Så har det blivit dags att ta farväl av den underbara månaden maj. Tack, kära maj för den här gången! Och du vet att du är hjärtligt välkommen tillbaka nästa år.

Som tur är följs ju ljuva maj av minst liika ljuvliga juni. Båda är mina älsklingsmånader även om maj alldeles i början gav mig lite besvikelse då värmen försvann och vi t.o.m fick lite mer snö. Men det tog ju bara nån dag att tina bort då solen återvände.

Vet inte om jag nämnt det tidigare men både Maj och Juni finns som ortsnamn en liten bit ifrån där jag bor. I Njurunda, 1,5 mil söder om staden finns både en by som heter Maj längs E4;an och några kilometer österut ligger byn Juni.

I samma socken finns även Juniskär och Junibodsand, båda är gamla fiskelägen vid Östersjön.

Idag fyller dessutom min f.d svärfar 89 år. Dessvärre ligger han på sjukhus just nu efter ett fall där han skadade ett knä. Jag blev avrådd av exfrun att åka upp och hälsa på beroende på hans tillstånd men om han piggar på sig ska jag besöka honom imorgon eller nån annan dag. Kroppen sviker honom men huvudet är lika glasklart som förr.

Med hans fru, som är lika gammal, är det precis tvärtom. Hon blir hela tiden mer och mer dement. Och demensen har även förändrat henne till personligheten. Om jag hälsar på hos dem är hon trevlig mot mig men mot sina närmaste är hon (det bär emot att skriva det men...) en riktig ragata. Särskilt då mot sin man som knappt tar sig ur sängen själv längre. Hon tycker att han kunde dammsuga elller åka opch handla och andra ärenden som han kunnat förr och tycks inte förstå att det inte fungerar längre. Men hon rår ju såklart inte för det.

Jag har dessutom sett exempel på mycket värre fall än hennes. Då mina barn var små låg barnavårdscentralen i samma huskomplex som ett äldreboende där några var svårt dementa. Bl.a en dam hade fått för sig att hon skulle in på barnavårdscentralen odh där skulle hon bråka med personalen. Hon åkte rullstol och det gällde för den som skulle köra henne till hennes avdelning att inte gå för nära rullstolen för hon vevade hej vilt med armar och knytnävar för att försöka komma åt att slå dem.

Jag hoppas att jag slipper hamna där. Slipper bli en belastning för mina barn. Idealet vore förstås att få somna in i sömnen men det får man ju inte välja, tyvärr.

Nej, det är ju bara att hoppas att man får vara någorlunda frisk och klar i skallen så länge som möjligt. Att klara sin egen vardag utan hjälp är ju en nåd att stilla bedja om. Så man kanske borde vara mer tacksam för hur förhållandevis bra man ändå har det.

Facket på min arbetplats hade sin årliga grilldag idag och jag hade tänkt att åka dit och träffa lite folk och glufsa i mig en gratis lunch. Men det blåser så kallt ute att jag valde bort att stå där och frysa trots att vi pensionärer var välkomna. Jag är ju kvar som medlem men till kraftigt reducerad avgift. För ett helt år betalar jag lite mer än hälften av vad det kostade per månad medan jag fortfarande arbetade. Därmed blir jag inbjuden till de evenemang de anordnar och får tidningen "Dagens Arbete" i brevlådan en gång i månaden. En mycket bra och intressant tidning!

Egentlikgen skulle jag väl ha passat på att gnälla lite mer över maktens diskriminering av oss som råkade födas 1957 för idag fick jag veta att det inte är bara vi pensionärer som drabbas av den förhöjda skatten (mellan 2-3 tusenlappar per månad i rena pengar) utan även de som valt att jobba längre går miste om jobbskatteavdraget från 65 års ålder.

Men vi tar det en annan gång. Säger bara att det är rent förjävligt att de kan straffa oss så för att vi råkade födas på fel år.

Därmed är väl säcken ihopknuten för den här gången. Tack till dig som läste hela vägen. Du är en tålmodig människa! Och tålamod är en bristvara i denna tid, tycker jag. Allt ska ju gå så fort nuförtiden.

Ha nu en riktigt fin pig-lördag, kära ordbrukare i Bollebygd, Ammarnäs, Hultsfred och Hisings Backa.

Vi ses när vi ses!