Lyssnade på radion i bilen i eftermiddags och det dök upp en kanske 40+ år gammal pärla som jag tyckte så mycket om på den tiden. Titeln finns i rubriken och låten handlar väl om uppväxt, ungdom, mognad, vuxenliv och lite föräldraskap.

"När plommonen var saftiga och luften sval och ren

Och mamma sjöng en vaggsång medan vintermånen sken

Då trodde man väl en och annan gång på troll och skrock

I knäet på nån farbror som var glas och snäll och tjock

Allt har sin säsong och varje tid har sin finess

Men vad har hänt egentligen i dej och mej sen dess..."

Det var en del av första versen och jag tycker att Ola målar så vackert med orden. Man liksom ser det framför sig som han sjunger om. Och det är inte så många som kan skriva såna texter.

Och det kommer mer. I sista versen låter det som nedan...

"Men tiden går och männ´skor växer upp och männ´skor dör

Dom lämnar oss i vanmakt med vårt taskiga humör

En del får barn som kuvas och en del får barn som stör

En del får barn som går och undrar vad dom lever för

För alla fastnar fort på varsitt sätt i varsin cell

Muren kan va´ synlig eller intellektuell

Men varje liv som släcks av sorg och bitterhet och tvång

Ger mig nåt att tänka på och en och annan sång..."

Äsch, ni får lyssna själva! Jag ger er Ola Magnell från albumet "Höstkänning" år 1977...

Skriv gärna en kommentar om ni tyckte om den! Själv tycker jag att denna speleman rycktes ifrån oss alldeles för tidigt. Precis som underbara Josefin Nilsson som jag skrev en hyllningsblogg till idag för åtta år sedan...

Vila i frid båda två liksom Totta Näslund och alla andra artister som lämnat jordelivet.