hade bråkat med sin pojkvän och sprungit ut i den kalla natten. Hennes kropp hittades av bärplockare året därpå och man kunde konstatera att hon hade dött av naturliga orsaker och inget brott var begånget i det fallet.

Men kanske tog den saken lite resurser som man hade behövt när det gällde Johan, det kan jag inte bedöma.

Tragiskt är det i vilket fall som helst och jag delar deras förhoppning att kanske, kanske kan de få fram nåt nytt. Kanske, kanske kan de se på fallet med nya ögon och hitta infallsvinklar som polisen missat eller lagt åt sidan.

Och tyvärr är det ju inte heller det enda olösta förvinnandet här i stan. Knappt två år senare försvann 18-årige Olle Högbom efter en festkväll med kompisar. Hans glasögon hittades nära Gutav Adlofs kyrka i stan men inga spår för övrigt. Även hans föräldrar tvingades leva resten av sina liv i ovisshet. Båda är dock borta nu och jag vet inte om han hade syskon eller andra släktingar som fortsatt forska. Pappan kämpade livet ut med att söka svar.

När det gäller Johan så skickade man upp två erkänt duktiga poliser från Stockholm och de hävdade ju väldigt bestämt att fallet var löst. Allt som behövdes var ett anhållande av deras förmodade gärningsman. Detta för att kunna pressa honom i förhör tills han gav upp. Men åklagaren vägrade, tyckte att de hade för lite "kött på benen".

Till saken hör också att åklagaren stod på tur för befodran till en finare titel och högre lön så många spekulerade förstås om han inte vågade för att inte riskera sin egen karriär. Det påstår dock inte jag även om jag måste medge att även jag har tänkt tanken.

Men nämnas kan också att det var samma åklagare som senare ledde förundersökniingarna om Tomas Quick och fick honom fälld för åtta mord han inte begått.

Så jag håller väl de tummar jag har att filmskaparna tillsammans med Läckberg kan gräva fram nåt som leder till lösning och att föräldrarna får begrava sin son. Som i år skulle ha fyllt 53 år och kanske haft egna både barn och barnbarn.

En av mina tidigaste idoler har lämnat jordelivet. Svenne Hedlund, sångaren i mitt favoritband Hepstars. Tror att jag kanske var sju eller åtta år då Sven-Erik Magnusson i Sven-Ingvars byttes ut som idol av långhårige Svenne och Hepstars.

De första åren var det helt ok också bland kompisar att gilla dem men sen hände nåt, vad vet jag inte än idag. Men plötsligt var det inte längre coolt att lyssna på Hepstars. Men jag stod på mig och skämdes inte ett dugg för mina skivor med favoritgruppen. Medan många av mina jämnåriga gömde Hepstarsplattorna längst bak i skivbacken. Och om man hittade dessa skivor hemma hos nån kompis satte flera upp en lätt generad min och sa ungefär... "Äh, de där, de är ju lillsyrrans plattor. JAG lyssnar ju inte på dem."

Det är mig fortfarande en gåta för det fanns ju liksom inte så många andra som var så populära. Tages förstås men de hade liksom en lite annan stil. De andra popband som var verksamma på den tiden kunde ju liksom inte riktigt tävla mot det två stora.

Jag träffade honom faktiskt livs levande en gång då jag var 10-12 år. en kusin till mig var musiker och hade många kontakter. Hepstars skulle uppträda i Bergefosens Folket hus, strax norr om Timrå och han hade fått tag i fribiljetter så både hans syster och min syster och jag fick följa med. Redan då vi kom dit stod där tre ambulanser utanför och de kom minsanna till användning för minst 5-6 tjejer svimmade och bars ut under konserten. Ungefär mitt i spelningen gjorde de en liten paus och jag gick för att leta upp en toalett. Då råkade jag förirra mig in bakom scenen och såg hur hela bandet gick in genom en dörr som stängde. Så jag gick fram och knackade på och öppnade sen försiktigt dörren och kikade in. De var väldigt snälla och väbliga, särskilt Svenne. Och jag fick idolbilder och autografer innan jag föstes ut därifrån.

Och över min säng därhemma hängde en stor affisch med Svenne på. Iklädd vit polotröja (gissa om jag tjatade till mig en och annan sån genom åren) och en vit kofta med mönstrad knappslå som jag önskade att få en likadan. Men det fick jag aldrig och jag såg heller ingen annan som hade en sån.

Affischen hade jag fått som bilaga med Bildjournalen som jag fick prenumeration på två eller tre jular i rad. Elefantbilder kallades de av tidningens redaktion och jag minns att jag kunde sälja flera såna av artister jag själv inte var så förtjust i. Med tiden fick jag även en gruppbild på hela bandet att sätta upp bredvid Svenne.

Men säg den kärlek som vara för evigt! Jag växte till mig och min smak förändrades på samma gång som även Hepstars repertoar gjorde det. Man började flörta allt mer med Svensktoppen och deras första försök, "Inatt jag drömde" var ändå helt ok för mig.

Nästa sång på svenska, som jag kommer ihäg, hette "Mot okänt land" och var en cover på Niel Youngs "Four strong winds". Den senare hörde jag dock inte förrän i vuxen ålder. Men så här lät den med Hepstars.

Om du känner till Neil Youngs  version så hör du rätt enkelt att det bara är melodiin de har gemensamt. Men den här gillade jag. Sen gjorde de nåt som hette "I sagans land" och "Sagan om lilla Sofie". Då bröt även jag med Hepstars och kunde aldrig riktigt förlåta dem för de två nämnda sångerna tyckte jag var barnvisor.

Beatles hade vid det laget konkurrerat bort dem från mina öron och John Lennon och Paul McCartney hade tagit deras plats över sängen.

Tråkigt, tråkigt att ännu en person jag gärna hade sett i "Så mycket bättre" hinner gå bort innan han fick vara med.

På tal om låten ovan förresten så var jag väl nånstans 30-40 då jag fick höra samma låt på svenska med Ulf Lundell. Fast han gör en egen cover, en egen text som ligger bra mycket närmare Neil Youngs original.

Lyssna gärna på den också och skriv ännu hellre en kommentar vilken version du tycker är bäst!

DEN föll jag som en fura för men det dröjde flera år innan jag fattade att låtarna kom från samma original.

Annars... så minns jag hur Sveriges tonårstjejer blev svartsjuka och förtvivlade när han träffade och gifte sig med sin Lotta. Flera lite äldre tjejer i min bekantskapskrets önskade nästan livet ur henne för att hon tagit "deras" Svenne.

Nånstans i bakhuvudet har jag för mig att de visst gick skilda vägar för ett par år sen men det är jag inte säker på.

Men tack, Svenne, för många bra låtar som jag ännu minns från min barndom på sextiotalet!