Torsdag över landet och världen! Men det blir varken ärtsoppa eller pannkaka för den här gubben. Nej, jag väntar fortfarande in det där extrema lågpriset på rimmad fläsklägg som återkommer med ojämna mellanrum då och då.

När det kommer ska jag köpa hem både det och ett paket gula ärtor och ställa till med soppkok igen. Har ju hela två burkar med skinkspad som ska få tjäna som smakförstärkare i min nästa ärtsoppa.

Hur heter det förresten egentligen? Heter det ärtor eller ärter? 

Jag har sett båda varianterna både i luncmenyer och på andra ställen. Och när man spelar Word Blitz på Facebook så godtas båda stavningarna.

Men man kanske inte ska betrakta Facebookspel som någon säker kunskapskälla. Det finns ju flera ord som Word Blitz INTE känner igen. Som grape till exempel. Eller fiske. Fisk, fiska, fisken och fiskar går bra men fiske får man inga poäng för. Inte heller får man det för Balsa (träslaget). Eke, furu, teak får man poäng för men inte för balsa.

När jag ändå är inne på värdelöst vetande så kan jag berätta att jag tog mig för att städa ur en av mina garderober idag. Då hittade jag en jacka som jag trodde att jag slängt för länge sen och då jag lyfte ut den märkte jag ett svagt prasslande ljud från en ficka.

Så jag stack ner handen och fiskade upp en hel femtiolapp. Ingen stor summa, förvisso, men ändå räcker den nästan till en dosa snus om jag lägger på 15 kr.

Sen började jag att studera den närmare och mindes att sedlarna ju byttes ut för några år sedan. Jag använder ju nästan aldrig kontanter utan betalar med kort eller swish för det mesta. Sen flera år...

Därför hade jag ingen riktig koll på hur de giltiga femtiolapparna ser ut. Så det blev att googla.

Och då satte jag liksom glädjen i vrångstrupen. På min sedel är det bild av en dam som jag tror är sångerskan Jenny Nyström. Men på de som är giltiga idag är det Evert Taube som pryder femtiolappen.

Mitt fynd var alltså värdelöst.

Men istället för att sörja och gräma mig tänker jag istället på de där helikopterrånarna som sitter i fängelse och när de kommer ut har de flera miljoner undangömda. I värdelösa sedlar.

Mot den bakgrunden är ju min femtiolapp bara strunt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det var rätt åt de där rånarna att deras byte inte gör dem förmögna den dag de släpps ut. Om de inte redan är ute...

"Somliga straffar Gud på en gång", lyder ett gammalt talesätt. Jag kan dock bara minnas ett tillfälle då jag tidigare har använt mig av det.

Det var i mitten av 80-talet då jag och exfrun spenderat en heldag på SCA;s kortfiskeområde runt Ljustorp i Timrå kommun. Vi hade fiskat i en väldigt avsides liten sjö där det fanns både naturlig öring och röding samt även inplanterade regnbågdforeller. Om vi fick nån fisk eller ej minns jag inte.

Men då vi skulle åka hem kom en bil med två finska bröder som jag kände från jobbet plus en kompis till dem. De hade med sig en gummibåt, vilket var strängt förbjudet att använda där.

Dessutom hade de med sig siknät som kompisen brukade fiska i havet med. Ännu mer förbjudet än att använda båt när man fiskade.

Men vad brydde vi oss om det? Deras kompis var dock misstänksam och sa att om det dök upp fiskekontrollanter så visste de minsann vem som skvallrat på dem.

Jag frågade då  varför han trodde att jag brydde mig och sa även att om jag velat sätta dit dem så visste jag ju ändå inte vem jag skulle skvallra för. Inte heller hade man ju mobiler på den tiden.

Kalle, en av de jag kände, ville väl släta över lite och sa till mig att han skulle ta med sig några fina fiskar till mig på jobbet dagen därpå.

Men... när Kalle, som han hette, kom till jobbet nästa dag såg han ganska moloken ut. Så jag spände ögonen i honom och frågade var han hade fiskarna jag skulle få.

Först hummade han bara nåt ohörbart så jag frågade om de inte fått nån fisk.

Jodå, sa Kalle surt. Ganska många men...

Men vad då?, frågade jag då.

Då kröp det fram att de inte fått de ädelfiskar de hoppats på utan 19 rudor. För den som inte vet räknas rudan som en skräpfick som liksom inte är värd att rensa och tillreda. I klass med en mört ungefär.

Det var då jag yttrade orden: Tja, somliga straffar Gud på en gång!

Denna händelse har jag påmint Kalle om rätt många gånger genom åren vi arbetade tillsammans och jag lär väl minnas den så länge jag lever. Idag är vi båda pensionärer och stöter vi ihop så har vi annat att prata om än den där lilla minnesvärda inccidenten.

har jag berättat den förut? Tja, kanske... Men det bjuder jag på i så fall!

Av nästan ingenting att skriva om blev det, som så många gånger förr, ett rätt långt inlägg.

Men ingen tvingar er ju att läsa. Om du ändå gjorde det ända hit så  vill jag trösta dig med att nu är det snart över.

Ha en fortsatt härlig torsdag, kära ordbrukare i Östfärnebo, Glanshammar, Tylösand och Skelleftehamn.

Vi ses!