Nån gång i vintras "fick" jag ju en "gratis" telefon av min operatör, en Xiaomi Redmi mot att jag förlängde mobilabbonnemanget med två år. Lite motvilligt flyttade jag SIM-kortet till den nya och tog den i bruk. Men efter bara någon månad gick det inte längre att ladda den. Hur jag än försökte gick det inte att sätta i laddkabeln i telefonen.

Så då återgick jag till att använda min kära gamla "aj-fån". Och det var lite som att komma hem. Kände genast att jag trivdes mycket bättre med den än med den nya androiden. Som dock fixades vid ett besök på Teliabutiken, de gjorde rent där och sen funkade den igen. Men jag behöll min i-phone i drift eftersom jag trivs så bra med den.

Och den funkade också klockrent ganska länge. Ända tills skärmen plötsligt blev nästan svart. Jag kunde se siluetter av mina appar och hittade ett sätt att få igång skärmen ett tag. Fick rådet att göra den strömlös för att sen ladda och starta om den. Efter det funkade den igen. I kanske tre veckor innan den svartnade på nytt.

Då bytte jag till den nya igen för telefonen behöver jag ju dagligen.

Min I-phone har ett annat fel också - den går inte att stänga av manuellt. Så jag måste köra slut på strömmen i batteriet. Vilket jag gjorde och startade om den på nytt. Men den här gången gick det inte längre att få igång skärmen.

Så det är bara att inse och acceptera att den har somnat in förr gott. Drygt fyra år fick vi tillsammans och jag var mestadels väldigt nöjd med den. Men allt har ju en ände, så även mobilers liv.

Så nu får den vila i frid i ett köksskåp tills jag har ärende till soptippen nästa gång. Där finns ju en särskild läda för elektronik och där får den sin sista vila så småningom.

Och det är väl bara att sörja färdigt och försöka tycka om Kina-telefonen. Men jag saknar bekvämligheten med att telefonen kände igen mitt ansikte som dög för att inte bara låsa upp den utan även som legitimation för mitt mobila bank-ID. Nu får jag knappa in sex siffror istället och det får jag väl lära mig att leva med. 

Lyxproblem? Ja, visst är det så. Om det är ens värsta bekymmer är det inte så värst synd om en.

Och vår är det också. Jag fotograferade en vitsippsbacke igår men hade solen mot skärmen så jag fick bara chansa och trycka av några gånger utan att se motivet jag fotade. Och hemma igen kunde jag konstatera att jag borde ha zoomat in mycket mer, det syns knappt att det är vitsippor på marken. Annars kanske jag hade lagt ut en bild här.

Men mina kära ordbrukare har ju sett vitsippor själva under alla sina levnadsår så jag tror ingen saknar det.

Därmed ska jag gå ut och valla min lilla sambo, en lite längre promenad blir det nu. Det behöver både hon och jag.

Så ha en fortsatt fin söndag nu, kära ordbrukare i Vattholma, Skebokvarn, Sjöbo och Lovikka!

Vi ses!