Näää... det bidde inga miljoner/miljarder på Eurojackpot eller Lotto den här veckan heller!

Därifrån kommer också dagens rubrik. Svenska spel har så livlig fantasi när det gäller att tala om för en att man inte vann något den här veckan heller
Eurojackpoten gick ut i Tyskland, som så många gånger förr. Någn lycklig tysk blev alltså drygt en halv miljard svenska kronor rikare igår kväll medan jag och de flesta andra bara blev så mycket fattigare som våra insatser motsvarar.

Postkodlotten sade jag upp för mer än ett år sen men fortfarande tittar jag ändå på programmet. För att jag är så förtjust i frågesport och älskar att "tävla" mot den tävlande i TV-rutan.

Där har jag ofta uttryckt min förvåning över hur ofta de verkar lyckas dra postnummer som leder dem till redan välbärgade villaområden och fredagen var inget undantag.

Man fick visserligen bara följa med in i ett av dessa redan välbärgade hushåll men det finns ju andra saker som bevisar artt man drar postnummer där de flesta redan har det ganska gott ställt.

Jag menar.... Igår visade man upp tre vinnare som fick 100 000 kr per lott. Och den förste hade 12 lotter (d.v.s lotter för 2100 kr/mån). Vinnare nr två hade åtta lotter vilket blir 1400 kr/mån.

Sista vinnaren igår hade hela tretton lotter, alltså lotter för 2 275 kronor varje månad.

Och DET talar ju lätt om för mig att har man råd med SÅÅÅ många lotter så har man inget låglönejobb eller är någon fattigpensionär.

Kalla det avundsjuka eller missunnsamhet eller vad du vill men jag kan inte låta bli att förvånas över att redan välbestäällda områden dominerar så mycket bland vinnarna i postkodlotteriet.

Det är inte det att jag missunar någon deras vinster - jag tycker bara att det är så konstigt att vinsterna nästan alltid landar där folk redan har det väldigt bra förspänt.

Så många fler människor bor ju i s.k miljonprogram-områden eller halvfattiga hyresrättsområden. Så varför är det så sällan de som vinner???

Dagen har annars varit trevlig. Vi har haft en liten syskonträff hemma hos storasyster när bådas vår storebror med fru och dotter var på besök från Julitta i Sörmland.

Min familj har ett gammalt "lik i garderoben" som jag ännu inte vill redogöra för här i bloggen. Om det har både jag och syrran berättat för våra barn men brorsan berättade för sina tre döttrar först i somras.

En av dem har sedan velat veta mer och nu träffades vi tre, tillsammans med vår enda levande moster och hennes man för att min brorsdotter skulle få ställa de frågor hon har kring saken.

Till saken hör att vår moster, som är 86 år gammal, nyligen diagnostiserats med cancer som varken går att operera elller stråla bort så brorsdottern ville väl passa på medan Inger (mostern) ännu är i livet.

Det är så tragiskt när alla de där som man känt i hela sitt liv plötsligt är gamla och kraslsiga i olika grad.

Snart är det kanske bara jag kvar av min stora släkt. Skrämmande!

Men det är ju förstås bara tidens naturliga gång. Jag glömmer hela tiden att jag själv inte heller är purung längre. Jag har ju faktiskt fyllt 66 år, blir 67 i slutet av det här året om Gud vill och "om pjäxer´n håll´"

Men det KÄNNS ju inte så! Inom mig är jag ju fortfarande 25 eller 30. Det är ju bara skalet av mig som är gammalt. Inuti är jag ju samma unge man som på den här bilden...

Skulle tro att jag var ungefär 25 när bilden togs hemma hos mina dåvarande svärföräldrar. 

På nästa bild är det jag till höger i mina f.d svärföräldrars sommarstuga. Troligen exfrun som "gömmer sig" under jackan och inte vill vara med på bild

  Mycket vatten har runnit under broarna sen dess men för mig känns det inte länge sen alls. Mannen med bar överkropp och ryggen mot kameran är min före detta svärfar som begravdes i november ifjol.

År och kilon har tillkommit sen bilderna togs och man undrar så smått vart tiden tog vägen...

Men det är väl förstås så det är att bli äldre. Att man undrar just vart tiden tog vägen.

Och vad som hände med vännerna man hade som numera ser ut som gamla farbröder och tanter.

Lite som att se sig själv i spegeln och undra vad det är för en gammal gubbe som tittar tillbaka på en.

För inuti är man ju fortfarande samma glada unga man som man var för trettio eller fyrtio år sen.

Gubbjäveln i spegeln måsta väl ha invaderat mig från yttre rymden eller nåt...?

Nåja... nu ska man väl inte klaga så mycket.

Alternativet till att blir äldre är ju SÅÅÅ mycket sämre!

Nämligen att INTE blir äldre!
Och då är det ju liksom över!
Finito! Slut! Över! Förbi!

När man INTE längre blir äldre är det ju liksom slut!
Då är det ju liksom "Tack för kaffet och adjö!"

Så.... låt oss alla försöka att omfamna vår ålderdom och glädjas åt den istället för att tycka illa om den!
Låt oss alla försöka att inse att det ju är precis det som ger oss varje ny dag där vi fortfarande lever och andas!

Låt oss alla istället vara tacksamma att vi ännu lever och andas. Så länge det nu varar!

Låt oss alla vara tacksamma för varje dag då vi fortfarande vaknar och klarar av att själva ta oss ur sängen och fixa vårt efterlängtade morgonkaffe.

Dricka det och njuta av det!

Så låt oss leva medan vi fortfarande gör det!

Dö kommer vi alla att göra. Förr eller senare. Men förhoppningsvis inte idag!